Våga vara plump ibland

Vi tycks göra ett paradnummer av att kunna själva.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Vi måste tala om tystnaden. Inte den tystnad vi behöver för att höra våra egna tankar. Utan den tystnad som uppstår när någon av oss plötsligt faller ur mönstren. När någon av oss tappar taget, får mattan undanryckt eller helt enkelt ger upp. Den tystnaden.

Sverige är ett av de länder med flest ensamhushåll i världen. Vi är kända för att sätta oss så långt ifrån varandra vi kan på bussen och för att inte hälsa på främlingar på stan. Vi öppnar våra egna dörrar, bär våra egna väskor. Vi tycks göra ett paradnummer av att kunna själva, orka själva, vara starka själva. Och när det bränner till vill vi så gärna tro att alla runt omkring oss faktiskt lyckats med det där självprojektet och inte behöver någon annan. I varje fall inte mig.

För det är inte bara våra väskor vi bär för egen maskin. All vår sorg, utsatthet, ilska, trötthet och smärta förväntas vi också gå runt att bära på efter bästa förmåga. Eller köpa den tjänsten av någon professionell, någon som är utbildad för att se mörkret i ögonen. Någon som kan lämna det sen, ta av sig rocken och gå hem till sin egen tystnad.

Den som tappat taget möts av ett inledande ”ring om du behöver nåt” som ger avsändaren ryggen fri för veckor. Ett meddelande om att tröttheten vann på Facebook möts av rader av hjärtan som ställföreträdande närvaro.

Kanske är vi rädda för att göra fel? Vi läser alla listor om ”elva saker du inte ska säga till någon med utmattningssyndrom” eller ”vad den som sörjer hatar att höra” som cirkulerar på nätet och så vågar vi inte säga något alls. Vem vill vara den som gjorde det värre? Bäst att låta vården sköta det där. Som om vården kände din vän bättre än du gör?

Jag tror att vi skulle behöva en ”förlåt om jag är plump”-skylt. En liten lapp man kan hålla upp, en specifik emoji att börja ett sms med eller en liten jingel som inleder telefonsamtalet. Kort sagt nån form av signal som säger; ”Jag vet inte vad jag ska säga, jag är rädd för att såra men jag VILL höra av mig, jag vill lyssna, jag vill sitta bredvid sig, säg till mig om jag går snett, säg till om du inte vill prata”. Kanske skulle det få oss att våga bryta tystnaden?

En god vän – mitt i tröttheten – la häromdagen ut ett citat av CS Lewis. ”Hätska ord kan såra, men det är tystnaden som får hjärtat att brista”. Vi behöver adressera tystnaden. Jag vet att jag för egen del måste skärpa mig. Sluta tro att min närvaro inte skulle räknas. Kanske behöver du det med? Vem ska du ringa till i dag? Du kan få låna min Plump-skylt om du vill.

Annons
Annons