Två perspektiv i en armkrok

Rimligt att en fantasifull Gud har stor bredd i sin kyrka.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Det drar sedan en tid åt två olika håll i svensk frikyrklighet.

Det ena perspektivet betonar moderna uttryckssätt för att kunna kommunicera bättre till samtidsmänniskan, all central verksamhet präglas av Jesu missionsbefallning: Gå ut i hela världen ...

Det andra perspektivet betonar snarare ett återvändande till de historiska kyrkornas liturgi och liv och ser gudstjänsten samt församlingens övriga verksamhet främst som en möjlighet till fördjupning och gensvar på Jesu uppmaning: Kom till mig …

Förtätat och förenklat förstås, såsom denna begränsade skrivyta kräver, men den dubbla trenden med olika betoningar är tydlig och verklig.

Vilket förhållningssätt bör man egentligen ha till detta? Risken är uppenbar, som alltid när betoningarna är olika, att två skyttegravar uppstår varifrån det på olika sätt krigas gentemot den andra sidan. Antingen offentligt på debattsidor och bloggar eller i avskilda samtal, fyllt med flitiga huvudskakningar, tillsammans med meningsfränder om hur de där andra är och beter sig. Och nog kan ett visst mått av sånt funderande vara såväl riktigt som konstruktivt, men som grundhållning är det i längden förtärande eftersom det knappast kan betecknas som en viktig uppgift för en församling eller enskild kristen att vara upptagen med att recensera och kritisera andra troende.

Däremot är det inga problem att se båda de betoningar som svensk frikyrklighet präglas av såsom bibliska och riktiga, Jesus underströk nämligen både vikten av att komma till honom och att gå ut med budskapet om honom. Rätt och riktigt vore kanske därför att se de olika uttrycken som komplement till varandra, som två sidor av samma mynt?

Är det inte rimligt att en Gud som är så rik på fantasi och mångfald att han skapat så varierade människor – olika utseenden, temperament, karaktärer, gåvor – även har en stor bredd av uttryck i sin kyrka?

Jag menar att så är fallet och att det snarare är en styrka än ett hinder, en enfald av uttryck skulle innebära att en begränsad grupp människor skulle attraheras.

Men i detta finns förstås även ett djupare rop. För även om det går att se något vackert och ytterst berikande i att olika kyrkor kompletterar varandra med sina olika uttryck och betoningar så vore förstås det allra bästa om den goda bredden tilläts inom varje församling. Bäst är en naturlig och dynamisk växelverkan mellan Kom! och Gå! eftersom Jesus betonade båda dessa perspektiv. De hör hemma i en helig armkrok.

Istället för att ta spjärn emot de andra och ytterligare vässa sitt eget uttryck är därför snarare utmaningen att ta intryck och på så sätt komplettera sig själv. Då blir de utåtriktade församlingarna även en plats att bli kvar på för att djupna i tron och de mer inåtriktade församlingarna även en plats där människor i större utsträckning kan komma till tro.

#MeToo
Annons
Annons
Annons
Annons