100 år av dyrköpt självständighet

I dag skriver Finlands frihetshistoria 100 år – ett sekel då det finska folket upprepade gånger fått försvara sin självständighet. Här tecknar prästen och författaren Christian Braw historien om ett folk som dessutom i avgörande ögonblick lagt sina liv i Guds händer.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

6 december är Finlands självständighetsdag. Denna dag 1917 förklarades sig Finland självständigt efter att ha varit ett ryskt storfurstendöme sedan 1809. I synnerhet de sista årtion­dena av denna tid hade varit pressande med en brutal förryskningspolitik. Den unga staten Finland hade 1917 ingen armé, ingen flotta, ingen diplomatisk representation, men det fanns en bevarad statsapparat med fungerande institutioner. Och det fanns en oväntad man på väg – den ryske generalen Gustaf Mannerheim. Efter trettio år som rysk officer skulle han leda Finland genom tre krig fram till dess plats i dag – en välfungerande, respekterad stat, en del av Europa och världen.

Finlands självständighet var inte vunnen med självständighetsförklaringen. Ställningen som fri nation fick köpas till det oerhörda priset av ett inbördeskrig och två försvarskrig. Ett tredje krig, mot tyska trupper i finska Lappmarken, medförde en oerhörd förödelse av civil egendom. Allt detta är verkligheter som kan förstås i Polen, Estland och Belgien – men knappast i Sverige. Peter Luthers­son har formulerat ett nytt ord för att beskriva den svenska situationen inför denna verklighet: Erfarenhetsunderskott. Han har beskrivit det i sin nya bok med samma titel (Bladhs förlag).

Men även om man från rikssvensk horisont inte kan fullt ut förstå på grund av erfarenhetsunderskottet, kan man dela grannlandets erfarenheter. Till dessa hör också trons värld. Finland har flera stora folkliga rörelser av pietistisk prägel. Den största är laestadianismen, som har sitt namn från den rikssvenske prästen och botanikern Lars Levi Laestadius (1800–1861). De rörelser, som framgått ur hans själavård samlar upp till 80 000 människor vid sina stora sommarmöten. Man finner kristna med denna bakgrund på alla plan i samhället, alltifrån bondekooperationen till riksdagen och regeringen. Kyösti Kallio, Finlands president vid vinterkrigets utbrott 1939, stod dem nära. I den bön han sände ut vid krigsutbrottet heter det: ”Himmelske Fader, se i nåd till vårt folk. Du har skapat oss och älskar oss. Du ser att vi är i största fara. Därför ber vi: Hjälp oss i vår nöd och låt oss inte gå under. Ge oss nåden att omvända oss från syndens och laglöshetens vägar, som leder vårt land till undergång … Herre Jesus Kristus, allt förmår vi i dig. Det tror vi på.” Finland överlevde tre krig mot Ryssland och ett mot Tyskland. Kyösti Kallio var inte en ensam bedjare för Finland. 19 december 1940 avled Kallio i Mannerheims armar på Helsingfors järnvägsstation.

Vem var Mannerheim själv? Mot sin familjs vilja hade han trätt i rysk tjänst och gifte sig med en förmögen rysk generalsdotter. Hennes familj önskade att han skulle gå över till den ortodoxa kyrkan, vilket han motsatte sig. Han tog dock starka intryck av den ryska ortodoxin. Han hustru övergav honom efter några år, men när hon senare avlidit i Paris lät han hålla en minnesgudstjänst över henne i den ortodoxa kyrkan i Helsingfors. Under sina sista år som pensionär i Schweiz deltog han i de ortodoxa gudstjänsterna där. Leonid och Marina Vlasov har skildrat detta i sin bok ”Mannerheim och de vita emigranterna” (Schildts).

Mannerheim skapade och ledde den finska armén till seger i frihetskriget, som också var ett inbördeskrig. Herman Lindqvist har skildrat det i sin nya bok Mannerheim – Marsken, mannen, myten (Bonniers). Inbördeskriget var en tragedi, vad som hände efteråt var än mer tragiskt. De slagna röda trupperna hölls i fångläger. Mannerheim hade önskat att lägren skulle upplösas, men kunde inte påverka något sedan han avgått som överbefälhavare. Regeringen önskade en individuell rättslig prövning av fångarna. Det fanns givetvis inte domstolskapacitet till 20 000 rättegångar på kort tid, och när sedan spanska sjukan kom blev dödligheten bland fångarna förskräckande. Detta är än i dag ett trauma i Finland.

Till Mannerheims storhet hör att han insåg att man aldrig ska förnedra en slagen fiende utan vinna honom. Med General Mannerheims barnskyddsförbund räddade han liv och hälsa för många barn till sina tidigare motståndare, och som ordförande i finska Röda korset gjorde han viktiga insatser för folkhälsan. Han hade en grundinsikt att Finland alltid måste leva tillsammans med Ryssland, och därför deltog inte finska trupper i Leningrads belägring, inte heller angreps den för Sovjetunionen livsviktiga järnvägen till Kolahalvön. Han visste att det måste finnas en tid efter varje krig. Han var strateg, i ordets vidaste bemärkelse.

En ung nation behöver tydliga identifikationspunkter. Idrotten är en sådan, kulturen en annan. Sibelius är ett exempel. Berwald, Peterson-Berger och Lars-­Erik Larsson är i Sverige knappast kända av andra än musikälskare. Sibelius i Finland är central i nationens liv. Georg Henrik von Wright har i Finland en ställning som till exempel filosofen Hans Larsson kunde ha haft i Sverige men inte fått. Finlands dramatiska och ödesmättade historia under 1900-talet har gjort officerare som Adolf Ehrnrooth och Alpo Marttinen till en del av folkets kollektiva minne. Alpo Marttinen, chef för det berömda IR 61, kom från ett laestadianskt hem. General Raappana var laestadian­kristen och general Wilkamaa hade som vuxen sökt sig till laestadianismen. Med sin livshållning var de en motkraft till alkoholismen bland det högre befälet.

Finland har för kyrkornas del blivit ett land där kristenhetens två stora gemenskaper, den västliga och den östliga kristenheten – kan mötas genom att språkbarriären är borta. Både den ortodoxa och den evangeliska kyrkan talar ju finska. I samtalet dem emellan har de börjat upptäcka nya sidor hos varandra och hos sig själva.

Christian Braw

Gustaf Mannerheim (1867–1951)

Finländsk friherre, officer och statsman.

Inledde sin militära bana i Ryssland där han var officer i rysk-japanska kriget (1904–1905) och i Första världskriget.

Utsågs till överbefälhavare i Finland när finska vinterkriget bröt ut 1939.

Är den ende som innehaft titeln marskalk av Finland, någon som han förärades på sin 75-årsdag.

Så många krig genomled Finland under 1900-talet (inbördeskriget, finska vinterkriget, fortsättningskriget och slutkriget mot nazisterna).

Annons
Annons
Annons
Annons