Prova att djupandas

Det är där, i de där riktigt djupa­ andetagen, som livet får ny kraft.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Vi kämpar en ganska lång kamp på kudden, jag och min nästan-treåring. Han är arg för att täcket är fel, för att boken slutade dåligt, för att han vill ha mer vatten, för att det är för ljust, för mörkt, för varmt, för kallt, för att fingret gör ont, för att mamma är dum och för att farmor åkte hem.

Efter en halv evighet – tycks det – vänder han plötsligt näsan mot min näsa och tar två djupa andetag. Sen sover han. Det är som om hela hans lilla kropp skälver till av lugnet och sakta ramlar hans hand ner från min kind till min hals och hela världen är vacker igen.

Det slår mig att det är där, i de där riktigt djupa andetagen, som livet får ny kraft. Som vi kan släppa taget om det småsinta, fylla kroppen med friskhet och låta tilliten ta över igen. I det där andetaget inser barnet att mamma kanske inte är så dum ändå. I det där andetagen retirerar vi inför oss själva, varandra, Gud själv.

Det är uppstartstider. På din arbetsplats är det kick off och i din församling samlas ni för att planera hösten och påminna er om allt det goda i er gemenskap. Tänk om du skulle föreslå att ni tar er lite tid att ... andas?

Ibland när vi synar våra relationer lite ärligt i sömmarna så finns där för många avbrutna meningar, kvickt framslängda repliker, snabba slutsatser och halvfärdiga berättelser. Det är så mycket vi aldrig hann. Som om vi inte har stannat upp och andats ordentligt tillsammans.

Våra relationer behöver djupandas. Först när vi slutar tala på både in- och utandning och tänker att vi får mer sagt om vi höjer rösten så infinner sig eftertankens klokhet och en djupare drivkraft. Först när vi slutar kippa efter andan i de korta snabba andetagen kan vi få syn på varandra på riktigt.

Hur mycket jag än gillar att komma till skott, ta nya steg och driva saker vidare så tvingas jag inse att det är i mötet med någon annans lugna andetag som jag växer, som jag får möjlighet att möta både mig själv och mina medmänniskor.

Inför hösten som ligger framför, sätt din näsa – bildligt eller bokstavligt – mot någon annans och andas. De korta, snabba andetagen gör oss svimfärdiga. Och precis som barnet riskerar vi att förlora oss i oviktigheter om vi inte ger upp inför de djupa andetagen. De som ger vila. De som skapar energi. Åt så väl våra kroppar som våra relationer.

Utredning om religion
Annons
Annons
Annons
Annons