Stolt över kyrkor som luktar av gårdagens fylla

Ibland slår det mig. Hur stort det är när vi är kyrka ihop.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Ser vi hur mycket vi har att vara stolta över? Hur fantastiska saker vi får vara med om, vi som bekänner oss till en tro och engagerar oss i en församling. Ibland slår det mig. Hur stort det är när vi är kyrka ihop. När vi gör det vi är kallade att göra. Utan tanke på om det frestar på vår bekvämlighet – eller om det förändrar doften i kyrkans entré.

Förra veckan ägnade jag två dagar åt att ha möten i en svensk frikyrkas lokaler. Två ganska vanliga vardagar. En ganska vanlig kyrka, belägen rätt så centralt i vår huvudstad.

De firar gudstjänster där. Sjunger sånger. Pratar om Jesus. Har varma, goda ledare som bryr sig om folk. Sånt där jag tänker mig att folk tror att kyrkor gör.

När jag kommer in i lokalen precis runt nio på morgonen får jag trängas i dörren. I korridoren upp mot kyrkans café ligger det en tung, lite kvalmig doft av gårdagens fylla och gammal cigarettrök. När jag väl kommer över tröskeln möts jag av en mängd människor som halvsover, köar för kaffe, samtalar yvigt eller som tysta stirrar framför sig medan de värmer händerna över ljuset på bordet.

Några i rummet – de som tycks röra sig i ett lite snabbare och mer vaket tempo – söker snabbt min blick och frågar vad de kan göra för mig. ”Äh, bry er inte om mig, svarar jag, jag letar whiteboardpennor till en kurs.” Men de bryr sig om mig ändå, ett par minuter senare har jag allt jag behöver. Kvinnan som värmer sina händer över ljuset och jag nickar mot varandra i samförstånd, här får man minsann den hjälp man för stunden behöver.

Den där doften som slår emot en. Den stannar kvar hos mig. Den är så fel. Och så vansinnigt rätt. Vilken annan plats är bättre rustad för den doften än kyrkan? Doften av misslyckanden, litenhet, flykt, hopplöshet, missmod och jakt på tröst.

Doften som blandas upp med kaffelukten och som liksom kommer av sig när den bullrige, vänlige mannen bakom disken frågar; ”vill du ha lite yoghurt?”

Jo, i alla vanliga frikyrkor sjunger man sånger och talar om Jesus. Men vet ni? I ganska så många vanliga frikyrkor öppnar man dörren dag efter dag för den där hopplösheten och flykten. Och bit för bit ersätter man den med upprättelse, värme och kaffe. Varje dag möter de där frukostfixande Jesusmänniskorna sina medmänniskor med ömhet, respekt och värdighet.

Jag är så stolt över att få vara en del av en sån rörelse. Och uppmuntrad efter att ha fått hänga i en lokal som luktar fylla och kaffe - modlöshet och hopp - ett par dagar. Tack alla ni, som ger av er tid och er energi för att möta dem av oss som just nu behöver extra värme och kraft. Tack för att ni påminner oss om vårt uppdrag och tack för att ni den här veckan fick mig att sträcka på mig lite extra.

Tack för att ni hjälper mig att med stor stolthet säga; ”Jag är frikyrlig, vad är du?”

Annons
Annons
Annons
Annons