Äntligen stod prästen på teaterscenen

Göteborg. Med Jakob Eklund, Adam Lundgren och Anna Bjelkerud i huvudrollerna och musik av Anna von Hausswolff var förväntningarna högt ställda på Göteborgs stadsteaters tolkning av Selma Lagerlöfs sagan om den unge prästen, Gösta Bergling.
Ingegerd Rönnberg berörs av suggestiv scenkonst, men efterlyser mer nerv.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

I ”Gösta Berlings saga” på Göteborgs stadsteater får Sintram, som är i förbund med djävulen, styra historien. Ett oväntat grepp som närapå ruckar berättelsen ur sin bana. Men Selma Lagerlöfs roman kan givetvis tolkas på olika sätt. Inget är absolut rätt eller fel. Till saken hör att en regissör ofta vill göra ett eget avtryck på en älskad klassiker. I värsta fall kan det innebära en moderniseringsiver. Men Rikard Lekander har behållit bokens vackra originalspråk och inte lagt in några nutida markörer. Dramatiseringen rymmer kärnan i utvecklingshistorien om den unge prästen Gösta Berling ” starkast och svagast bland människor”.

Det är underhållande att följa föreställningens turer inte minst för den fantasifulla inramningens skull. Mer allvar och nerv hade dock behövts för att göra rättvisa åt Selma Lagerlöfs kloka saga som svänger farligt och högt och ställer frågan hur man ska vara en god människa.

Sintrams trolldomskonster förvandlar ytligt sett Gösta Berling och kvinnorna han berör, förför och förgör till marionetter. På ett djupare plan är nog tanken att denne ondskans hantlangare lockar fram människornas mörka sidor och ställer dem inför valet om de ska bejaka dem eller inte.

I den midvinternattsblå öppningsscenen - som antyder sagans slut - låter Sintram ett kors fara ner i underjorden medan Gösta Berling hittar stöd i ett upprest kors - sin Gudstro. Handlingen hoppar sedan tvärt till ett nu. Sintram intar förtjust platsen i strålkastarljuset och talar förtroligt till publiken. ”Jag märker att ni längtar efter att få ta del av en fantasi, en saga som ni kan leva er in i. Men var aktsamma det kan ge er nya insikter som inte är så angenäma”.

Så gör en berusad Gösta Berling entré från salongen. Han faller i ett tänkt dike och vrider sig i självömkan. Påstår sig inte ha något skäl för att leva men räddas av majorskan som erbjuder honom en fristad som en av kavaljererna på Ekeby. Gösta Berling borde vara Värmlands starka kvinna evigt tacksam. Men han kommer gruvligt att svika majorskan och andra kvinnor som korsar hans spår. Länge ser han bara till sig själv och sitt eget höga nöje. Genom prövningar kommer han dock till slut till insikt om att livet också handlar om att bry sig om andra. Han vill leva enkelt och rent och är beredd att trotsa orättvisor.

Adam Lundgren klarar den berg och dalbana av känslor och stämningslägen rollen som Gösta Berling innebär. Hans rollfigur är ingen bildskön Don Juan utan storögd, med långt stripigt hår och ett ansikte som en blek målarduk. Sintram blir i Jakob Eklunds smarta gestaltning ingen traditionell demonisk figur utan en intrigerande maktperson som drar med människor i en lustiger dans. Dessutom agerar han med en musikalitet i rörelserna som appellerar till Selma Lagerlöfs rytmiska språk.

Regissören har sagt sig vilja synliggöra kvinnorna i Gösta Berlings värld och ge dem en kraftfull och samlad röst mot patriarkatet. Men jag upplever inte att dramat vässas på det viset. Kvinnorollerna har dessutom så kort brinntid att det är svårt att få dem att fästa. Några som lyckas är Ylva Oliason som Elisabeth Dohna - som Gösta Berling till sist finner lycka och stillhet med - och Anna Bjelkerud som den mäktiga majorskan som ömmar för de vilsna rumlande kavaljererna.

Ett stort plus är den suggestiva säregna scenografin och ljuset. Ibland påminner scenbilden om skuggspel - som när kavaljererna festar- ibland om grymma barnsagor som när vargarna jagar Gösta Berling och Elisabeth Dohna. Eller så får de handlingen att sväva i luften som när isen på Fryken mardrömslikt brister.

Anna von Hausswoolfs nyskrivna musik ger mystik och glöd men det är synd att den spelas på så hög volym. De brunmurriga kostymerna liknar dunjackor och verkar klumpiga att agera i. Kanske ska de illustrera att det är rysligt kallt i denna saga.

Tyvärr är det inte bara isen som spricker i föreställningen. Vissa betydelsebärande scener hastas över medan marginella scener får stort utrymme. Dessutom känns det som aktörerna spelar olika slags teater. Att kavaljererna bara är två, Gösta själv och den spritstinkande bullrige Kristian Bergh , känns futtigt. Likaså att dockor används istället för statister.

I grunden är det dock härligt att Selma Lagerlöfs berättarkonst uppmärksammas av nya teaterprofiler som Rikard Lekander. ”Gösta Berlings saga” är också en historia som alltid är aktuell.

Ingegerd Rönnberg

Om pjäsen

Pjäs: Gösta Berlings saga efter Selma Lagerlöfs roman.

Scen: Göteborgs stads­teater .

Regi: Rikard Lekander.

Scenografi: Nina Fransson.

Musik: Anna von Hausswolff.

I rollerna: Jakob Eklund, Adam Lundgren, Anna Bjelkerud, Ylva Olaison, Cecilia Milocco med flera.

Foto:
[x]
Annons
Annons
Annons
Annons