Våga stanna upp för att tacka

Om det alltid kan bli bättre så innebär det ju att inget, någonsin, är tillräckligt bra.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Det finns hos profeterna Hesekiel­ och Jesaja och i Uppenbarelseboken scener som tydligt utspelar sig ”i himlen”, inför Guds tron. Där är det lovsång non-stop och det är den lovsången vi själva stämmer in i när vi firar gudstjänst i våra kapell, missionshus och kyrkor.

När vi sörjer över att det inte är fler i kyrkan kan vi påminna oss orden från den tyska psalmen, i Olov Hartmans översättning: ”Är sången svag, tycks bönen stum, och glesnar Guds församling – hör, templet är av änglar fullt som lovar Gud trefaldig.” (Svenska psalmboken 483:4)

De där skildringarna handlar inte bara om hur det kommer att vara i himlen, sedan, bortom tiden. De berättar om Verkligheten, den verklighet som vi ibland får en glimt av och som Paulus beskriver så här: ”När det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå” (1 Kor 13:10). Livet i världen, i tiden verkar i förhållande till evigheten vara lite som svartvit film: vi lever och rör oss – men har förlorat mycket av den skönhet som Gud ursprungligen gett oss.

När Jesus kommer vandrande in i bibelberättelsen, så är det den skönheten Han räcker oss, en gåva att återfå. Defekter blir genomlysta och helade, i Hans händer och genom Hans blick. Många vittnar om att ”det är något speciellt med den mannen”. Folk dras till Honom, särskilt de som instinktivt känner att de inte är sig själva nog. Han kommer med både kärlek och sanning och i Hans sällskap känns det helt naturligt att lovsjunga Gud.

Det sägs ibland att tacksamhet och förnöjsamhet inte står särskilt högt i kurs, i vår tid. Vi ska alltid sträva högre, längre, vi ska vara ”stolta men inte nöjda”. Allting förutsätts alltid kunna bli bättre. Det ligger förstås ett korn av sanning i den klyschan, men ju mer den upprepas desto mer stressade blir vi. Om det alltid kan bli bättre så innebär det ju att inget, någonsin, är tillräckligt bra. Undra på att folk går in i väggen!

Profeten Jeremia tröstar i dagens gammaltestamentliga text ett folk som, till synes, förlorat allt. De har förts i exil, långt bort från det som en gång var deras liv. Helt naturligt tror de att Gud glömt dem. Utan den svenska välfärdsstatens alla bekvämligheter framlever de nu i en svart-vit tillvaro, långt från technicolor.

Profetens uppgift blir att skicka glimtar av underbar färg, av glädje och hopp, in i denna skuggtillvaro. Guds kärlek är beständig, den bär, genom varje form av exil, yttre och inre.

Inte minst därför är detta en viktig söndag. Vi får lägga de där mentala att göra-listorna åt sidan och unna oss att tacka.

Säga tack för dem vi är, att Gud ville att vi skulle leva. Säga tack för alla de människor Han sänder i vår väg. Säga tack för den tjänst och de uppgifter vi står i. Säga tack för de 86 400 sekunder som utgör just denna dag. Säga tack för att vi får vara Hans barn och för att vi, som lovsången säger, i Jesu sällskap kan återvinna den skönhet vi förlorat.

bibel­lärare på Helsjöns folkhögskola

Läs fler Inför helgen-krönikor

Alla tidigare artiklar
Annons
Annons
Annons
Annons