Veckans bibelkrönika: Att lägga grunden för gemenskap

Magnus Persson, pastor och grundare av United i Malmö, skriver utifrån söndagens bibeltexter.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Söndagens tema är ”Att leva tillsammans”. I evangelietexten läser vi om folkets respons på Jesu predikan i Nasarets synagoga. När de hörde Jesu budskap och samtidigt betraktade hans familj och människorna i hans omgivning ”blev de mycket förvånade”. Han var ju bara en snickarlärling. De kände dessutom alla i hans familj och det var inget speciellt med dem.

Inget som direkt tydde på att de var bärare av någon större välsignelse eller levde på något slags högre andligt plan. De som noga iakttog människorna kring Jesus i hopp om att få se en glimt av något spektakulärt blev i regel besvikna. Det enda spektakulära var nämligen just hur vanliga och mänskliga de var.

Inte sällan tänker vi att evangeliets kraft måste föras i bevis i form av totalförvandlade liv. Att budskapet faller platt till marken om det inte bärs upp av en påtaglig fromhet eller andlighet.

Det verkar alltid gå hem att med myndig röst hävda att vi bör ”leva som vi lär”. Men låt oss då stanna upp en stund och fundera lite kring vad vi ”lär”. Vad var det egentligen i Jesu budskap som fick människor att häpna? I kritikernas ögon tycktes gänget runt Jesus inte harmoniera med budskapet. Men kanske var det faktiskt precis det som de gjorde? I stället för att skymma de goda nyheterna om oförskylld nåd och syndernas förlåtelse, utgjorde deras ofullkomliga liv den fond mot vilken evangeliets ljus lyste allt klarare.

I detta budskap ryms både sanning och nåd, lag och evangelium. Här konfronteras vi med vår egen skevhet och skuld men mot denna bakgrund framträder även Guds barmhärtighet och nåd. Hans offer i form av Jesu Kristi död för vår förlåtelse och försoning. I mötet med Guds heliga bud om att vi ska vara ”fullkomliga såsom er Fader i himlen är fullkomlig” (Matt 5:48), kommer vi alla till korta. Vårt enda hopp står till att någon annans fullkomlighet ska täcka oss.

Detta är evangeliets glada budskap! Vi håller inte måttet men där vi spricker tillräknas Jesu rättfärdighet oss av nåd allena genom tron allena. Endast detta är vårt hopp! Det ställer orden om att ”leva som vi lär” i ett helt annat ljus.

Men detta är inte bara hoppet för vår individuella frälsning utan även den grund på vilken det är möjligt att leva tillsammans. Gemenskap bygger nämligen inte på syndfrihet utan på syndernas bekännelse och förlåtelse. ”Se hur de älskar varandra” blir därför så häpnadsväckande just för att ingen av oss alltid är så där älskvärd. Vi älskar därför att han först har älskat oss, som kärlekens apostel skrev.

 

Söndagens bibeltexter

Tjugonde söndagen efter trefaldighet. 

Tema: Att leva tillsammans.

Gamla testamentet: Första mosebok 18:1-8 (från 1983 års evangeliebok)

Herren visade sig för Abraham i Mamres lund. Abraham satt i tältöppningen under den hetaste tiden på dagen. Han såg upp och fick se tre män stå där framför honom. Då reste han sig från sin plats i tältöppningen och skyndade emot dem och kastade sig till marken. ”Herre”, sade han, ”visa mig den hedern att du inte går förbi din tjänare. Låt mig hämta lite vatten så att ni får tvätta av era fötter. Sedan kan ni lägga er och vila under ett träd, så tar jag fram lite mat som ni kan styrka er med innan ni fortsätter – nu när ni ändå har kommit vägen förbi.”

De svarade: ”Ja, gör det!” Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: ”Fort, tag tre mått av det bästa mjölet och baka bröd.” Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att anrätta den.

Han tog tjockmjölk och sötmjölk och kalven som han låtit anrätta och satte fram åt dem. Själv stod han bredvid dem under trädet medan de åt.

Episteltext: Andra Timotheusbrevet 1:3-5

Jag tac­kar Gud, som jag lik­som mi­na förfäder tjänar med rent uppsåt, och minns dig ständigt i mi­na böner, dag och natt. Jag minns di­na tårar och läng­tar ef­ter att få se dig igen för att fyl­las av glädje. Jag har bli­vit påmind om den upp­rik­ti­ga tro som finns hos dig och som fanns re­dan hos din mor­mor Lo­is och din mor Eu­ni­ke; jag är viss om att den finns också hos dig.

Nya testamentet: Matteusevangeliet 13:53-57

När Je­sus ha­de av­slu­tat si­na lik­nel­ser lämna­de han trak­ten. Han kom till sin hemstad, och där un­der­vi­sa­de han i sy­na­go­gan så att man häpna­de och sa­de: ”Vari­från kom­mer den man­nens vis­dom och un­der­verk? Är det in­te snic­ka­rens son? He­ter in­te hans mor Ma­ria och hans bröder Ja­kob och Jo­sef och Si­mon och Ju­das? Och bor in­te al­la hans syst­rar här hos oss? Vari­från har han då allt det­ta?” Så blev han en stötes­ten för dem. Men Je­sus sa­de till dem: ”En pro­fet blir ring­ak­tad ba­ra i sin hemstad och i sitt hem.”

Psaltaren: Psalm 68:5-7

Sjung till Guds ära, lo­va hans namn, hyl­la ho­nom som ri­der på mol­nen! Her­ren är hans namn, jub­la inför ho­nom, de fa­derlösas fa­der, änkor­nas försva­ra­re, Gud i sin he­li­ga bo­ning. Gud ger de en­sam­ma ett hem och de fång­na fri­het och lyc­ka, men upp­rorsmännen får bo i öknen.

Annons
Annons
Annons
Annons