Se upp för nationalism

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor Allt är precis som i en fotbollsälskares högsta dröm. Matchen är gastkramande och atmosfären overkligt elektrisk. De 50 000 svenskarna i den fullsatta Olympiastadion larmar och jublar, och hejaramsorna ekar i den sommarvarma arenan som är helt dränkt i gult.Själv har jag ingen landslagströja på mig – vilket gör mig till något av en udda fågel – men jag upplever ändå den nästan andliga gemenskapen i gruppen av fans som bär fram de elva spelare som representerar Sverige.I Sverige passerar nationaldagen obemärkt, det är fotbolls-VM som verkligen engagerar. Då tar svensken, som sägs tillhöra ett av världens minst nationalistiska folk, fram flaggan och tillåter sig att vara stolt över svenska prestationer.Men när jag står där som en del i denna månghövdade svenska armé av supportrar är det något som håller mig tillbaka. På Olympia-stadion får det nationalistiska jublet nämligen en obehaglig klangbotten. Jag kan inte låta bli att undra om den publik som besökte stadion för 70 år sedan inte kände samma sak som jag gör i dag? Var det samma atmosfär, samma sammansvetsande vi-känsla?Sommaren 1936 satt Adolf Hitler på hedersläktaren och lyssnade till människor som jublade när tyska idrottsmän triumferade. Hela Berlin-OS var ett noggrant planerat propagandaspel, och ett inte oviktigt steg i riktning mot katastrofen. OS lanserade det tredje riket både i och utanför Tyskland. De idrottsliga framgångarna lät tyskarna känna att de ingick i ett kraftfullt och oövervinneligt kollektiv.Idrott kan användas för de mest skilda syften. Det är inte alltid så att fotboll leder till förbrödring, även om det är det som fotbollens makthavare vill få oss att tro. Jag, som är en trogen matchbesökare, kan ibland fråga mig om elitfotbollen verkligen är en positiv kraft i samhället. Alltför ofta verkar den i stället locka fram aggression och ett förvridet grupptänkande. Som denna kväll på Olympiastadion där tre killar i 25-årsåldern bredvid mig inte hejar på laget utan skriker grova förolämpningar mot de svenska, men mest mot de paraguayanska spelarna.Det var sådana känslomässiga underströmmar av vrede och frustration hos det tyska folket som Hitler och hans propagandaminister Joseph Goebbels spelade så mästerligt på. Tyskarna var inga onda människor, men de lät sig berusas av nationalsocialismens utopier. Idrotten var en del av den berusningen, Olympiastadion en del av den pseudoreligiösa kulten.Det är självklart stor skillnad på Berlin-OS och dagens fotbolls-VM.Och den milda form av nationalism som grasserar i Sverige är inte densamma som Hitlertysklands.Jag kommer att fortsätta att jubla över svenska segrar, men låt oss vara observanta på när glädje över idrottsprestationer övergår till något annat. Fotboll är inte alltid bara fotboll. En god nationalism – om det nu finns en sådan – är en mäktig kraft som kan korrumperas.
Annons
Annons