Slopa tippex-teologin!

Vilka mänskliga ord är inte såriga?

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Det nya förslaget till kyrkohandbok har fyllt tidningarna och genererat meterlånga trådar på Facebook. Det är inte underligt. Liturgin är teologins källa, därför handlar diskussionerna i praktiken om kyrkans viktigaste bekännelsedokument.

Revisionsprocessen inleddes för att Kyrkostyrelsen ville anpassa liturgin till den nya bibelöversättningen, samt bearbeta de liturgiska formuleringarna ”i syfte att finna ett mer inkluderande språkbruk” (Kyrkostyrelsens direktiv 2006). I denna formulering ligger frågan om hur feminismen ska tas upp i kyrkan. Och upptas måste, på något sätt, dess insikter om hur dåliga idéer om manligt och kvinnligt fördärvar människor och relationer.

Men f-ordet har, som bekant, skapat ett litet kulturkrig inom kyrkan, där positionerna fixerats i tydliga för eller mot. Det är svårt att föra samtal om själva saken, eftersom ingen lyssnar på vad som sägs utan i stället försöker luska ut vilken sida den talande tillhör. Det har gått prestige i frågan – precis som det tyvärr är på väg att göra i hela kyrkohandboksprocessen.

Det är synd, för inte minst frågan om inkluderande språk rör vid en rad spännande teologiska ämnen. Det vore dumt att inte kunna tala om dem av hänsyn till de ideologiska skyttegravar som nu grävs.

Ta till exempel förslagen om att byta ut eller erbjuda alternativ till maskulina namn på Gud som Herre och Fader. Bibeln är full av bilder av Gud: användbara metaforer som klippa, eld, kvinna som städar, björnmamma, lidande tjänare och så vidare. Men när det gäller direkta gudsnamn är den mer sparsam. Här finns fader, pappa, Herre, den Högste och några till.

I Bibelns värld innebär kunskap om någons namn makt över personen. Vad ska vi då säga om den som hittar på nya namn på Gud? Nej, denna form av tippex-teologi, där obekväma namn stryks eller uppdateras, är ett dåligt alternativ. Människan har rätt att ge namn åt skapelsen. Skaparens namn får hon nöja sig med att ta emot.

Men hur ska vi då hantera det problem som den feministiska teologin här identifierat: att brutala härskare och grymma fäder märkt så mycket av vårt tal av Gud?

Språket som vi använder är sårat och kan fortsätta att såra. Om vi inte är aktsamma spelar det ingen roll hur renläriga vi tror oss vara: kvarnstenen väntar ändå på oss. Lösningen är emellertid inte att byta ut fadersspråket mot andra namn. Den friheten blir en chimär. För, som feministteologen Sarah Coakley noterat, vilka mänskliga ord är inte såriga? Och som redan Freud konstaterade: Att döda fadern är att bekräfta faderns makt.

Vägen framåt kräver större ansträngningar än så. Det handlar om att låta kännedomen av Gud som fader och härskare förvandla det mänskliga språket. Att öppna oss, genom bön, gudstjänst och kontemplation, för vad faderskap betyder – bortom mänskliga missbruk.

Annons
Annons
Annons
Annons