Ondskan är besegrad och ormen vrider sig i dödsplågor

Jesus har besegrat ondskans makt, men även en huvudlös orm kan ställa till med stor skada.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

En missionärsfamilj berättar om hur de en dag i sitt hem i djungeln fann en gigantisk orm i köket. Efter att hastigt stängt dörren ditin gick de till byäldsten för att få hjälp. Inga problem, en man med stor machete följde med dem tillbaka, bad dem vänta utanför huset och gick själv in i köket.

Om en liten stund kom han ut, lika lugn, och berättade för dem att ormen var död men att det skulle ta ett tag innan den själv förstod detta. Inifrån köket lät det som att någon höll på att medvetet och metodiskt slå sönder hela inredningen, vilket precis var vad som skedde. Efter ett antal timmar tystnade ljuden, då hade även den huvudlösa ormkroppen stillnat.

Den här berättelsen säger något om varför det, även efter Golgota, ser ut som det gör i världen. När Jesus dog på korset krossade Gud ormens huvud. Som lilleputtarna triumferande sjunger i The Wizard of Oz: ding dong the wicked witch is dead!

All ondska som visat sig i världen efter den första påsken är ett utslag av att ormen ännu inte fattat att den är död. Jesus har besegrat ondskans makt, men även en huvudlös orm kan ställa till med stor skada. Där är vi alltså nu.

Änglarna går i bräschen för Guds armé, som dekapiterat ormen. (Sveriges överbefälhavare heter, passande nog, Micael, Bydén). Ärkeängeln Mikael är, kan man säga, himlens ÖB. Texterna denna söndag berättar inte bara att det försiggår en kamp mellan ont och gott utan försäkrar oss att himlen i högsta grad är aktiv i denna kamp, å den ockuperade jordens vägnar.

I sin dröm (1 Mos 28) ser Jakob en trappa som leder från jorden upp till himlen, på vilken änglar går upp och ner. Det är en bild för det vi inte alltid har tro för, att himlen bryr sig om hur vi har det. Och ännu mer: att himlens alla änglar och helgon kämpar för de lidande på jorden. De har liksom inte slagit sig till ro framför tv:n med varsin stenkolshamburgare med picklad rödlök. Är det någon som är likgiltig inför ondskan i världen är det nog snarare, ärligt talat, jag själv.

Ormen är nedkastad från himlen, kan alltså inte längre anklaga Guds barn, har så att säga ingen jurisdiktion över dem. Ändå är naturligtvis­ även Guds barn underkastade de villkor som råder i ett ockuperat land. Bara i ett avseende kan usurpatorn inte nå dem: de har sina namn skrivna i Livets bok, han kan inte hota deras andliga, eviga väl.

Det är förstås inte säkert att ens fromma Guds barn alltid finner tröst i den tanken. Också de kan bli rädda och få ångest. Texterna och temat denna söndag kan onekligen leda till oro – det blir så konkret – detta med den andliga kampen, domen och tidens slut. Det är inte säkert att det är dålig med sådan oro. Säkert­ borde vi lite till mans oroa oss över vår livsstil, vår likgiltighet, vår brist på glädje.

Men rätt lästa ger texterna också hopp i bedrövelsen: ding dong the wicked witch is dead! Och vi rekommenderas att, som Natanael, sitta under fikonträdet. I judisk tradition är det en bild för ivrigt, förväntansfullt studium av skrifterna. Det var där, under fikonträdet, som Jesus mötte honom.

Bara så kan vi leva i en ockuperad värld med öppna ögon utan att gripas av panik. Bara så kan vi leva utan svek i hjärtat.

Den helige Mikaels dag

Tema: Änglarna

Gamla testamentet: 1 Mos 28:10-17

Ja­kob lämna­de Be­er She­va och tog vägen mot Har­ran. Han kom fram till en plats där han stan­na­de för nat­ten, ef­tersom so­len ha­de gått ner. Han tog en av ste­nar­na på plat­sen för att ha den vid hu­vudgärden. Se­dan la­de han sig att so­va där. I drömmen såg han en trap­pa som led­de från jor­den ända upp till him­len, och Guds äng­lar gick upp och ner för den. Och Her­ren stod framför ho­nom och sa­de: ”Jag är Her­ren, din fa­der Ab­ra­hams Gud och Isaks Gud. Mar­ken som du lig­ger på skall jag ge åt dig och di­na ätt­ling­ar. De skall bli som stoft­kor­nen på jor­den, och du skall ut­bre­da dig åt väster och öster, åt norr och söder, och al­la folk på jor­den skall öns­ka sig den välsig­nel­se som du och di­na ätt­ling­ar har fått. Och jag skall va­ra med dig och skyd­da dig vart du än går; jag skall föra dig till­ba­ka till det­ta land. Jag kom­mer in­te att över­ge dig, jag skall fullgöra det som jag har lo­vat dig.” Ja­kob vak­na­de upp ur sömnen. ”San­ner­li­gen”, sa­de han, ”Her­ren är på den­na plats, och jag viss­te det in­te!” Och han greps av bävan och sa­de: ”Det­ta är en plats som väcker bävan, det måste va­ra Guds bo­ning, här är him­lens port.”

Episteltext: Uppenbarelseboken 12:7–12 (läses varje år)

Och det blev en strid i him­len: Mi­kael och hans äng­lar gav sig i strid med dra­ken. Och dra­ken och hans äng­lar stred, men han över­man­na­des och det fanns in­te mer någon plats för dem i him­len. Och han, den sto­ra dra­ken, or­men från ur­ti­den, han som kal­las Djävul och Sa­tan, han som förför he­la värl­den, han störta­des ner på jor­den och hans äng­lar störta­des ner med ho­nom. Och jag hörde en stark röst i him­len säga: ”Nu finns fräls­ning­en och kraf­ten och ri­ket hos vår Gud och mak­ten hos hans smor­de. Ty våra bröders an­kla­ga­re har störtats ner, han som an­kla­ga­de dem inför vår Gud både dag och natt. De har be­seg­rat ho­nom ge­nom Lam­mets blod och ge­nom sitt vitt­nesbörds ord. De äls­ka­de in­te sitt liv mer än att de kun­de gå i döden. Jub­la därför, ni him­lar och ni som bor i dem. Men ve över jor­den och ha­vet: djävu­len har sti­git ner till er, och hans ra­se­ri är stort, ty han vet att hans tid är kort.”

Episteltext för denna årgång: Uppenbarelseboken 5:11–14

Och jag såg, och jag hörde rösten av många äng­lar som stod runt tro­nen och va­rel­ser­na och de älds­te; de­ras an­tal var my­ri­a­ders my­ri­a­der, tu­sen och åter tu­sen, och de sa­de med hög röst: Lam­met som blev slak­tat är värdigt att ta emot mak­ten och få ri­ke­dom och vis­het och styr­ka och ära och härlig­het och lovsång. Och allt ska­pat i him­len och på jor­den och un­der jor­den och på ha­vet och allt som finns där hörde jag säga: Den som sit­ter på tro­nen, ho­nom och Lam­met tillhör lovsång­en och äran och härlig­he­ten och väldet i evig­he­ters evig­het. Och de fy­ra va­rel­ser­na sa­de: ”Amen.” Och de älds­te föll ner och till­bad.

Evangelietext: Johannesevangeliet 1:47–51

Je­sus såg Na­ta­nael kom­ma och sa­de om ho­nom: ”Där är en sann is­ra­e­lit, en som är ut­an svek.” Na­ta­nael fråga­de: ”Hur kan du känna mig?” Je­sus sva­ra­de: ”In­nan Fi­lip­pos ro­pa­de på dig såg jag dig un­der fi­kon­trädet.” Na­ta­nael sva­ra­de: ”Rab­bi, du är Guds son, du är Is­ra­els ko­nung.” Då sa­de Je­sus till ho­nom: ”Du tror därför att jag sa­de att jag såg dig un­der fi­kon­trädet. Större ting skall du få se.” Och han sa­de: ”San­ner­li­gen, jag säger er: ni skall få se him­len öppen och Guds äng­lar sti­ga upp och sti­ga ner över Människo­so­nen.”

Läs fler Inför helgen-krönikor

Alla tidigare artiklar
Annons
Annons
Annons
Annons