Brandström – en utmärkt iakttagare redan som barn

Håkan Arenius läser Per Brandströms ”Kibela – hör jag ännu din röst” och finner en författare och ett missionärsbarn som med både skärpa, ömhet och humor beskriver missionens goda och mindre goda sidor.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Per Brandström

”Kibela – hör jag ännu din röst”

(Faun förlag)

Per Brandström är en man som försöker se andra kulturer utan att färgas av den egna. Med andra ord: en antropolog. Kan man få en bättre förberedelse för en sådan uppgift än att från sitt sjätte år till vuxenblivandet leva innesluten i en annan kultur?

I så fall hade Per Brandström tur när hans föräldrar, pingstmissionärerna, tog honom med till Tanzania. Enkelt var det förstås inte att få ihop pingstkulturen med det som kallades ”hednakulturen” i landet. Och inte blev det lättare att relatera dessa två till det som av medelsvensson uppfattades som ”normalt” under hemmaperioderna.

Och vad är för resten ”den egna kulturen” för en person med så delad bakgrund? Frågan känns säkert igen av missionärsbarn och andra som vuxit upp tvåspråkigt i olika världar.

Kibela är den något år äldre pojke som har hand om hönsen på missionsstationen, och som blir lille Pers första ”brygga till det främmande så att känslan av främlingskap försvann”.

Missionen gjorde mycket gott, inte tu tal om det, framhåller Per Brandström. Men vilka otjänster gjorde den de människor den mötte? Den frågan lever han med. Han betraktar missionens bra och dåliga sidor med ömhet och humor, men också med en rättmätig stränghet och akademisk saklighet.

”Missionen var helt urskillningslös i fråga om att blanda ihop det religiösa och det kulturella” och ”blev därför inte bara det glada budskapet utan också en kulturell bulldozer …”, konstaterar han, och tillägger enkelt att ”sådan var tiden”.

Man blir bibelsprängd av att växa upp i en missionärsfamilj, och centrala bibelord droppas både här och där. Han gör intressanta reflexioner om tro som känns igen av en 40-talist och, sannolikt, av envar människa.

Han funderar över centrala begrepp som ”kallelse” och ”Herrens ledning”, vad det betyder att vara ”härligt frälst” och hur han ska förhålla sig till Jesu självklart förväntade snara återkomst.

Träffsäkert beskriver han också missionärerna. När i Sverige förbisett småfolk blir stora ledare och lärare i Afrika kan de frestas att leka Gud.

Per Brandström var redan som barn en utmärkt iakttagare, och barnet tilläts att se och höra det som doldes för missionären. Växlingen mellan barnets distanslöshet och akademikerns distans är en av bokens största förtjänster. Begrepp och ordspråk från barndomens språk ger färg och bär fram vad han vill säga på ett sätt som går utanför svenska språket.

Avsnitt där han tar med läsaren i vad han skulle säga till sina afrikanska vänner om han träffade dem igen kan tynga texten, men de bär på förklaringsnycklar vi annars inte skulle få.

När tonåringen till sist måste klämma in sina barfotafötter i västerländska skor börjar anknytningen till hemlandet – om nu Sverige är hemma? Den anpassningen verkar pågå hela livet, och om den lämnas läsaren allt för okunnig. FN-tjänst i Kongo och flera korta återvändanden nämns alltför flyktigt. En kort faktaruta med uppgifter om yttre ting som studier, yrkesliv, bostadsorter och familjesituation senare i livet skulle ha hjälpt upp denna brist.

103470.jpg

Foto:
[x]
Annons
Annons
Annons
Annons