Veckans bibelkrönika: Att längta till ett bättre land

Den eviga pulsen från det bättre landet gav dem mod.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

I går var jag på begravning. Nittionio olika nyanser av svart fyllde kyrkan. Stearin droppade ner på golvet bredvid kistan som om ljusen sympatigrät med oss. Rummet doftade av liljor, sorg och tacksamhet. Jag försökte sjunga med i psalmerna, kraxade med tunn röst fram orden om att det enda som bär när allting annat vacklar, det är Guds nåd och hans barmhärtighet.

Då var det som om jag kunde höra djupare hjärtslag än mina egna. Någon slags evig puls av kärlek som oövervinneligt och okuvligt går genom historien och universum. Något från framtiden som kom oss till mötes. Som en liten vit vink. En litet leende. Som ett tecken (eller mer en invit?) från fjärran.

I dagens text från Hebreerbrevet beskrivs trons hjältar:

”I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden”.

Ett helt liv utan att få vad man har blivit lovad. Att bara få se det man längtar efter på håll. Som en liten vinkning på avstånd. En bild dinglande bortom räckhåll. Ett läskande löfte. Hur lätt hade det inte varit för hjältarna att avfärda det hela. Att till slut landa i att man ”faktiskt inte kan vänta hur länge som helst”. Att vända sig emot den store Vinkaren i fjärran och säga ”Du verkar inte hålla ditt löfte, nu drar jag vidare”. Ju mer man tänker på det, desto märkligare är den här trons fördröjda behovstillfredsställelse. I vår tid av snabba-puckars-ideal är den här sortens livshållning inte bara naiv, den är själv-destruktiv. Att gå och vänta och sukta efter något ett helt liv utan att ens komma i närheten. Vilket sorgligt slöseri!

Så varför? Varför lämnar de inte skeppet medan tid är? Varför protesterar de inte mer högljutt?

Svaret finns i ett ord i vers sexton – bättre. De längtade till ett bättre land. Men hur kan de veta det? De har ju bara fått en liten, liten skymt av det riket och vinkat till det i fjärran. Men detta lilla verkar vara tillräckligt i sig. Denna lilla flik av framtiden hade för dem en sådan tyngd att de stod ut med att leva i ouppfylld längtan och ouppfylld tro och ouppfyllda löften. Det var en slags fjärrvärme som gav dem deras identitet. De var gäster, främlingar, aliens. Det hade kunnat leda till en passiviserande hemlängtan, en likgiltig distans eller vårdslöshet i relation till det tillfälliga hemmet. Men om man läser hela Hebreerbrevet verkar det vara precis tvärtom. Den eviga pulsen från det bättre landet gav dem just det insiktsfulla mod och den barmhärtiga kärlek som deras samtid behövde.

Låt oss tillsammans spana efter de vita vinkarna från fjärran och uthålligt hålla fast vid det trons hjältar vittnar om – Gud ger inga löften han inte kommer att hålla. Ibland dröjer det bara ett helt liv innan de uppfylls.
 

Veckans bibeltexter:

Gamla testamentet: Josua 1:10f

Jo­sua be­fall­de då fol­kets förmän att gå runt i lägret och säga till fol­ket: ”Gör i ord­ning pro­vi­ant! Om tre da­gar skall ni gå över Jor­dan och kom­ma till det land som Her­ren, er Gud, ger er och ta det i be­sitt­ning.”

Episteltext: Hebreerbrevet 11:13–16

I tro dog al­la des­sa ut­an att ha fått vad de ha­de bli­vit lo­va­de. De ha­de ba­ra sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig va­ra gäster och främling­ar på jor­den. De som ta­lar så vi­sar att de söker ett hem­land. Och om de ha­de tänkt på det land som de lämnat kun­de de ha återvänt dit. Men nu läng­ta­de de till ett bätt­re land, ett i him­len. Därför skäms in­te Gud för dem, ut­an de får kal­la ho­nom sin Gud; han har ju grun­dat en stad åt dem.

Evangelietext: Lukasevangeliet 20:37f

Att de döda upp­står har också Mo­se vi­sat i stället om törn­bus­ken, där han kal­lar Her­ren för Ab­ra­hams Gud och Isaks Gud och Ja­kobs Gud. Gud är in­te en gud för döda ut­an för le­van­de, ty för ho­nom är al­la le­van­de.”

Psaltaren: Psalm 116:1–9

Jag äls­kar Her­ren, ty han har hört

min bön om förs­ko­ning.

Han lyss­na­de till mig

när jag ro­pa­de.

Dödens sna­ror om­gav mig,

döds­ri­kets fa­sor nådde mig,

jag var i nöd och förtviv­lan.

Jag åkal­la­de Her­ren:

Her­re, rädda mitt liv!

Her­ren är nådig och rättfärdig,

vår Gud är barmhärtig.

Her­ren be­va­rar de oskyl­di­ga,

jag var hjälplös, och han rädda­de mig.

Kom till ro, min själ,

Her­ren har va­rit god mot mig.

Han rädda­de mig från döden,

mitt öga från tårar,

min fot från att sna­va.

Jag får vand­ra inför Her­ren

i de le­van­des länder.

Söndagen efter alla helgons dag eller ­Alla själars­ dag. Tema: Vårt evighetshopp

Kyrkomötet
Annons
Annons

Rösta på årets förebild!

Rösta på årets förebild!

  • Micael Grenholm, arbetar ideellt bland tiggare, genom sin organisation Stefanushjälpen.

  • Eivor Nordin, har i 25 år sytt och stickat babykläder till nyblivna mödrar världen över.

  • Kenneth Skoogh, har arrangerat populära hockeyläger där många unga spelare fått höra om Jesus.

  • Mariella Issa, samlar in pengar och hjälper barn, äldre och änkor på plats i det krigsdrabbade Syrien.

Klicka på bilderna för att läsa mer om respektive kandidat.
Annons
Annons