Spännande samtal i den första existentiella radiodokusåpan

Fem personer, däribland pastor Tomas Sjödin och
poeten Mohamed Omar, stängdes in tre dagar i ett hus.
Nu på söndag klockan 17 i P1 får vi lyssna till de
samtal som utspann sig.
Detta i Sveriges första existentiella radiodokusåpa ”Sommarhuset”.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor Dokusåpor förknippas mest med skandaler, sprit och sex. Men Anna Tullberg, som till vardags arbetar som producent på P1:s kulturredaktion, och Carin Ahlqvist, frilansjournalist, har sett andra möjligheter med genren.– Formen är det egentligen inga stora fel på. Vi fick idén att göra en intelligent dokusåpa, ett program där samtalet stod i centrum och deltagarna fick tid att utveckla sina tankar. Och som har ett formspråk som man annars inte hör i P1, säger Carin Ahlqvist.I stället för konflikter och baktalande ville de skapa en miljö som fick människor att känna sig trygga och öppna för samtal. Programmet innehåller inte heller några moment av utröstning eller andra konfliktskapande inslag.Målet var att skapa en fungerande grupp med människor som både är goda lyssnare och intressanta tänkare.– Vår ambition var att så snabbt som möjligt skapa en god stämning i gruppen. Vi ville inte heller hitta motsättningar, säger Carin Ahlqvist.De ställde upp en lista med önskedeltagare och det visade sig sedan att alla som de hoppats på faktiskt tackade ja. Därför blev det poeten Mohamed Omar, dramatikern Sofia Fredén, pingstpastorn Tomas Sjödin, barnläkaren Henry Ascher och prästen Anne-Louise Eriksson som en helg i slutet av april stängdes in i ett stort hundraårigt sommarhus på Särö. Under tre dagar följdes de av mikrofoner medan de bland annat lagade mat och tog promenader tillsammans.– Vi var först oroliga för att de inte skulle prata. Vi kanske ska bjuda in någon som kunde uppträda? Vi kanske ska ha kubbturnering? Men det blev inte en tyst minut, vi satt uppe från tidiga morgnar till sena kvällar, säger Carin Ahlqvist.Samtalen var inte helt planlösa utan utgick från olika teman. Det talades bland annat om ansvar: Finns det ett kollektivt ansvar? Och om minnen och om den goda glömskan existerar. Konflikter, försoning och Guds existens var andra ämnen som kom upp. Men alla samtal var inte så allvarliga.– Vi ville ha lite garv mellan varven också, annars orkar man inte, säger Carin Ahlqvist.Genom att vara tillsammans så länge blev det en utveckling i samtalen.Deltagarna kunde fundera på en ståndpunkt över natten, och modifiera den till nästa dag.– Naturligtvis fanns motsättningar, men de driver inte samtalet. Hade vi velat motsättningar hade vi fått fram det i gruppen, men det var inte vår ambition. Sedan blev det några konflikter utifrån det som sas. Folk blev arga. Men det är väluppfostrade människor så ingen gick bärsärk eller tappade fattningen, säger Carin Ahlqvist.Deltagarna väjde inte för att tala om det personliga. Men Carin Ahlqvist ser en stor skillnad jämfört med de dokusåpor som exponerar unga människors inre. I detta fall var deltagarna erfarna och visste var gränsen till det privata skulle dras.
Annons
Annons