Språket utmanar oss ständigt

Oavsett detaljerna i våra språkval så bärs bönen av innebördens obrutna ryggrad.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Jag arbetar med att skriva, alltså är det mitt jobb att märka ord. Man kan tycka att jag är en petimeter som funderar så mycket på vad vi egentligen menar med det vi säger, men exakthet i språket är viktigt.

Kristna om några vet det. Därför är exegetik en egen riktning inom teologin, och bibelöversättningar och tolkningar av skriftens ord får känslorna att svalla. Vad är det egentligen Gud menar med det han säger?

Det är frestande att tolka skrifterna som att Gud håller med mig. Går jag djupare, hamnar jag i stället i den betydligt otryggare insikten att inget går att veta säkert. Språket är en del av skapelsen och ett verk av människor. Hur vi uppfattar det begränsas av våra sinnen. Att se Guds ord i skrifterna innebär därför paradoxalt nog att vara skeptisk mot det skrivna.

Att tolka och bearbeta heliga skrifter är ett ständigt pågående och nödvändigt arbete. Det pågår inuti mig själv, i samtal med andra, i läsning och när jag förkunnar eller lyssnar på förkunnelse.

Vårt språkarbete speglar det levande Ordet och allt levande definieras av rörelse och förändring, så vi behöver inte vara rädda för nya synsätt och uttryck. Samtidigt får språket inte bryta ryggraden på innebörderna.

Många längtar efter ett högtidligt språk för att uttrycka heliga ting. För dem speglar kanske också det ålderdomliga uttrycken en högtidlighet som riskerar gå förlorad när kyrkans språk närmar sig det språk vi talar dagligen. Andra behöver möta Guds ord som om Gud var en av oss, en människa bland människor som talar samma språk som vi.

Det går inte att säga att det ena är fel och det andra är rätt. Att försöka leva och förmedla Guds ord innebär inte att föreskriva ett visst uttryck, utan om att hålla balansen i språket. Som så ofta innebär det en övning i att respektera att alla andra inte ser saker som jag.

När jag ber Vår fader säger jag själv ofta spontant Vår far. Andra behöver säga Fader vår. Språket för det heliga är något vi internaliserar i våra kroppar. En åldrad människa som burit Fader vår i sitt hjärta sen barnsben kan inte plötsligt ändra orden i kroppen. Och jag behöver inte läsa bönen exakt som hon. Oavsett detaljerna i våra språkval så bärs bönen av innebördens obrutna ryggrad.

Samtidigt utmanar språket våra begrepp. Vad händer med innehållet när vi ändrar ord? Något händer med hur vi ser och förstår världen och varandra. Sådana förändringar behöver vi vara uppmärksamma på. Vad händer exempelvis om vi börjar tala om kyrka som ett varumärke? Är det i så fall kyrkans verkliga innebörd som speglas, eller bryts innebördens ryggrad?

Annons
Annons
Attacken mot synagogan
Annons
Annons