USA:s president inte mäktigast

Det finns ytterligare­ ett perspektiv att falla tillbaka på.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

När du läser detta så är troligtvis en vinnare korad och presidentvalet i USA över. Men det innebär att allt bara har börjat.

Det finns en tendens att se valdatum som en slutpunkt, som kulmen där allt avgörs och sedan tar vardagen vid. Den här gången är det annorlunda, ovissheten inför valdagen fortsätter bortom den. Naturligtvis kommer det bli en stunds jubel och utandning för anhängarna till den kandidat som vann, men mer lär det inte bli. Polariseringen mellan Donald Trump och Hillary Clinton har klassats som historiskt stor och folket har hängt på, beskrivningar gör gällande att uppdelningen inte varit tydligare i modern tid.

”I dag är dagen då Amerikas arbetarklass slår tillbaka”, sa Trump i i början av valdagen. ”Det här är ett val som kan riskera allt”, sa Clinton och menade att ”ett hoppfullt, inkluderande och kärleksfullt Amerika” står på spel.

Sådant där försvinner förstås inte per automatik för att det är dags för ett nytt datum i almanackan, det kommer hänga i och påverka de närmaste veckorna och månaderna. Oron inför valdagen övergår till oron efter den.

Oavsett vinnare så kommer förlorarens anhängare att vara djupt bekymrade inför framtiden.

Men det finns undantag, det finns de som inte går att räkna in bland dem. Artisten Steven Curtis Chapman klev fram som deras språkrör häromdagen.

Han och de som delar hans syn är inte nödvändigtvis likgiltiga inför valutgången, den absoluta merparten har högst troligtvis haft sin tydliga kandidat som de röstat på. Men de har ytterligare ett perspektiv att falla tillbaka på.

Det var det som Steven Curtis Chapman poängterade när han häromdagen postade en video på Facebook där han sjöng en alldeles ny sång. ”Jag skrev den här för ett par veckor sedan när jag kollade på nyheterna och såg all denna galenskap som pågår kring det här valet. Jag tänkte: Jag behöver påminna mig själv om en sak, och nu vill jag dela det med er”.

Därefter greppade han sin gitarr och sjöng om alla besked och löften som ges åt höger och vänster medan människor håller andan, och tillade: ”Om jag inte visste bättre så skulle jag vara livrädd – men Gud sitter på tronen.”

I några intensiva låtverser beskrev Steven Curtis Chapman den stora amerikanska uppdelning som han ser och erkänner att han är bekymrad över den men återkommer gång på gång – som ett mantra – till påminnelsen att även denna världs mäktigaste har sin överman.

Kristna sörjer inte på samma sätt som de utan hopp, skrev Paulus. Och de oroas inte på samma sätt heller, vetskapen om att Gud har större och betydligt mer evig makt än varje amerikansk president spelar roll.

Därför kan Steven Curtis Chapman le när han pratar om sin ängslan och sjunger utifrån den, buren­ av hoppet istället för att vara uppgiven av rädsla.

Läs mer om valet i USA

Alla tidigare artiklar
Annons
Annons
Annons
Annons