Under ytan på civilisationen

Den som vill rädda sin själ behöver goda gemenskaper.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Man kan säga mycket om samtiden, men tråkig är den åtminstone inte. Allt rör sig, men det är i och för sig inget nytt: vi är alltid på resa. Förr trodde vi dock att vi var på väg mot en bättre värld. I dag vet ingen riktigt vart tåget går.

Det visste inte heller Marlow, sjökaptenen i Joseph Conrads bok ”Mörkrets hjärta”. Jag reste ofta med honom i tonåren. Längs Kongo-floden i hans jakt på Kurtz, humanisten som rest till Afrika full av ideal. När Marlow hittar honom finner han en man som har gått över gränsen. Uppryckt ur sitt sammanhang och förblindad av makt har Kurtz blivit ett monster.

Det som drog mig till boken var dess ärliga brottning med den klassiska frågan om gott och ont i människan. Som åttiotalist – ja, kanske som 1900-talsmänniska – har man ju ett lite speciellt förhållande till frågan.

När jag växte upp sjöng vi ”We are the world” och andra sånger om solidaritet, människovärde och global gemenskap. Samtidigt kastade nazismens koncentrationsläger sina mörka skuggor över oss. Man uppmanades att följa sitt hjärta – men vad fanns egentligen där?

Tron på människan är central i vår kultur, så viktig att inte ens två världskrig förmått rucka på den. Våra institutioner vilar på denna föreställning. Demo­kratin bygger på tilltron till individens omdöme, och vårt ekonomiska system på att marknadskrafterna för oss mot bättre tider genom att vi alla agerar i egenintresse. Men på sistone har tvivlet smugit sig in. Finanskrisen fick många att misstro kapitalismen, och vad demokratin anbelangar är populism numera en väg till höga siffror i såväl Europa som USA.

Tänk om det är så att hjärtat är en vacklande muskel, och att den solidaritet vi sjöng om inte gick så djupt som vi trodde?

Europas höga trosbekännelse har egentligen inte prövats sedan det senaste världskriget. Inte förrän nu, då en annan del av världen står i brand. Och vi har inte förmått att svara upp mot krisen. Vi har inte hjälpt flyktingar i säkerhet, och nu stänger vi dessutom gränserna. Samtidigt har FN:s hjälporgan ont om resurser.

Men bekännelserna lever vidare. När skolbarnen i julas sjöng ”Tänd ett ljus” – om den här planeten, jordens barn och att vi alla bor under samma himmel – kunde man nästan ta på ironin. För i dag varken välkomnar människor hit eller hjälper dem på plats. Vi var helt enkelt inte beredda att betala solidaritetens pris. Sångerna visade sig vara tomma ord.

Conrad hade rätt: det var inte så ljust som vi trodde under den civiliserade ytan. När han finner Kurtz suckar de andra européerna åt dennes moraliska förfall. Men Marlow kan inte döma honom. Han har färdats så djupt in i mörkrets hjärta att han inser att han, utelämnad åt sig själv, skulle ha gått samma väg.

Det var detta jag lärde mig av Conrad. Godheten finns inte i oss på något enkelt och självklart sätt. Vi måste omge oss med den. Den som vill rädda sin själ behöver goda gemenskaper.

Annons
Annons
Dagens människa
Annons
Annons