Britta Hermansson skriver om sorgen efter en okänd bror

Britta Hermansson förlorade sin bror innan de ens hunnit träffas. En förlust som har påverkat henne ända upp i vuxen ålder.
I nya boken ”De vi ville bli” följer hon sorgens spår tillbaka till hemorten Nås i Dalarna. Där det började. Och fortsätter.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

GÖTEBORG. Året var 1961. När Britta Hermanssons bror Sven drunknade i ett vattenfyllt dike. Tio månader före det att hon själv föddes.

– Det har blivit en tyst sorg som har präglat mig hela livet. Jag har haft den med mig jämt, fram tills jag insåg att jag måste möta den och se vad den är, säger hon vid ett lunchbord i Göteborg.

När vi möts är det måndag. Dagen innan har hon predikat utifrån bibeltexten om de som hissade ner den lame mannen till Jesus genom taket. I kväll ska hon tala i Svenska kyrkan i Amhult på Hisingen.

Bredvid matskålarna med indiska smaker ligger boken. Med ett foto av Britta i sin mammas famn på framsidan. Tryckt och utgiven. Som en konkret karta över hennes resa.

– Det är så dramatiskt, ett sånt trauma. Han var på besök hos vänner och var ute och lekte, gick igenom en grind och ramlade i ett dike, säger Britta om Svens öde.

För henne blev det påtagligt att föräldrarna gavs rådet att försöka få barn igen så snart som möjligt. Och med tiden fick känslan att hon skulle ersätta honom fäste i henne.

”Ingen säger att jag ska ersätta en drunknad bror. Aldrig någonsin har den tanken varit uttalad. Ändå försöker jag hela tiden”, skriver Britta Hermansson tidigt i boken.

Hon berättar att hon var i femårsåldern när hon för första gången anade att hon haft en bror. På väggen i ”telefonrummet” hängde ett annat foto.

– Jag såg att det inte var jag och frågade vem det var. Då fick jag veta, det var ju jättekonstigt. Det är så svårt när man är liten, man vet inte hur man ska hantera det. Men det blev som en förklaring till sorgen, att jag förstod att jag bar på den.

De pratade däremot inte om den gemensamma sorgen hemma. För Britta gestaltades den tysta sorgen av en rygg i köket och frenetiskt diskande händer. Och det är svårt att ställa frågor till en rygg.

– Jag har väldigt svårt för ryggar.

Hennes välutvecklade fantasi blev ett tillfälligt bote­medel. Där var hon inte övergiven. Men den räckte inte hur länge som helst. ”Fantasin som hjälpte mig som barn blev med tiden förljugen”, läser jag.

I dag är det ett tiotal år sedan känslorna kom i kapp henne en gång för alla. Då upplevde Britta­ att hon behövde ta tag i bearbetningen på riktigt.

– Man kan vara offer för mycket under ett helt liv. Men man kan också så småningom härbärgera det och låta det bli en del av sitt liv på ett annat sätt. Jag behövde sortera i det, ringa in och identifiera. Jag hade en sådan sorg med mig som inte släppte och som jag inte riktigt fick något namn på. Jag bara kände av den.

Hennes föräldrar lever inte längre. Men en viktig upplevelse var när Britta som vuxen besökte en kvinna som var en av hennes mammas bästa vänner. Kvinnan flyttade till Nås och vikarierade för mamman, som arbetade som lärare, då hon fick Britta.

– Hon beskriver bilden av min mamma, helt sorgklädd med sorgfloret, och så höggravid. För mig var det en pusselbit som sa att detta var sant, detta har verkligen hänt. Det var jag som låg i den magen då och hade så mycket sorg omkring mig. Man kan tänka sig att det här med anknytning också var jättesvårt för att jag påminde dem så mycket.

Själva skrivandet av ”De vi ville bli” kom hon igång med så sent som förra hösten. Hon kallar arbetet med boken för ett detektivarbete.

– Man kan säga att jag har försökt lägga ett pussel för att ta mig vidare i ett diffust sorgearbete.

En ingång i sökandet är den egna berättelsen. En annan är Jerusalemfararna från Nås. Platsen hon själv kommer ifrån, där deras berättelse spelas upp om somrarna. Dramatiseringen av Selma Lagerlöfs roman kallas för Ingemarsspelen.

– I Ingemarsspelen hittade jag något slags röst. Sorgen fick ett språk genom deras avsked, resa till Jerusalem och vad det blev av dem i det. Jag har sett att det finns samband, det hör ihop.

Vilka är de tydligaste sambanden du ser?

– Att man inte fick prata om det som blev svårt. Att det var tyst, som om allt var bra. Och så låg det säkert mycket sorg och förtvivlan under, över förlusterna hemma. Det var ju det här att Jesus skulle komma tillbaka, det gällde att vara på plats … Men så hände inte det under deras livstid. Att hantera den sorgen var något jättesmärtsamt för dem. Det har varit en hjälp för mig att dela den upplevelsen av tyst sorg.

Britta beskriver det som att de blivit ”hemliga vänner”; hon, Jerusalemfararna och de som blev kvar hemma. Hon nämner särskilt fotografen Lewis Larsson som levde i den strängt styrda kolonin i Jerusalem.

– Han hittade en väg och blev inte ett offer. Så honom har jag följt lite, man måste ta rygg på någon som hittar livet.

Att igenkänningsfaktorn även finns närmare än i historien vittnar den respons boken fått om. Och det ser hon som en bekräftelse på att de skrivna orden inte bara skulle ligga i en byrålåda.

– Det är jättemånga människor som bär på berättelser om sorg som inte har blivit bearbetad. Det är ett drama man inte har kunnat hantera och inte har haft några redskap för. Man kapslar in det och så går man genom ett helt liv där det påverkar vilja, beslut och hur man mår.

Gång på gång återkommer Britta Hermansson till orden ”ringa in”. Det känns nästan som att de omsluter vårt samtal.

– Jag tror att man blir ett offer tills man inser att man har ringat in det. Och det är det jag har gjort, jag har identifierat min berättelse och sagt ”så här var det”.

Och man behöver inte bara identifiera problemet, betonar Britta, utan även undersöka om det finns en väg igenom. Till försoning med det liv som blev.

– För mig är tron en väg rätt igenom. Jag har fått brottas med gudsbilden i den här sorgen och hitta vägen igenom även i samtal. Jag har inte gjort det själv, utan bett om hjälp. Det tror jag är en nyckel.

”Ett barns utsatthet blir med åren en vuxens erfarenhet. Allt ryms i mitt liv”, skriver Britta Hermansson i boken med flickan och mamman på framsidan.

Britta Hermansson

Bor: I Göteborg.

Ålder: 55 år.

Gör: Har en nationell tjänst som evangelist inom Equmeniakyrkan, driver samtalspodden ”Brittas vardagsrum” och skriver.

Tidigare böcker: ”Yttre tryck och inre vila”, ”Möten som berör” samt ”Mogna vackert”.

Läser: Har ”Here I am” (Jonathan Safran Foer) på nattduksbordet. Gillar Kerstin Ekmans trilogi ”Vargskinnet”.

Ser: Oftast serier; ”House of cards”, ”Homeland”, ”Bron” och ”Mordkommissionen”. ”Jag är lite svag för svenskt och danskt.”

Lyssnar på: Emmylou Harris, Anna Stadling, Ane Brun, Irma Schultz Keller, Michael Jeff Johnson, Robert Eriksson och Paul Biktor Börjesson.

Kyrkomötet
Annons
Annons

Rösta på årets förebild!

Rösta på årets förebild!

  • Micael Grenholm, arbetar ideellt bland tiggare, genom sin organisation Stefanushjälpen.

  • Eivor Nordin, har i 25 år sytt och stickat babykläder till nyblivna mödrar världen över.

  • Kenneth Skoogh, har arrangerat populära hockeyläger där många unga spelare fått höra om Jesus.

  • Mariella Issa, samlar in pengar och hjälper barn, äldre och änkor på plats i det krigsdrabbade Syrien.

Klicka på bilderna för att läsa mer om respektive kandidat.
Annons
Annons