Py Bäckman: Så kom sången ”Stad i ljus” till

Det är mycket folk inte vet om artisten och låtskrivarprofilen Py Bäckman. Som att hon började sin sångkarriär med att sjunga i kyrkan till exempel.

– Jag var tre år första gången jag sjöng solo i en kyrka. Det var i Nianfors kyrka i Hälsingland och jag sjöng ”Maria går i rosengård”. Sedan kom jag att sjunga den varje jul, minns Py Bäckman.

Hon fortsatte att sjunga åtskilligt i kyrkan under hela uppväxten. Många klassiska stycken blev det innan hon inledde en karriär som rocksångerska.

– Många har skrivit att Py var vissångerska innan. Det var jag ju inte. Jag sjöng klassiskt, jag. Visor har jag börjat sjunga nu, säger hon med bestämt tonfall.

Vi träffas i Skärgårdskyrkan på Värmdö där Py numera är bosatt. Hon är här för att berätta historien om "Stad i ljus" som är näst i tur i DagenTV:s programserie "Så kom sången till". Sången kom till 1987 och tävlade i Melodifestivalen året därpå. "Stad i ljus" föddes i det lilla, men kom med tiden växa och bli en riktigt stor sång.

– Jag satt och lekte vid min synth hemma och tyckte att jag fick spår på en bra melodi med bra ackord till. Den var väldigt enkel, men blev ganska pampig. Bara för att komma ihåg det skrev jag snabbt en så kallad slasktext på ett icke-existerande språk. Det lät som fejk-italienska.

När Py väl hade lärt sig melodin ordentligt skrev hon en svensk text och då blev det "Stad i ljus".

– Vissa sånger kommer liksom från ovan på något sätt. Den bara droppade ner och mitt första namn på den var ”Credo”. Då visste jag inte ens vad credo var för något. Det betyder ju alltså bekännelse – trosbekännelse.

Py berättar utan omsvep att sången handlar om himlen.

– Den kom till i en period då jag hade förlorat många nära och kära som av olika anledningar hade gått hädan. Och jag tror man bearbetar det när man har varit med om det. Sången innehåller i princip en längtan efter att man ska kunna se dem igen någon gång.

Vid den här tiden hade Py och en kollega hyrt en demostudio av skivbolagsdirektören Billy Butt där de brukade sitta och skriva olika poplåtar. En kväll hade de inget särskilt att göra och Py tyckte då att de skulle försöka spela in den där låten som hon skrivit.

– ”Stad i ljus” var ju inte tänkt för Melodifestivalen. Först satt vi där och garvade och la på stora orkesterpukor och harpor och allt möjligt. Vi tyckte det var jätteroligt, men låten blev bara större och större. Det var inte meningen från början att det skulle låta som det lät, men det blev jättebra. När vi var färdiga för kvällen tog vi en kassett och skrev: ”Superhit. Vinnare av Melodifestivalen”. Vi stoppade den i ett kuvert och hängde den på Billy Butts kontorsdörr. Sedan gick vi hem.

– Nästa dag när jag kom dit var han eld och lågor. Kom och lyssna! Han misstänkte inte oss, men till slut började Mats och jag skratta och då avslöjade vi oss.

Billy Butt frågade Py om hon ville sjunga "Stad i ljus" i Melodifestivalen. "Aldrig i livet", svarade hon. Då försökte Billy Butt få tag på Tommy Körberg för att förmå honom sjunga i stället, men han var precis på väg till England. Detta var före mobiltelefonernas tid, så skivbolagsdirektören kastade sig iväg på värsta James Bond-manér.

– Billy Butt körde ikapp Tommy Körberg på motorvägen ut till Arlanda. De stannade vid första bästa stopp och Billy spelade upp kassetten i bandspelaren som han hade i bilen. Det var snöglopp, det regnade och var sent på kvällen och där stod de och tog i hand.

– ”Jag gör den”, sa Tommy. Efteråt ringde Billy till mig och var nästan gråtfärdig: ”Vet du, Py? Han ska göra den! Tommy Körberg gör låten” Det är en vinnare! Vi vinner!”.

Py härmar Billys svengelska uttal och skrattar åt minnet.

Körberg var i hamn och nu skickades låten in. Både Billy Butt och Py Bäckman trodde att de kunde ha en vinnare och ”Stad i ljus” blev mycket riktigt antagen. Men juryn visste inte först att det var Py som hade skrivit den. Hon hade nämligen skickat in den under pseudonym. Men varför?

– Jo, för att i den här branschen är man ganska snabbt körd och passé. Speciellt om man passerat 30 och är kvinna, konstaterar Py.

För hennes egen del innebar resonemanget att eftersom hon nyligen haft sin storhetstid med Raj Montana Band som lade ner 1985, skulle det uppfattas fel om hon nu plötsligt skrivit en låt i en helt annan genre.

– Många var sura. ”Py kan inte skriva schlagerlåtar, hon är ju en rocksångare”, men vad visste de om mig? Vad visste de om min bakgrund? Det är klart att jag kan skriva en psalm. Jag har ju sjungit psalmer sedan jag var tre år. Och det är ju en psalm!

”Stad i ljus” visade sig vara en vinnarlåt och Tommy Körberg fick representera Sverige i den stora finalen i Dublin. Väl där tappade han rösten. Dessutom mötte han en ung Céline Dion tävlandes för Schweiz som tog hem hela rasket. ”Stad i ljus” slutade på en delad tolfte plats.

Nästa år är det 30 år sedan, men under årens lopp har sången vunnit ny mark, inte minst i kyrkans värld.

– Faktum är att det är den enda schlagern som har gått in i Psalmboken. Det tycker jag är fantastiskt, säger Py med stolthet i rösten.

”Stad i ljus” ingår i psalmboks­tillägget ”Psalmer i 2000-talet” som kom 2006.

Precis som Py själv redan påpekat är hon ingen främling i psalmernas värld. För några år sedan blev hon till och med inbjuden av Svenska kyrkan och Verbum att följa med när ett 30-tal musiker och textförfattare åkte till Farfa i Italien för att skriva nya psalmer. Ylva Eggehorn och Mikael Wiehe var också med.

– Där satt vi en vecka på ett Birgittinerkloster och skrev från morgon till kväll. Det var riktigt roligt och jag lärde mig faktiskt väldigt mycket.

– Jag skrev en doppsalm som kom att heta ”Lilla liv” som Hans Kennemark gjorde melodi till. Sedan gjorde jag både melodi och text till en psalm som heter ”Vad är Gud?”. Den har konfirmanderna tagit till sig.

Du började med musik i kyrkan och nu är du tillbaka där?

– Jag knyter ihop det. Det är säkrast det, när man är gammal och ska dö, säger Py med ännu ett hjärtligt skratt.

– Nej, skämt åsido. Jag är tillbaka.