Veckans bibelkrönika: Hosianna! ropar hela hejarklacken

Tänk att vara en i den stora folkmassan som ser Jesus där han kommer ridande på en liten åsna.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Inte förrän flera år efteråt insåg jag att det var i Taizé jag hade varit. Året var 1982 och familjen åkte genom Europa med en duvblå Peugot 504. Jag förstod egentligen väldigt lite av vad det var som pågick, men jag minns känslan i kroppen av att sitta där på golvet och dela tystnaden med hundratals andra troende som bad. Min andning blev vår andning. Jag blev inbjuden att kliva in i något större.

På samma resa befann vi oss i en stad i Italien den dag de vann fotbolls-VM. Italienarna var som tokiga. Målade i ansiktet sprang de runt i stora skockar, skrek, viftade med flaggor, badade i fontäner och tutade ner staden hela natten.

I kölvattnet av #metoo har jag funderat mycket på det här som händer med en handling, en röst eller en tystnad när den går från att vara individuell till att bli kollektiv. Vad är det?

Att gå i en protestmarsch mot trafficking, att sjunga lovsång med tusen andra tonåringar i en hangar i Tyskland eller att stå still en tyst minut för att hedra terrorattackens offer med alla andra som råkar befinna sig på Arlanda är som att bli en del av en stor våg av samhörighet. Någon slags djupare resonans och kraft uppstår mellan allas steg, sång eller tystnad.

Tänk att vara en i den stora folkmassan som ser Jesus där han kommer ridande på en liten åsna. Hela Hosianna-hejarklacken skanderar på högra läktaren, hashtaggen #davidsson trendar och täckjackorna läggs ut på marken som röda-mattan. På en målning av J.H. Flandrin med den åsneridande Jesus ser man till och med en pappa som håller upp sitt barn högt i luften: Titta noga nu min son, för detta är historiskt!

Flockens kraft är mäktig.

Men jag kan inte låta bli att tänka på att snart kommer de här ropen att tystna, till och med svänga över i sin motsats. Som humorgruppen Grotesco så tonsäkert visar för oss i sin flyktingmusikal kan en grupps hastigt uppflammande engagemang svalna snabbare än en kaffe latte på en uteservering. Om det saknas tålamod och uthållighet kallnar entusiasmen snart. Framförallt handlar det om att våga och orka stå kvar när motståndet sätter in och vara beredd på att gå helt andra vägar än de man föreställt sig.

Det är den kampen Jesus försöker förbereda sina lärjungar på strax innan han rider in i Jerusalem. Och den kampens tecken finns mitt bland jublet, vi måste bara titta noga. Åsnan är ledtråden. En segrande kung skall komma på en stor hetlevrad hingst, något annat duger inte. Ett litet sävligt grått lastdjur är faktiskt skrattretande löjligt i sammanhanget.

I advent inbjuds vi att kliva in i något större. Att bli en del av den världsvida kyrkflocken som år efter år uthålligt jublar Hosianna. Det är mäktigt. Men låt oss aldrig släppa blicken på det som är allra mäktigast. Han som rider där framme på en åsna så låg att hans fötter nuddar marken.
 

Söndagens bibeltexter:

Gamla testamentet: Sakarja 9:9f

Ro­pa ut din glädje, dot­ter Si­on, jub­la, dot­ter Je­ru­sa­lem! Se, din ko­nung kom­mer till dig. Rättfärdig är han, se­ger är ho­nom gi­ven.I ring­het kom­mer han, ri­dan­de på en åsna, på en ung åsne­hingst. Jag skall förin­ta al­la strids­vag­nar i Efraim, al­la hästar i Je­ru­sa­lem. Kri­gets va­pen skall förin­tas. Han skall förkun­na fred för fol­ken, och hans välde skall nå från hav till hav, från flo­den till värl­dens ände.

Episteltext: Romarbrevet 13:11-14

Ni vet ju ändå vad ti­den li­der: det är dags för er att vak­na. Ty nu är vår rädd­ning närma­re än när vi kom till tro. Nat­ten går mot sitt slut och da­gen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärning­ar och ta på oss lju­sets rust­ning. Låt oss le­va värdigt, som det hör da­gen till, in­te med fes­tan­de och dric­kan­de, in­te med otukt och or­gi­er, in­te med stri­der och av­und. Nej, ikläd er her­ren Je­sus Kristus, och ha in­te så myc­ket om­sorg om det jor­dis­ka att begären väcks.

Evangelietext: Matteusevangeliet 21:1-9

När de närma­de sig Je­ru­sa­lem och kom till Bet­fage vid Oliv­ber­get skic­ka­de Je­sus i väg två lärjung­ar och sa­de till dem: ”Gå bort till byn där fram­me, så hit­tar ni ge­nast ett åsnesto som står bun­det med ett föl bred­vid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni sva­ra: Her­ren behöver dem, men han skall strax skic­ka till­ba­ka dem.” Det­ta hände för att det som sagts ge­nom pro­fe­ten skul­le upp­fyl­las: Säg till dot­ter Si­on: Se, din ko­nung kom­mer till dig, ödmjuk och ri­dan­de på en åsna och på ett föl, ett last­djurs föl. Lärjung­ar­na gick bort och gjor­de så som Je­sus ha­de sagt åt dem. De hämta­de åsnan och fölet och la­de si­na mant­lar på dem, och han satt upp. Många i folk­mas­san bred­de ut si­na mant­lar på vägen, and­ra skar kvis­tar från träden och strödde dem på vägen. Och fol­ket, både de som gick före och de som följ­de ef­ter, ro­pa­de: ”Ho­si­an­na Da­vids son! Välsig­nad är han som kom­mer i Her­rens namn. Ho­si­an­na i höjden!”

Psaltaren: Psalm 24

Av Da­vid, en psalm.

Jor­den är Her­rens med allt den rym­mer,

värl­den och al­la som bor i den.

Det är han som har lagt dess grund i ha­vet

och fäst den över de strömman­de vatt­nen.

Vem får gå upp till Her­rens berg,

vem får gå in i hans tem­pel?

Den som har skuldlösa händer och rent hjärta,

som in­te håller sig till fals­ka gu­dar

och ald­rig har svu­rit falskt.

Han får välsig­nel­se av Her­ren

och rik­lig lön av Gud, sin rädda­re.

Här är det släkte som sökt sig till Her­ren,

som träder fram inför ditt an­sik­te, du Ja­kobs Gud.

Por­tar, öpp­na er vi­da!

Höj er, uråld­ri­ga dörrar!

Låt ärans ko­nung dra­ga in!

Vem är då ärans ko­nung?

Det är Her­ren, den väldi­ge hjälten,

Her­ren, väldig i strid.

Por­tar, öpp­na er vi­da!

Höj er, uråld­ri­ga dörrar!

Låt ärans ko­nung dra­ga in!

Vem är han, ärans ko­nung?

Det är Her­ren Se­ba­ot,

han är ärans ko­nung.

Annons
Annons
Attacken mot synagogan
Annons
Annons