Rollspel hos politiker och kristna värre än barnens lekar

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor M itt i den politiska valrörelsen. Och mitt i att drygt 70-talet kristna församlingar runtomkring i landet, genom kampanjen "Ditt viktigaste val", aktualiserar frågorna kring livets mening, vem Gud är och vad som händer efter döden ...Mitt i detta ägnar jag en rejäl del av helgen åt att leka med 15-20 barn ute i skogen, några minuters promenad hemifrån. Mina två grabbar har bjudit ihop ett antal skolkompisar och andra killar och tjejer mellan 7 och 15 år - för att inreda två lägerplatser. En uppe på "klippan" och en intill den lilla dansbanan (i idyllisk folkparksstil) där bland träden.
Det är inte precis barnen som är i fokus när Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin eller de andra partiledarna försöker värva våra röster. Leken ger andra perspektiv till de politiska utspelen och vallöftena som nu pumpas ut i tv-debatterna.
Som kristen tänker jag att det är de här allra yngsta som har närmast till att ta Gud för given. Ändå inser jag att barn och unga alltmer sällan får utveckla en egen Gudsrelation. Religionsläraren som jag mötte på föräldramötet i skolan, för någon vecka sedan, beskrev barn som tror på Gud som ytterst sällsynta i skolmiljöerna i huvudstaden.
Iklädda diverse plagg och gycklardräkter som är avsedda att se medeltida ut, och med svärd, pilbågar och magiska drycker i händerna, diktar de unga själva upp i historien. Två stammar som slåss om samma landplätt ställs mot varandra; "Vargtänderna" på klippan och invånarna i staden "Yrta". Inspirationen kommer från Israel-Palestina-konflikten, får jag höra. Jo, så kan det vara när de unga ser på nyheterna om hur Hillary Clinton möter Benjamin Netanyahu och Mahmud Abbas, och bearbetar och gör om i fantasins rika värld. Har vi månntro några framtida fredsmäklare här bland barnen?

Några timmar ute i skogen gör gott när så mycket tid annars går åt framför datorn, om den saken är vi föräldrar överens. Över huvud taget är det numera inte så ofta det ges tillfälle för barnen att själva ta initiativ till spontanlekar. Långa skoldagar, vuxna som jobbar, allt mer organiserade aktiviteter samt vuxenrädsla för att något skulle kunna hända om barnen springer i väg själva, är några av förklaringarna.
Att leken, kreativiteten, fantasin och behovet av att röra kroppen behöver uppmuntras är det ingen tvekan om.Själv blir jag utnämnd till borgmästare. Men som en liten kille konstaterar efter ett tag fungerar jag inte särskilt väl i rollen. Han noterar att ett annat av barnen i praktiken har tagit över mina uppgifter. God analysförmåga kring ledarskap, är min reflektion.
En form av rollspel är det barnen ägnar sig åt. Här har det inte minst från kristet håll funnits invändningar av och till, som en skolkamrats pappa lite syrligt konstaterar. Då känns det bra att få säga att jag själv är kristen, går i kyrkan och inte är rädd för barnens lekar.
Värre är det när politiker eller när kyrkornas folk börjar spela roller. Brist på äkthet och verklighetstrogna livsberättelser skapar omedelbart den distans som är så otänkbar hos barnen.
Annons
Annons