Frikyrkohistoria och ärligt brev från en medvandrare

Håkan Arenius läser Larsåke W Perssons livsberättelse och finner en memoarförfattare som varken­ försöker kråma sig eller dölja något.
Frågan som hänger kvar är om det är terapeuten eller pastorn i författaren som har sista ordet.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Baptistpastorn och terapeuten Larsåke W Persson skriver sina memoarer. De handlar om sju dagars vandring till Santiago de Compostela­ och 70 år som pilgrim på jorden. Analogierna mellan de två perspektiven fungerar i stort sett väl. Språket flyter på och det är lätt att följa med på vandringen. Han döljer ingenting, vare sig högt eller lågt, och han kråmar sig ovanligt lite för att vara en memoarförfattare.

Den geografiskt rotlöse pastorssonen kallar baptismen sin hembygd. Han beskriver sina baptistiska generationskamraters gloria och stigma: tryggheten, stoltheten och trons vila likaväl som utanförskapet, vilsenheten och frustrationen.

Han sätter ord på allt: De sekteristiska inslagen. Syndakatalogen. Den märkliga genansen för att tala om tron. Klyftan mellan ideal och verklighet. Det är bara att hoppas att de sargade 40-­talister som nu ska göra bokslut över sitt arv tar vara på den möjlighet till bearbetning som ”Mina spår” erbjuder. Larsåke W Persson har en välgörande förmåga att vända på perspektiven.

– Att något tar slut betyder inte att det var dåligt medan det varade, konstaterar han nyktert.

De erfarenheter han beskriver har dock något att säga alla generationer. Känslan av dubbelhet, av att helhjärtat vilja inneslutas och av att lika helhjärtat vilja slippa fri är allmänmänsklig.

Boken präglas naturligtvis av författarens professionella kompetens och är därför sant själavårdande. Han använder barnets upplevelser för att förstå sitt vuxna liv. Med närgången utgångspunkt i egna erfarenheter diskuterar han självmord, inom ramen för en kristen människas livskamp. Med sin egen berättelse målar han på något sätt sin läsares livspanel med en lasyr som får mönster att framträda klarare.

Det kan verka som om terapeutens väg ut i världen på många punkter har lett pastorn ganska långt bort från den baptistiska hembygden rent ideologiskt. Den resonerande, själavårdande tonen lägger ibland dimridåer här.

Vad är frälsning mer än ett behov av att få tillhöra? Är det en efterkonstruktion att hans livs centrala andliga upplevelse kopplas mera till kyrko­rummet, orgelmusiken och kläderna än till någon form av gudsnärvaro? Vill han göra en pedagogisk poäng av att lämna sin läsare i ovisshet eller redovisar han bara rättframt sin egen ambivalens? Är det terapeuten eller pastorn som har sista ordet? Kanske är detta ett uttryck för vad som händer med den pastor som tillbringar mera tid i samtalsrummet än i predikstolen. Terapeuten blir till sist ganska introvert och fjärran från baptismens historiska samhällsengagemang. Meningen: ”Välj det du kan välja: Låt dig formas av Jesus” skulle kunna vara central. Men den står i en mer än 30 år gammal återbrukad text i slutet av boken.

”Mina steg” kan beskrivas som en lovsång till det vanliga livet, utan att någonsin tappa rymden över vandringen. Den kan läsas som en memo­ar, som ett brev från en medvandrare och vän, som terapeutens reflexioner över livet, som teologens tankar om livets mening eller som frikyrko­historia.

Oavsett perspektiv berikar den sin läsare.

Larsåke W Persson

”Mina steg”

(LåWord)

Annons
Annons
Annons
Annons