Som att leva i en snötunnel

Jag känner mig lite som ett barn från Frostmofjället.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Sakta ljusnar det. Dagarna växer sig längre. Jag kan bara hoppas att ljuset tränger in i själen, gör mig lite hoppfullare, något mer optimistisk.

För jag måste erkänna att den här vintern hittills varit mörk och kall som en av de snötunnlar jag grävde i barndomens lappländska drivor. Skillnaden är att de tunnlarna kröp jag i och ur som jag ville. Men detta har varit, och är, en tid av instängd väntan.

Vad händer i Sverige? Hatare som bränner flyktingbostäder och jagar hemlösa barn. Hotare vars uppkastningar på nätet stinker så att det knappt går att andas. Hitlerkopior som tror att hakkorset är ett kristet varumärke. Var ska det sluta?

Politiker som nyss predikade kärlekens öppna famn mot människor på flykt undan krig och elände snubblar nu över varandra i ivern att presentera tuffa tag mot de värnlösa. Och jag säger ja till behovet av lag och ordning. Det behövs. Men detta? Denna plötsliga förnekelse av gamla goda humanistiska värderingar, som varit svenskt signum länge, länge.

Vad händer i världen? Hur ser framtiden ut? I Syrien, där ryska bomber gör slamsor av kroppar och grus av hus. I områden, där IS krossar kultur och skär huvudet av misshagliga människor. I Ryssland, där en maktlysten president hotar grannarna. I USA, där en lika rik som osannolik presidentkandidat vinner röster på grova utfall mot folkgrupper han ogillar.

Och jag då, vad gör jag? Ingenting. Väntar i min kalla snögrotta. Väntar på våren. Skäms lite över min maktlöshet, och över att jag ändå inte försöker göra mer för att släppa in ljuset och värmen i tunneln.

Härom dagen återsåg jag på SVT mitt livs första filmupplevelse. En svart-vit skapelse med titeln ”Barnen från Frostmofjället”. Den visades i byskolan i Kraddsele, och av någon mirakulös anledning fick jag se den – jag kom från ett pingstvänshem, en miljö där film på den tiden var ”no-no”.

Jag kunde vara 8-9 år, och jag blev tagen. Mest kanske av att en av byns tanter grät alldeles öppet. Grät i andras åsyn gjorde man möjligen på begravning, inte annars. Filmen berättar historien om sju barn i ett fattigt nybyggarhem i fjällvärden, som blir föräldralösa när deras mor dör. De flyr söderut undan ödet att auktioneras ut av kommunen och nyttjas som billig arbetskraft.

Filmen är gjord 1945, norrlandsbarnen talar rikssvenska och sjunger psalmer och ber till Gud. I dag upplevs förstås skådespeleriet som stelt och onaturligt och berättelsens innehåll som naivt.

Men ändå. Jag känner mig lite som ett barn från Frostmofjället, som vandrar vidare i hopp om värme och vänlighet, och i en växande förståelse av att människorna inte alls är så onda som vi ibland föreställer oss.

Annons
Annons