När makt blev rätt i Norge

Kyrkan trädde fram som rättens och samvetets beskyddare.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

På mitt bord ligger en bok, som jag fått som fjärrlån från Umeå Depåbibliotek. Av ett insatt blad framgår att den aldrig någonsin varit utlånad. Kanske är jag den förste. Boken är tryckt 1945. Författare är Eivind Berggrav, biskop av Oslo. Bokens titel är Klar kamp. Där beskriver författaren de första åren av tysk ockupation i Norge.

Dessa år fick en särskild prägel genom att tyskarna tillsatte en marionettregim under ledning av Vidkun Quisling. Den norska regeringen hade flytt till England tillsammans med kung Håkon, och nu insatte alltså tyskarna Quislings män som chefer på alla departement. De nöjde sig inte med att sköta förvaltningen. De ville omgestalta hela samhället i nazistisk anda. Först likriktades polisen. Tidningar och radio lät sig också likriktas. En särskilt viktig grupp var lärarna. De fick veta, att den som inte aktivt stödde Quislings rörelse Nasjonal Samling gjorde sig skyldig till tjänstefel.

Quisling och hans män betraktade sig som den nya tidens spjutspets. Vid ett tillfälle frågade Berggrav det nya statsrådet Skancke om de avsåg att genomföra en revolution. Skancke svarade: ”Inte revolution men evolution.” Svaret är betecknande. Tanken på utvecklingen eller evolutionen som den ytterst normen för rätt och fel är grundläggande för nazismen, även i dess norska form. I allt väsentligt bygger den på Darwin. Det innebär till sist att makt är rätt, och nu hade Nasjonal Samling makten, stödd av tyska bajonetter.

I denna situation trädde den norska kyrkan fram som rättens och samvetets beskyddare och talesman. Till att börja med stödde man sig på folkrätten, sedan kom man alltmer att fördjupa sin argumentation utifrån naturrätten. Denna har efter 1945 blivit grunden för Europarätten. Under ockupationen räckte det inte med att hänvisa till det som i Sverige kallats ”den positiva rätten”, det som står i lagboken. Quisling kunde när som helst ändra i lagboken.

Kyrkan lät sig aldrig förledas av talet om ”den nya tiden” eller ”utvecklingen”. Den gjorde allas rätt och allas samveten till sin egen sak. Till en Gestapotjänsteman yttrade biskop Berggrav: ”Kyrkan har sin egen fullmakt och sin egen Herre. Honom kan ni inte befalla. Det är Honom vi följer. Ni får för övrigt göra med oss vad ni vill.”

Någon yttre makt hade inte kyrkan. Men den hade Guds ord, Jesus och samvetet. I ett samtal med Heinrich Himmler sade Berggrav: ”När som helst när något går emot Guds tydliga ordningar, vare sig det sker utanför eller innanför det som ni kallar politik, angår detta kyrkan, och vi skall inte tiga.” Himmler varnade för att oskyldiga skulle komma att drabbas av maktens motåtgärder. Berggrav svarade: ”Inte ens sådana hänsyn existerar när man ser sig ledd och tvingad av sitt samvete och Guds klara ord.”

Skulle det sett annorlunda ut i Sverige idag, om många hade lånat och läst denna bok? Det behöver inte vara för sent.

Annons
Annons