August Strindberg en fridens man

Julens stora följetong i tv om August Strindberg har gjort en av våra nationalskalder aktuell, och i vår visas flera av hans pjäser runtom i landet.
Att Strindberg satte fokus på samhällsfrågor vet de flesta. Mindre känt är hans kamp med trosfrågor, och hans engagemang i fredsfrågor. Anders Bylander lyfter fram den okände Strindberg i två artiklar. I dag handlar det om fredstemat, som Strindberg belyser i sin novell Samvetsqval .
Fakta:

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

År 1999 utnämndes av Förenta Nationerna till de mänskliga rättigheternas år. Telia uppmärksammade saken genom att ta med deklarationen, alla trettio artiklarna, i telefonkatalogen.

1982 var på liknande sätt FN-året för fred och nedrustning. Har den mellanliggande tiden kännetecknats av frid på jorden? Sovjetimperiet och Berlinmuren har förvisso fallit, det kalla kriget är äntligen slut. Men det har varit krig mellan Iran och Irak, mellan Ryssland och Tjetjenien och mellan Irak och USA med allierade. Vi har bevittnat Kuwaitkrisen och Gulfkriget, revolutionen i Rumänien och Jugoslaviens sönderfall. Olof Palme har mördats och symbolen för världsekonomin raserats med hjälp av kapade passagerarplan.

När jag läser August Strindbergs Samvetsqval från 1884 känns det ändå att freden måste vara en dröm som har framtiden för sig. Förintelsekonferensen i Stockholm är ett lovande initiativ, liksom Forum för levande historia. Samtidigt finns orosmoln, till exempel stridigheter om hur mänskliga rättigheter ska tolkas. Och glädjande tecken: Dialogen tilltar mellan religionerna och kyrkan lockar igen. När påven gästade Paris togs han emot av ungdomar i mångtusental, som om han vore en popstjärna.

Men om krigen ska försvinna från vår värld måste freden bli uppfattad som ett tillstånd i hjärtat, inte bara som en vapenvila, frånvaron av stridshandlingar.

Det är väl mindre känt att den svenske skriftställaren var aktiv fredsvän. 1885 gick han med i Svenska freds- och skiljedomsföreningen, efter att året före ha publicerat fredsnovellen Samvetsqval , där militär och samhällsapparat gisslas på ett sätt som anstår den store individualisten och sanningssägaren. Boken har getts ut av Pogo Press och är försedd med ett förord av Per Anders Fogelström.

Den yttre handlingen börjar i löjtnant von Bleichrodens fältkvarter i den lilla byn Marlotte under fransk-tyska kriget 1870-1871. Löjtnanten dras med en känslokonflikt och är märkbart nervös. Ena stunden skriver han ett kärleksfullt brev till sin unga hustru, nästa beordrar han en arkebusering. Byns pastor och själasörjare dyker upp för att få tala med de dödsdömda. von Bleichroden tar tydligen hans blotta närvaro som en anklagelse, för utan anmodan deklarerar han att det är stater som för krig, inte individerna - vilka alltså är utan ansvar så länge de lyder order. Senare är han ute på gården, halkar i de avrättades blod och måste uppkommen på sitt rum kasta ut stövlarna genom fönstret, bara en kort stund innan matbrickan och en mängd röda föremål får gå samma väg. Samvetskvalen tar sig fysiska uttryck och slår ut i fullständig personlighetsklyvning. Huvudpersonen måste vårdas på ett hospital tills kärlekens och livets lagar åter läker hans själ. På dårhuset - av alla ställen - sitter fiende vid fiende och får undervisning om den sanna gudsbilden. När von Bleichroden efter en tid börjar fråga efter sin hustru, vet läkarna att han är räddad.

Kärnpunkten i novellen är den skarpa konflikten mellan den naturliga, ofördärvade människan och den av fel uppfostran förledda samhällsmänniskan. Den senare har fallit offer för en lögn, som tvingar henne att spela ett dubbelspel och leder till ständiga inre kval och, om inget görs, till allvarliga men för personligheten. Den naturliga människan följer ett lika naturligt samvete, som reagerar sunt och enligt allmänmänskliga principer. Samhällsvarelsen lyder ett artificiellt samvete, där Gud har glömts bort och ersatts av överhetens krav och livlösa vanor. Detta konstgjorda samvete kommer till genom uppfostran och övrig påverkan utifrån. Naturrätten fördärvas av den beslutade, positiva rätten.

I sin egenskap av militär utför löjtnanten handlingar som det naturliga samvetet förebrår honom. Han försvarar sig med sitt konstgjorda: Han gör bara sin plikt för fosterlandet, och det är inte manligt att vara vek. Till en början känner han sig alltså hemma i sin samhällsroll, och den inre kampen lyser bara igenom i vissa saker, som till exempel valet av litteratur. Han läser Schopenhauer och von Hartmann. Motsägelsen finns där. Han kan inte dölja den för sig själv och snart inte heller för omgivningen.

När prästen i den ockuperade byn ber om tillåtelse att tala med de dödsdömda, utspinner sig ett samtal som driver löjtnantens samvetskonflikt till full mognad. I gudsmannens mun lägger Strindberg också de ytterst samhällskritiska orden om historiens störste bedragare, en liten förrädare med en fackla i handen, en ängel, som går med en korg rosor och beströr avskrädeshögarna i livet . Den ängeln heter det sköna och har alltid dyrkats i mänsklighetens långa historia. Hon får nämligen det fula att se vackert ut och lögnen att likna sanning. Krigare klär sig i granna dräkter och paraderar högtidligt under musik och flygande fanor. Är det icke för att dölja vad som ligger bakom ert yrke? frågar prästen. Om ni älskade sanningen, skulle ni gå i vita blusar, som slaktare, så att blodfläckarna syntes rätt väl, ni skulle gå med kniv och märgpryl som styckmästare i slaktarboden, med bilor drypande av blod och klibbiga av talg! I stället för musikkårer skulle ni fösa en skara tjutande människor framför er, människor som blivit vansinniga av synerna på slagfältet, i stället för fanor skulle ni bära svepningar, och på trossen draga likkistor!

En August Strindberg efter andra världskriget kunde ha uttryckt sig ännu tydligare.

Lika litet som någon annan kan von Bleichroden försvara sig mot sanningen. Han invänder att det är stater som för krig, inte individerna, han är endast en representant för den tyska förbundsstaten. I nästa ögonblick blir han dock desperat och far ut i en länge närd fråga. Varför får vi inte alltid vara människor? Varför ska vi vara dubbelgångare? På denna punkt är konflikten mellan sant och falskt mogen för skörd. Hälsan är det pris man får betala för sin dubbelmoral.

En sanning som forskare inte lyckats belägga förrän i vår tid var självklar för Strindberg, så även för läkaren på det hospital där von Bleichroden får vård. Kärleken är en förutsättning för hälsan. De krafter som lagts ned i skapelsen kan bota kultursjukan . Men minnet, som påminner oss om orätt och dåligt samvete, är vår värsta fiende och måste motverkas.

Patienterna på dårhuset möts till full läkedom i en äkta frikyrka. Bekännare från allsköns sekter släpper sina konstlade lojaliteter och låter sig undervisas om en gemensam Gud. Vilken förkrossande kritik utgjorde icke denna kyrkosal på alla dessa sekter, som människors själviskhet gjort till lika många religioner, vilka sablat varandra, bränt varandra, smädat varandra!

Några historiskt intressanta notiser dyker också upp i framställningen, särskilt mot slutet. En representant för freds- och skiljedomsföreningen måste ha hälsat med tillfredsställelse att den första internationella domstolen inrättats i Genève 1872. Dess första skiljedom gällde England och Förenta staterna i den så kallade Alabamakonflikten. Domen var tydligen till alla inblandades bästa, för en tacksam engelsman sammanfattar: England är den första europeiska makt, som vädjat till hederliga mäns dom, i stället för till järn och blod! Händelsen avslutas med en skål för Röda Korset, ty i detta tecken skola vi visserligen segra .

Kvinnan, som författaren till Giftas i andra sammanhang ägnat en tämligen återhållen beundran, får i Samvetsqval rentav kröna hans dröm om en bättre mänsklighet. Orsaken är att hon har mera av naturligt samvete, mindre av artificiellt. Det ser ut som en ödets ironi att just de schweiziska kvinnorna inte fick rösträtt förrän 1970. Alplandet hyllas nämligen som toppen av mänsklig förkovran, Schweiz, som inte är något vanligt land utan ett statsförbund, och ett politiskt neutralt sådant.

Efter sitt uppvaknande lämnar von Bleichroden Preussen och sitt konstgjorda kall för att i stället bli schweizisk medborgare. Han blir neutraliserad. Det naturliga livets tacksamhet fyller hans bröst.

Fakta: LitteraturReidar Ekner: Efterskrift till Om civilt motstånd, Stockholm 1977P A Fogelström: August Strindberg och fredsrörelsen i Samvetskval, Stockholm 1977August Strindberg: Samvetskval, Stockholm 1977H D Thoreau: Om civilt motstånd, Stockholm 1977

LästipsG H von Wright: Myten om framsteget, Falun 1993

IT-skandalen på Transportstyrelsen
Annons
Annons
Annons
Annons