Drömmen blev fröet till en saga

Det började med en nattlig dröm. Fortsatte med en massa skrivande, en kraschad dator och förlorade sagokapitel.Men nu finns författaren Carolina Klintefelts ”Boken mellan Världarna”. På riktigt.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

– Det var en titel som dök upp i en dröm. Jag tyckte att den lät bra, så jag började fantisera. Sedan blev berättelsen något helt annat än i den drömmen, men den blev en utgångspunkt för mig att skriva en sorts saga som jag länge drömt om att skriva, säger hon.

Men så hände det där. Det där som jag själv och många andra känner igen oss allt för väl i.

– Jag hade drygt halva boken klar på en dator som kraschade. Och jag hade ingen backup.

– Du vet, först försöker man göra allt man kan för att komma åt någonting. Sedan går man in i en sorgeprocess ... ”okej alla bilderna från min sons födelse och första år är borta, manuset är borta ...”. Sedan kommer en ny fas där man känner att man vill göra det där, så börjar man om från början och gör allt igen.

Och då kunde barn- och ungdomsboken bli färdig. Den tidsmässigt utdragna skrivprocessen så småningom få sitt slut.

Med det tryckta resultatet i min hand läser jag om Viveriana, Vivi, som kommer från Världen Inuti. Hon besöker Världen Utanpå och träffar Anton som precis snott sin syster Millies dagbok.

En bok som snart börjar lysa bländande starkt och visar sig vara något aningen mer avancerat än de nerplitade dagsanteckningarna. Och Vivi tar med syskonen på en hisnande vandring ut i helt andra dimensioner än höghusområdet där de bor. Anton får bland annat flyga med lejon och i Årstidsskogen är det inte lätt att klä sig rätt.

– Jag har alltid älskat sagor. Jag är fullständigt marinerad i C.S. Lewis, i olika berättelser med magisk realism där man kan gå över i andra världar, där det finns någonting mer i verkligheten. Det har varit en dröm för mig att gestalta ett sätt att se på den kristna tron som en del av en annan värld som bryter in i vår, i form av en sagoberättelse. Det var helt enkelt en rolig sak att göra eftersom man kan beskriva saker på andra sätt, man kan hitta andra bilder, säger Carolina Klintefelt.

Vad är det som fascinerar med att gå från en dimension till en annan, så som personerna gör i boken?

– Det är tanken på att världen som vi uppfattar den inte är allt som finns. Det kanske finns mer än det som vi direkt kan erfara fysiskt eller bevisa påtagligt. Det kan finnas något annat, någonting mer, någonting större som vi kan träda in i. Något som kan öppna våra ögon för att verkligheten kanske är delvis annorlunda än det vi uppfattar. Det tycker jag är en spännande tanke.

Det var svårt att inte tänka på Narnia när jag läste boken. Har Narnia-världen inspirerat dig mycket när du skrivit?

– Kanske inte själva världen så mycket som angreppssättet på en berättelse och på tron. Det har inspirerat mig oerhört mycket. Jag har slukat Narnia-böckerna och läst dem många gånger just för att jag tycker att de skildrar sanningar i livet som troende på ett väldigt bra sätt. Då har det varit som en sporre och utmaning för mig att tänka ”Om jag skulle formulera min tro, hur skulle det gestalta sig?”.

En vanlig gråsparv. Vid en första anblick kanske på gränsen till obetydlig. Men en ack så viktig detalj i boken.

– Jag tyckte att den fångade någonting av vad tron är och hur många ser på tro. Den är liten och oansenlig. Man lägger kanske inte märke till att den är där hela tiden i ens liv, inte mer än när den verkligen behövs.

samtidigt vill Carolina Klintefelt inte tolka för mycket åt läsaren.

– Jag har mina föreställningar om vad jag berättar. Men så landar det hos en läsare som har andra referensramar och kan bli något annat hos den personen. Det är spännande och det har jag respekt för. Den personen har rätt till sin uppfattning.

Kan man läsa boken utan en kristen tolkningsram?

– Absolut. Det är också min önskan, att man ska kunna läsa den som vilken saga eller berättelse som helst. Men även om man inte är troende kristen så hoppas jag att man får med sig någon form av tanke om att världen är buren av kärlek, den starkaste kraften. Jag tycker att det finns mycket mörka och dystra stråk i den barn- och ungdomskultur som är dominerande nu och som är väldigt kommersiell. Där människor är väldigt utlämnade åt mörka krafter eller åt sina egna förmågor att styra upp det, som i ”Hungerspelen” till exempel. Jag vill så ett frö av att man kan se världen på ett annat sätt.

Som barn drog Carolina Klintefelt sig gärna undan med en bok. Upptäckte nya världar, om man så vill.

Nu läser hon mycket tillsammans med sina tre barn. Naturligtvis har de fått ta del av ”Boken mellan Världarna”. Även om barnbokssatsande förlaget Verbum rekommenderar den för nio- till tolvåringar vill hon inte snäva av läsarskaran till den åldersgruppen.

– Barnen har tyckt att det har varit jättespännande och roligt. Framför allt äldsta pojken, som fyller åtta i sommar, och mellanflickan, som är fem och ett halvt. Den minste, som precis fyllt fyra, har tyckt att det varit lite för svårt. Det är inte konstigt, men han har ändå snappat upp förvånansvärt mycket.

Vad är utmaningen med att skriva för unga?

– Jag tycker att det är en utmaning att hitta rätt ton i språket och skriva så att det blir spännande och intressant på rätt nivå. Att det varken blir för tråkigt eller otäckt, att man hittar balansen. Barn är ju väldigt olika. Så det är svårt att veta vem man ska rikta sig till. Jag får försöka skriva det jag själv tycker är roligt, spännande och intressant och hoppas att någon annan också tycker det.

Kan det bli en fortsättning på äventyret med just de här barnen?

– Jag har faktiskt redan börjat. Så jag hoppas på det, säger Carolina Klintefelt.

Carolina Klintefelt

Ålder: 43 år.

Bor: Ekerö utanför Stockholm.

Familj: Samuel Klintefelt och barnen Esaias, Edith och Aron.

Arbete: Journalist och författare. Jobbar som redaktör för tidningen Pingst.se.

Skrivarförebilder: Jo Salmson, C.S. Lewis, Astrid Lindgren.

Egna böcker: ”Som sanden”, ”Kompisprovet”, ”Du klarar det, Misa”, ”Som barnet i mammans famn” och ”Boken mellan Världarna”.

Senaste lästa böcker: ”Att flyga” (Maria Küchen) och ”Min fantastiska väninna” (Elena Ferrante).

Ser på: Engelska kostym­dramer och serien ”Fallet O.J. Simpson”.

Lyssnar på: Klassisk musik och Adele.

Intressen: Skogsutflykter, åka båt i skärgården och pyssla med barnen.

Rösta på årets förebild!

Rösta på årets förebild!

  • Micael Grenholm, arbetar ideellt bland tiggare, genom sin organisation Stefanushjälpen.

  • Eivor Nordin, har i 25 år sytt och stickat babykläder till nyblivna mödrar världen över.

  • Kenneth Skoogh, har arrangerat populära hockeyläger där många unga spelare fått höra om Jesus.

  • Mariella Issa, samlar in pengar och hjälper barn, äldre och änkor på plats i det krigsdrabbade Syrien.

Klicka på bilderna för att läsa mer om respektive kandidat.
Annons
Annons
Kyrkomötet
Annons
Annons