Francesco Lotoro samlar musik som skrevs i koncentrationsläger

Man hade tagit ifrån dem allt: deras människovärde, deras familjer, deras hem, deras identitet – ja, nästan deras liv. Men ett kunde man inte ta ifrån dem: musiken de bar inom sig.
Deras behov att uttrycka sig och lämna något efter sig, ett testamente till eftervärlden var obändigt och de skrev på allt de kom över, träbitar, pappersstumpar, dagboksblad – ja, till och med på toalettpapper om det fanns något.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Så tog kriget slut, koncentrationslägren öppnades och deras verk försvann in i den stora glömskan. Ingen spelade deras musik och själva var de för det mesta döda. Och så hade det förmodligen fortsatt om inte Francesco Lotoro, pianist och dirigent från Barletta strax utanför Bari på Italiens östkust rest till Prag 1994.

Där råkade han hitta musik som skrivits i koncentrationsläger och det kändes, berättade han senare, som om han träffades av ett blixtnedslag. Det var då han förstod att hans mission i livet var att ge liv åt just denna musik. Han var bara 27 år, men det var detta han skulle ägna sig åt framöver.

Sedan dess har Francesco Lotoro rest världen runt och samlat in över 4 000 musikstycken – från kammarmusik till jazz, vaudevillesånger, operor och symfonier. Han har hittat noter och notblad i dammiga arkiv, i antikvitetsaffärer och antikvariat, på bibliotek och hos privatpersoner som förvarat dem i källare, bokhyllor och vindskontor. En hel del har förstörts av fukt eller mögel, men mycket kan fortfarande räddas och uppföras, ibland med kompletteringar, ibland som den är.

Musiken har framför allt skrivits av judar, men även av romer, kväkare, homosexuella, Jehovas vittnen – ja alla som inte passade in i den nazistiska­ ideologin och därför arresterats och stängts in i koncentrationsläger.

I samlingen finns även musik som skrivits av ryska fångar i Gulag, av amerikanska soldater i japanska fångläger och av engelska officerare i tysk fångenskap. Tidsmässigt sträcker samlingen sig från 1933 när Dachau, det första tyska koncentrationslägret upprättades, till 1953 när Stalin dog och Gulag försvann.

– Det finns fortfarande mycket kvar att hitta, säger Francesco Lotoro som fortsatt med sina ”upptäcktsresor” runt om i världen.

Än så länge förvarar Francesco Lotoro samlingen i sin och hustrun Grazias lilla lägenhet i Barletta. Det är trångt om utrymmet, men om inte alltför länge kan den flyttas till ett nedlagt destilleri i Barlettas centrum som just nu byggs om till ett musikhus helt tillägnat musik skriven i koncentrationsläger.

Det blir 8 000 kvadratmeter stort och förutom konsertsalar kommer där att finnas bibliotek, utställningslokaler, föredragssalar, filmsalar och bokhandel. Stat och kommun har skjutit till pengar, övriga medel kommer från donationer och gåvor från privatpersoner. Överskottet från Francesco Lotoro många konserter har också gått till det kommande musikhuset.

Francesco Lotoro föddes i Barletta 1964. Hans far var skräddare. Pianot, där han som barn tillbringade flera timmar varje dag, stod hemma hos hans farbror, en snickare som bodde strax intill. Sin utbildning till pianist fick han på konservatoriet i Barletta. Den kompletterades så småningom med studier på den berömda Franz Liszt Akademin i Budapest. Redan då började han fundera över varför så många av de berömda kompositörerna som de studerade slutade skriva omkring 1943, 1944 eller 1945.

Det dröjde inte så länge förrän han förstod anledningen. Där var till exempel Gideon Klein, som deporterades till Theresienstadt 1941 och därifrån till Auschwitz 1944. Och där var Viktor Ullman, som även han först fängslades i Theresienstadt och därefter transporterades till Auschwitz där han dog 1944 och där var den tjeckiske motståndsmannen Rudolf Karel som först fängslades i det ökända fängelset Pankràc i Prag och därefter fördes till Theresienstadt där han dog av dysenteri efter en månad och många, många fler.

I sin cell i Theresienstadt skrev Karel en opera i fem akter på toalettpapper som en vänlig vakt smugglade in till honom. Vakten tog också hand om operan när Karel dog.

Nazisterna tillät och uppmuntrade musik i lägren. Där fanns ofta flera orkestrar, framför allt i Theresienstadt som var ett propagandaläger som visades upp för omvärlden som exempel på Fuhrerns godhet att ge judarna en egen stad.

I Theresienstadt uppfördes bland annat barnoperan ”Brundibar”, skriven av den tjeckiske kompositören Hans Krasa. Den hade spelats redan 1941 på ett barnhem i Prag för judiska barn vars föräldrar deporterats till läger. I Theresienstadt skrev Karel om operan ur minnet för de instrument som fanns tillgängliga och den uppfördes flera gånger av barn i lägret. Varje gång med nya barn i rollerna eftersom barnen allt eftersom transporterades till en säker död i Auschwitz. Bakom kulisserna var Theresienstadt ett genomgångsläger varifrån tusentals och återigen tusentals människor fördes till gaskamrarna i Auschwitz.

Att spela i en orkester kunde vara ett sätt att köpa sig mera tid, att skjuta upp döden ett par dagar, veckor eller månader. Musiken gav också musikerna möjlighet att gå in i en värld där de för några korta stunder kunde stänga omvärlden ute. I musiken kunde de glömma eller se bort från helvetet de omgavs av.

Det var ofta gott om instrument i lägren. Många musiker tog med sig sin fiol, sin flöjt eller sin klarinett när de arresterades och deporterades.

Instrumenten samlades och förvarades precis som koffertar, leksaker och annat som fångarna tvingades lämna ifrån sig när de ankom till lägren. De kunde senare användas när de behövdes av andra på annat håll. Eller som cellisten Anita Lasker-Wallfisch, ursprungligen från Polen berättade i en intervju i engelsk television för ett par år sedan:

– När jag anlände till Auschwitz frågade man mig vad jag gjort tidigare i livet. När jag sade att jag varit cellist fick jag en cello och en plats i Auschwitz kvinnliga symfoniorkester.

Francesco Lotoro växte upp i en katolsk familj och fick en katolsk uppfostran. Men han drogs tidigt till judendomen och 2004 konverterade han och hans blivande fru för rabbinen i Neapel. Dagen därpå vigdes de och i dag lever de ett traditionellt judiskt liv.

– Min judiska själ har hittat hem, säger han och citerar en gammal judisk legend. Om det är för att jag har sefardiskt ursprung vet jag inte, men det är inte omöjligt att min familj stammar från de judar som utvisades från Spanien 1492.

Bland det första Francesco Lotoro gjorde när han konverterat var att väcka det judiska livet i Trani strax intill Barletta till liv. Trani var ett viktigt judiskt center från 700–800-talen, då många judar på grund av den arabiska erövringen av Nordafrika och Sicilien flyttade dit, fram till början av 1500-talet då det spanska imperiet styrde över södra Italien och judarna utvisades därifrån.

Under guldåldern byggdes flera synagogor i Trani. En av dem har i dag förvandlats till ett judiskt museum medan den som uppfördes på 1200-talet, förmodligen Europas äldsta synagoga, fungerade som kyrka i flera hundra år efter judarnas utvisning. 2005 återinvigdes den som synagoga och i dag är den en samlingsplats för ett femtiotal familjer med judiskt ursprung i Apulien. Synagogan är knuten till den judiska församlingen i Neapel och man håller den öppen på de stora judiska helgerna.

Det har skrivits mycket om Francesco Lotoro de senaste åren, inte minst i samband med hans många konserter med musik från koncentrationsläger. Mycket går att finna på Youtube. För precis som han lovade en dag i Prag 1994 så ger han liv till den musik som skrevs av de många kompositörer som dog en alltför tidig död i koncentrationsläger.

Sonia Schlossman

Annons
Annons