Veckans bibelkrönika: Inse att tron är ett mirakel

I vår tid är det nog snarare jultomteguden som tenderar att ställa sig emellan oss och Levande Gud.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

I evangelietexten denna söndag citerar Jesus profeten Jesaja, som talar om att Herren förblindar och förstockar, så att människor inte ser och förstår och följaktligen inte heller omvänder sig. Jesus tillämpar det på medlemmarna i Stora rådet, det högsta andliga ledarskapet i Jerusalem. Evangelisten Johannes menar att det var av människorädsla som dessa rådsmedlemmar inte ”kom ut”, fastän de i sitt hjärta faktiskt kommit till tro på Jesus. Att Jesus citerar just detta ställe betyder kanske att det inte hjälper om en människa som kommit till tro inte låter denna tro komma till uttryck. Den glimt av sanningen hon fått är bevisligen inte så kronisk att den inte kan blekna bort, när den inte värdesätts, när hon inte tackar för den, betraktar den som ett under.

Det är en bild vi kanske värjer oss emot, att Gud – som det verkar – skulle sätta käppar i hjulet för människor och försvåra frälsningen. Men frågan är om det inte snarare är en oundviklig konsekvens av att Gud värdesätter människans frihet så högt. Som C S Lewis skriver: till slut finns det bara två sorters människor. De som till Gud säger ”Ske din vilja” och dem till vilka Gud säger ”Ske din vilja”.

En av sina Kristuslegender avslutar Selma Lagerlöf så här: Det är inte på ljus och på lampor som det kommer an, och det ligger inte vikt vid måne och sol, utan det, som är nödvändigt, det är att vi äger sådana ögon, som kan se Guds härlighet.

Det är mycket som kan stå i vägen och försvåra för oss. Jesus, märker vi i evangelieberättelserna, motsvarade inte sin samtids förväntningar. De tänkte sig att Messias skulle komma med makt och myndighet och driva ut den romerska ockupationsmakten. De drömde om en politisk och i vissa fall revolutionär hjälte. Jesus var något helt annat, någon helt annorlunda.

I vår tid är det nog snarare jultomteguden som tenderar att ställa sig emellan oss och Levande Gud. Vi har lärt oss att Gud är snäll, att vi är älskade ”som vi är”, att Han är upphovet till ”alla människors lika värde”, att Han vill ge oss lugn och harmoni.

Allt det där är sant på sätt och vis, men bara sett i rätt sammanhang. Gud är snarare god än snäll, vilket också innebär att Han kommer att döma synd och ondska, all vår likgiltighet, all vår bristande goda vilja. Gud älskar oss, eftersom Han skapat oss och just därför vill Han inte att vi går under. Inför Gud och endast inför Honom är det meningsfullt att tala om alla människors lika värde. Ingen enda av oss vanliga, dödliga, lever som om alla människor hade lika värde, vi väljer, vi prioriterar, vi älskar inte urskillningslöst.

Och ja, Gud vill ge oss lugn, eller kanske ännu hellre: frid. Men det kan hända att Han sänder en oro i mitt liv. Och har jag då huvudet fullt av bilder av en gemytlig och småsenil jultomte­gud kommer jag inte att förstå att oro kan komma från Gud. Det kan vara oro som tecken på att det finns en synd i mitt liv, en dålig vana kanske som jag borde göra upp med.

Något av det mest vilsamma man kan se är en grävling vid kanten av motorvägen. Problemet är bara att i 100 procent av fallen är grävlingen död.

Gud vill något annat för oss, sina barn, än lugn och ro. Han vill ge oss nytt liv. Måtte vi få ett hjärta som längtar efter detta nya liv, och som känner igen denna Guds härlighet.

 

Veckans bibeltexter:

Gamla testamentet: Jesaja 2:2–5

Den dag skall kom­ma då ber­get med Her­rens tem­pel står där orubb­ligt fast, högst av ber­gen, överst bland höjder­na. Al­la folk skall strömma dit, folk­slag i mängd skall kom­ma,och de skall säga: ”Låt oss gå upp till Her­rens berg, till Ja­kobs Guds tem­pel. Han skall lära oss si­na vägar, hans sti­gar vill vi följa.” Ty från Si­on skall lag förkun­nas, från Je­ru­sa­lem Her­rens ord. Han skall döma mel­lan fol­ken, ski­pa rätt bland al­la folk­slag. De skall smi­da om si­na svärd till plog­bil­lar och si­na spjut till vingårds­kni­var. Fol­ken skall in­te lyf­ta svärd mot varand­ra och ald­rig mer övas för krig. Kom, al­la av Ja­kobs ätt, låt oss vand­ra i Her­rens ljus!

Episteltext: Andra Petrusbrevet 1:2–8

Nåd och frid åt er i allt ri­ka­re mått ge­nom kun­skap om Gud och Je­sus, vår her­re. Ty allt som le­der till liv och guds­fruk­tan har hans gu­dom­li­ga makt skänkt oss ge­nom kun­ska­pen om ho­nom som i sin härlig­het och kraft har kal­lat oss. Han har gett oss si­na sto­ra och dyr­ba­ra löften, för att ni tack va­re dem skall bli del­ak­ti­ga av gu­dom­lig na­tur se­dan ni kom­mit un­dan det fördärv som begäret drar med sig i den­na värld. Sök därför med all iver att till er tro fo­ga styr­ka, till styr­kan kun­skap, till kun­ska­pen själv­behärsk­ning, till själv­behärsk­ning­en uthållig­het, till uthållig­he­ten guds­fruk­tan, till guds­fruk­tan bro­der­lig om­tan­ke och till om­tan­ken kärlek. Ty om allt det­ta finns hos er och får växa till blir er kun­skap om vår her­re Je­sus Kristus in­te overk­sam ut­an bär frukt.

Evangelietext: Johannesevangeliet 12:35–43

Je­sus sva­ra­de: ”Ännu en kort tid är lju­set bland er. Vand­ra me­dan ni har lju­set, så att mörk­ret in­te över­vin­ner er. Den som vand­rar i mörk­ret vet in­te vart han går. Tro på lju­set me­dan ni har lju­set, så att ni blir lju­sets söner.”

När Je­sus ha­de sagt det­ta lämna­de han dem och var försvun­nen.

Trots att han ha­de gjort så många tec­ken inför dem trod­de de in­te på ho­nom, ty pro­fe­ten Je­sa­jas ord skul­le upp­fyl­las: Her­re, vem har trott på det vi fick höra, och för vem har Her­rens makt up­pen­ba­rats? De kun­de in­te tro, ty Je­sa­ja säger också: Han har förblin­dat de­ras ögon och förstoc­kat de­ras hjärtan, så att de in­te kan se med si­na ögon och förstå med sitt hjärta och omvända sig och bli bo­ta­de av mig. Det­ta sa­de Je­sa­ja därför att han såg hans härlig­het, och det var om ho­nom han ta­la­de. Ändå kom också många i rådet till tro på Je­sus, men med tan­ke på fa­ri­se­er­na vil­le de in­te erkänna det för att in­te bli ute­slut­na ur sy­na­go­gan. De äls­ka­de äran från människor högre än äran från Gud.

Psaltaren: Psalm 62:10–13

Ba­ra en vind­fläkt är människor­na, de dödli­ga en­dast ett bländ­verk. Läggs de i vågskålen höjer den sig, ja, de är lätta­re än luft. Li­ta in­te till våld, sätt in­te ert hopp till rövat gods. Om än er ri­ke­dom växer, förtrösta in­te på den. Ett har Gud ta­lat, två ting har jag hört: att Gud har mak­ten, att du, Her­re, är tro­fast. Du lönar var och en ef­ter vad han har gjort.

Tjugoandra söndagen efter trefaldighet Tema: Frälsningen

 

#vardeljus

Rösta på årets förebild!

Rösta på årets förebild!

  • Micael Grenholm, arbetar ideellt bland tiggare, genom sin organisation Stefanushjälpen.

  • Eivor Nordin, har i 25 år sytt och stickat babykläder till nyblivna mödrar världen över.

  • Kenneth Skoogh, har arrangerat populära hockeyläger där många unga spelare fått höra om Jesus.

  • Mariella Issa, samlar in pengar och hjälper barn, äldre och änkor på plats i det krigsdrabbade Syrien.

Klicka på bilderna för att läsa mer om respektive kandidat.
Annons
Annons
Annons
Annons