Romer och frikyrkliga var en gång samhällets avvikare

De betraktades med misstänksamhet och de smädades.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

På anslagstavlan i mitt kontor sitter ett tidningsklipp från år 1878, med två notiser intill varandra. En vanlig svensk lokaltidning berättar att zigenar­horden, som i förra veckan anlände hit, har brutit upp och till fleras belåtenhet lämnat staden. Sedan meddelas att ett baptistdop förrättades vid sextiden i söndags afton.

Detta var avvikarna i 1800-talets Sverige: romerna och de frikyrkliga. De betraktades med misstänksamhet och de smädades. Tidningarna rapporterade om deras verksamhet som vore den samhällsomstörtande.

Samma sak när pingstväckelsen kom till Sverige, i början av 1900-talet. Rörelsen var, hävdade Dagens Nyheter, synnerligen låg och primitiv. En annan beskrev, inspirerad av tidens rasbiologi, pingstvännernas rakitiska huvuden med intryckta tinningar, utskjutande överkäkar, snedställda ögon. En reporter i Arvika menade att rörelsen inte hade någon större möjlighet att slå rot hos traktens sunda och friska folk.

När Sverigedemokraterna talar om vilken kultur som gör att man kvalificeras som svensk är detta en historia att minnas. I en intervju med DN:s Niklas Orrenius talar Björn Söder och andra SD-representanter om vår identitet som folk, om att ta till sig ett svenskt sätt att prata (ingår tungotal?) och om att fira gemensamma, svenska högtider .

I skottgluggen står muslimerna, som i dag ses som de stora avvikarna. Och märkligt nog finns det frikyrkliga – även om de är en minoritet – som applåderar retoriken. De tycks ha glömt att varken 1800-talets baptister, det tidiga 1900-talets pingstvänner, eller för den delen Livets ord på 1980-talet ansågs passa in i det svenska. Judisk, katolsk eller messiansk identitet sitter lika löst.

SD talar gärna om kyrkan, men deras Sverige rymmer bara en tam kyrka som underordnar sig det nationella projektet. Richard Jomshof, som medverkade i helgens Agenda, klargjorde detta i ett uttalande i riksdagen hösten 2013. Ett av problemen med islam är, säger Jomshof, att många muslimer är mer lojala mot sin religion än mot den nation de lever i. Detta till skillnad från kristendomen, som enligt Jomshof för det mesta skiljer på det världsliga och det andliga.

För Jomshof är kristendomen alltså något rent andligt som inte gör politiska anspråk, vare sig på samhället eller på individen. Kyrkan konkurrerar med andra ord inte med nationen. Men detta är en nidbild av kyrkan. De första kristna förföljdes för att de var lojala till en annan Herre än kejsaren. Deras identitet som kristna var viktigare än deras identitet som romare. Och så har det fortsatt. Redan i söndagsskolan fick åtminstone jag lära mig att man måste lyda Gud mer än människor (Apg 5:29, Dan 3).

Det är en sak att verka för ett gott samhälle, det är en del av den kristna kallelsen. Men om SD har fått för sig att kristna är mer lojala mot nationen Sverige än mot Kristus, då är det ett misslyckande för oss som kyrka, ett tecken på att vårt vittnesbörd inte varit starkt nog.

Annons
Annons
TORPKONFERENSEN
Annons
Annons