Onödigt tung roll för SD i rafflande talmansdrama

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Sverigedemokraterna agerade taktiskt och målmedvetet när Per Westerberg (M) omvaldes som talman i riksdagen. Men SD-ledamöterna bjöds på en onödigt framträdande roll i gårdagens riksdagsdrama. Särskilt många repliker behövdes inte för att partiet ändå skulle stå i händelsernas centrum.

I slutändan visade det sig dessutom att Per Westerberg hade blivit vald utan SD-rösterna. En socialdemokratisk ledamot var frånvarande och en vänsterpartist lämnade plenisalen för ett toalettbesök i samband med voteringen. Låt hoppas att det senare verkligen var ett misstag - för annars är det ingen god signal kring demokratisynen.


Mona Sahlin och socialdemokraterna får ta på sig en stor del av ansvaret för rollfördelningen. Detta efter att man i sista stund lanserat Kent Härstedt (S) till motkandidat på talmansposten. Härstedt kastades in trots att tidigare talmannen Björn von Sydow dragit tillbaka sin kandidatur just med hänvisning till att han inte ville bli vald med Sverigedemokraternas stöd.

Därmed gavs de 20 SD-ledamöterna den publika vågmästarpositionen. Partiet spelade spelet skickligt genom att inte förrän i kammaren visa vem man gav sitt stöd. Kent Härstedt har ett internationellt patos och har profilerat sig på mänskliga rättigheter, men trovärdig som seriös talmanskandidat var han aldrig. S-gruppledaren Sven-Erik Österberg bekräftade också i går att resultatet i omröstningen "var väntat".

Socialdemokraterna motiverade den egna kandidaten med att det är riksdagens största parti som ska inneha talmansposten. Någon sådan regel finns nu inte, och en viss ödmjukhet skulle man ha kunnat vänta sig från ett socialdemokratiskt parti som återigen hamnat utanför regeringsmakten och endast fått 0,6 procentenheter fler röster än Moderaterna. Demokratin mår aldrig bra av hårdföra krav när marginalerna är så knappa.

Detsamma gäller naturligtvis för regeringsalliansen som ju dessutom kommer att regera i minoritet. Då krävs det också ett aktivt lyssnande och ibland konstruktiva uppgörelser med oppositionen för att hitta vägar framåt.


Nu gavs alltså SD i stället vågmästarrollen i det symbolladdade talmansvalet. Det handlar om en person som ska kunna träda in som statschef i kungens frånvaro.

Visst ska oppositionen ha rätt att opponera. I sak, och rätt gjort, är det en viktig funktion. Men det finns inget egenvärde i att alltid vara emot. Särskilt inte i det läge vi nu befinner oss med ett parti med nationalromantiska och främlingsfientliga inslag på sin agenda.


För riksdagsarbetet var valet av Per Westerberg till talman otvetydigt det bästa. Han är inkörd i rollen, ålderspresident i riksdagen, och med ändå ett gediget förtroende i den lagstiftande församlingen.

Pajkastningen mellan alliansen och de rödgröna är redan i full gång; om vem som bär ansvaret för att Sverigedemokraterna i går tilldelades en oförsvarligt framträdande plats på den politiska scenen. Det är nära till hands att redan känna sig trött på replikskiftena. Risken är att nya draman följer.

Annons
Annons