Dopgravarna stängdes när folket flyttade

Att bläddra i Carl Johan Eriksons bok med fotografier av dopgravar i gamla nedlagda kapell är som att resa i tiden. Men trots att dopvattnet för länge sedan sinat här, är detta inte ett dokument över samhällets sekularisering. Snarare tvärtom.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Några byggdes om till sommarstugor. Andra står bara övergivna. Igenbommade. Några är till salu. Jag söker på Hemnet och hittar tolv objekt som alla en gång tjänat som missionshus eller kapell. I dag har många av dem blivit sommarstugor eller permanentbostäder. ”Mycket passande som konstnärsstudio eller kursgård”, lockar en mäklare i annonsen.

Magasinet Arkitektur sätter i sitt första nummer för året strålkastarljuset på religiösa rum. Ute i Europa har det varit betydligt vanligare att kyrkobyggnader fått nya användningsområden, men nu börjar Sveriges kyrkor byggas om i allt större utsträckning, konstaterar tidningen och exemplifiera­r med ett reportage om en pr-byrå i Jönköping som tagit över Svenska Frälsningsarméns lokaler när församlingen la ner sin verksamhet.

Frälsningsarmén, som ofta förväxlas med det lilla samfundet, arbetar dock vidare i stan och där praktiseras inte dopet. I de många landsortskapell som frikyrkans folk byggde upp i sitt anletes svett i väckelserörelsens barndom under sent 1800- och tidigt 1900-tal är dopgraven ofta ett självklart inslag, även om den inte sällan var gömd under en lucka i golvet på estraden.

Fotograf Carl Johan Erikson var elva år när han själv gick trapporna ner för att döpas i en dopgrav i södra Småland.

– Så klart. Annars var man ju inte med i pingströrelsen, förklarar han.

Det är nu många år sedan Carl Johan var aktiv i en församling, men uppväxten i kyrkan är inget han bara kunnat skaka av sig.

– Det har präglat min karaktär, hur man tänker, värderar och prioriterar saker. Något jag ser som en slags rationalitet. Man är ganska pragmatisk. Håller inte på att grotta ner sig för mycket i saker. Rationella lösningar. Lite osentimental som samtidigt är ganska emotionell och irrationell. Den här blandningen har präglat mig väldigt mycket, konstaterar Carl Johan.

Åren 1998–2003 började han resa runt i Sverige och fotografera dopgravar. Bilderna har tidigare uppmärksammats av Dagen i samband med att Carl Johan ställde ut dem. Nu har han samlat dem i en bok.

Vad var det då som fick dig att ta alla de här bilderna?

– En drivkraft att försöka förstå vem man själv är. Att dokumentera var en bra metod och kameran hjälpte till att få distans till ens uppväxt och det som har format ens identitet.

– Jag tror att all utveckling handlar om att lära känna sig själv, att förstå vem man är.

Men snart insåg Carl Johan att det fanns fler dimensioner i hans udda fotoprojekt än de rent personliga.

– När jag började med det här på 1990-talet var detta en ganska oformulerad del av svensk närhistoria, en del som präglat det svenska samhället. Även om det personliga var viktigt initialt, så fanns det en större läsning som fler kunde relatera till.

Responsen har varit genomgående positiv och kommit från i huvudsak två olika kategorier av människor.

– De som inte hade någon relation till ämnet blev väldigt nyfikna. Man blev fascinerad av ämnet och fenomenet. Man blev överraskad.

– Den andra responsen kom från folk som hade egna erfarenheter från väckelserörelsen. De blev väldigt rörda då de fick syn på sin egen historia som ingen hade gestaltat tidigare. Det var väldigt positivt. Det fanns ett intresse från båda hållen.

Första gången Carl Johan ställde ut bilderna på dopgravar på Galleri Index i Stockholm, kom en helt ny publik. Bland annat kom en grupp romer från Filadelfiakyrkan som troligen aldrig tidigare besökt något modernt konstgalleri. Till Länsmuseet i Jönköping kom mycket väckelsefolk. Och på vernissagen demonstrerade en pastor olika typer av doptekniker.

– Det är spännande med ett konstprojekt som kan öppna upp. Det är inte så elitistiskt och det berör existentiella frågeställningar som många bär med sig.

En som såg Carl Johan Eriks­ons dopbilder tidigt var Jan Håfström, en av Sveriges mest meriterade konstnärer. Han kunde inte sluta tänka på dem under alla år. När han och Carl Johan möttes för första gången undrade han: ”Har du inte gjort en bok? Om du gör en så vill jag gärna hjälpa till.”

Det blev startskottet till ”Tank 1-46” som är fotobokens titel. Carl Johan Erikson bad Jan Håfström att skriva en text vilket han gärna gjorde. Ett efterord i essäform där det mellan raderna framskymtar att Håfström själv är väl bekant med den väckelsemiljö som bilderna skildrar. Håfström jämför estetiken i kapellen med den som rådde hos de tidiga kristna som utövade sin religion i Roms katakomber:

”Samma slags brist tycks råda i de rum där dopgravarna anlagts. Här finner vi byggvaruhusets billigaste utbud: högblanka furugolv, heltäckningsmattor, gummitapeter, kakel och cement.

Katakombernas kristna slavar och det tungomålstalande småfolket står kanske på samma värdegrund. I sin andliga orientering ställer de sig utanför ett samhälle som sätter materiell trygghet och kulturell status i första rummet. Deras rike är nämligen inte – som Mästaren sagt – av denna världen. Det yttre är ett sken!”

Åter till kapellen. Byggnaderna som inrymde de dopgravar som Carl Johan dokumenterat. Många av dem finns inte längre kvar. Redan när bilderna togs var många av dem till salu. Ett av kapellen byggdes om till snickarverkstad.

Att kapellen nu är tömda är inte självklart ett bevis för att Sverige sekulariserats. Snarare understryker det de folkomflyttningar från landsbygd till stad som vårt land fortfarande går igenom. Carl Johan minns första gången denna rörelse blev väldigt påtaglig för honom.

– Jag var uppe i Sollefteå och gjorde reportage för DN. De höll på att slå ihop flera församlingar där och då gick det några flyttgubbar med altartavlan med Jesus från ett hus till ett annat. Det var så absurt. Den förändring som höll på att ske var så påtaglig.

Jag frågar Carl Johan om hans vurm för dessa miljöer gett honom själv lust att ta hand om ett gammalt kapell. Jo, minsann!

– Jag har ju köpt ett. Det ligger i Sikhjälma i norra Uppland, nära kusten. Jag var intresserad att ha rummet som ateljé. Vi är fem kompisar som har olika kapell rätt nära varandra, som en koloni med konstnärer.

Där fanns dock ingen dopgrav.

Men gamla dopgravar kan dyka upp när man minst anar det. I samband med att Carl Johan skulle ha release på sin bok i stockholmsförorten Gröndal hittade han en dopgrav i en tapetserarbutik där en liten baptistförsamling hållit till för många år sedan.

– På bokreleasen gjorde vi en exkursion, vi gick dit och vi öppnade upp luckorna. Jan Håfström, konstnären, var också med. Vi gick ner i dopgraven och stod där och pratade.

Carl Johan förklarar att Gröndal var ett väldigt modernistiskt projekt när det byggdes, ett folkhemsprojekt som alltså ändå inrymde en dopgrav.

– När vi stod där var det som att allting föll på plats – folkhemsbygget, väckelserörelsen, det rationella och irrationella. Allt sammanstrålade i en dopgrav i Gröndal.

Fakta:

Så många dopgravar kan du hitta i boken ”Tank 1-49”.

Annons
Skogsbränderna
Annons