Han lämnade Livets ord: ”Andlighet blev något förgiftat”

”Det finns ingenting att vara rädd för”. Så heter Johan Heltnes debutroman, som utspelar sig på Livets ord i Uppsala. En miljö som han själv beskriver som allt annat än trygg för de barn som växte upp där. – Den allvarligaste konsekvensen av att växa upp i en sådan miljö är att gudsbilden blir förvrängd, säger han.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Vi möter Johan Heltne en tidig måndagmorgon på ett kafé nära Centralstationen i Stockholm. Han meddelar att han blir lite sen, på grund av svårig­heterna att få ihop barn och morgnar. Tidigare i veckan har han suttit i morgonsoffa i tv, och varit intervjuad i nyhetsprogram. Hans debutroman om en pojke som växer upp inom Livets ord i Uppsala gavs ut samma vecka som Ulf Ekman gav besked om att han tänkte lämna Livets ord och bli katolik. Det gav en snabbskjuts åt releasen av boken – plötsligt blev han ett hett villebråd för journalister. Men själv vill han hellre tala om sin bok än kommentera Ulf Ekmans konvertering.

Boken handlar om Jonatan, och skildrar en period på cirka ett halvår i hans 16-åriga liv. Jonatan reser bland annat till Israel, och där blir han förälskad i Nina. Men det är en kärlek med stora komplikationer.

– Berättelsen är inte självbiografisk, men jag har vissa erfarenheter gemensamt med Jonatan, säger Johan. Jag har till exempel levt med epilepsi, liksom huvudpersonen. Och det finns ett avsnitt där Jonatan berättar för Nina att han blivit misshandlad för att han är livetsordare. Det blev jag några gånger, och det var jag inte ensam om.

Misstänksamhet och ren fientlighet från det omgivande samhället är en del av de bördor som Jonatan bär på. En annan och minst lika tung börda är alla de krav som riktas mot honom från pastorer och ledare i församlingen. Stort fokus ligger på helande – ett helande som uteblir för Jonatans del. De unga ska också leva rent, vilket innebär ett förbud mot onani, mot sexuella relationer, ja till och med ett förbud mot att umgås ensam med någon av det andra könet. Jonatan och Nina smiter undan, men blir – förstås – upptäckta, avslöjade, inkallade till samtal och utpekade inför gruppen. Miljön som Johan Heltne beskriver är hierarkisk och sluten.

– Det fanns liksom ett an­giverisystem där alla brott kom till ledarnas kännedom. Känslan var att allt du gjorde var synligt. Att Gud såg allting. Ledarna var samtidigt poliser och språkrör för Gud.

För bokens Jonatan blir trycket så stort att han reagerar med magont och med epileptiska anfall. Läkarna hittar inget fel på honom, och till slut kommer diagnosen att anfallen är psykiskt betingade. Jonatan får träffa en psykolog, vilket inte gör hans situation lättare.

– Jonatan är ju fostrad till att vara misstänksam mot personer som är utifrån. Misstänksamheten förstärks av att psykologen inte tar religiösa upplevelser på allvar, utan ska befria Jonatan från hans andlighet, säger Johan Heltne. Så jag undrar om inte psykologen också sviker honom?

Även i Johan Heltnes egen sjukdomshistoria finns antydningar om att hans epilepsi skulle kunna ha orsakats av miljön på Livets ord. I boken avvisar Jonatan psykologen gång på gång, men samtidigt anar vi som läsare att något av vad psykologen säger ändå sätter igång en process i Jonatans inre.

Själv lämnade Johan Heltne Livets ord 1996–1997. I dag säger han att det är svårt att beskriva hur det har präglat honom att växa upp inom Livets ord.

– Romanen tror jag visar vilket enormt tryck som unga där levde under då. Hur det sen har präglat mig och andra efteråt förtjänar en egen roman, ett eget samtal.

– Men få – varken i eller utanför församlingen – verkar ha insett vidden av de konsekvenser som det har fört med sig. Dels hur fruktansvärt specifika övergrepp har varit att leva med. Dels det som är svårare att ringa in, som har satt sig i ryggraden, i hjärnan: som världsbild, gudsbild, människosyn. Det lever kvar i människor som ett gift.

Med sin roman vill Johan Heltne berätta en historia som inte blivit berättad: den om hur världen ser ut inifrån en miljö som Livets ord. Boken analyserar inte, den dömer inte, den skriver i stället fram Jonatans värld. Jonatan opponerar sig inte, han finner sig. Han försöker på alla sätt att leva upp till förväntningarna. Han ber om förlåtelse, han försöker ta ansvar för sig själv och för Nina. Men någonstans blir det också väldigt tyst. Jonatans inre är som ett tomt och ekande rum. I stället kommer de fysiska åkommorna, som ett svar på ett bombardemang av ord.

– Jag tror att fler kan känna igen sig i att de inte hade verktygen att reagera på andra sätt. Det är en av poängerna med boken, att visa på hur omöjligt det var att göra något åt sin situation. Den enda värld Jonatan vet något om är den här världen. Vi visste inte om någon annan värld. Det fanns egentligen ingen egentlig omvärld, allt annat var stumt, det här var ju långt före internet och hemma hade vi inte tv, säger Johan.

På många sätt var Livets ord på 1980-och 1990-talet under amerikanskt inflytande, menar Johan Heltne. Mycket skulle vara spektakulärt, det var stort fokus på helande, och stora förhoppningar knöts till de unga i församlingen.

– Vi var en mönstergeneration. Retoriken var att vi var utsedda, vi var speciella. Det fanns också ett fokus på ledarnas barn. Vackra barn. Killar. Saker som jag i dag tycker är vidriga. Det är så ytligt. Men på ett sätt var Livets ord före sin tid: i dag ska ju alla vara varumärken.

Världen, som den såg ut för de unga, innebar att Uppsala stod i världshändelsernas och världshistoriens centrum, menar Johan Heltne. Jesus skulle komma tillbaka vilken dag som helst och människorna i Livets ord var utvalda att stå i fronten i det andliga kriget mot djävulen, för väckelsen som skulle svepa över jordklotet. Men fanns det också något gott i att växa upp i en sådan miljö?

– Egentligen inte, säger han. Det går att slänga sig med uttryck som att det var ”en förhållandevis trygg uppväxt”. Men det är ju inte sant. Det var precis tvärtom. Det var en otrygg uppväxt. Men om Gud finns och min tro har rötter i den tiden – det är ju svårt att veta – då kan det ju sägas vara något gott. Och flera av mina närmaste vänner var liksom jag med i Livets ord då, och de vänskapsbanden är väldigt starka.

När man ska försöka beskriva miljön så att även de som inte har någon för-förståelse av kristna sammanhang, är det jämförelserna med andra totalitära miljöer som ligger närmast till hands, menar Johan Heltne.

– När jag har jobbat med den här boken har jag själv sett hur systematiskt det här trycket på människor byggdes upp. Jag tycker att man kan jämföra med totalitära miljöer. Dels finns en pyramidformad makthierarki, som styrs av en person som omges av en personkult. Det finns också censur, kritik är möjligen tillåten i slutna rum. Men i många fall tvingades personer som kritiserat Ulf Ekman lämna församlingen, säger Johan Heltne.

Det ödet drabbade bland många andra Johans föräldrar. Själv tycker han i dag att det skulle behövas en blogg som #prataomdet – som behandlar sexuella trakasserier och brott – fast då i stället om vad man varit med om i andliga miljöer. Eller en slags sanningskommisssion. Han känner inte att han har fått någon ursäkt i och med Ulf Ekmans senaste bok eller genom artikeln på DN debatt.

– Det är inte så man ber om förlåtelse. Den som har blivit sviken måste ju förstå att Ulf Ekman verkligen är ledsen och ångrar sig. Om Livets ord – med eller utan Ulf Ekman – ska kunna tas på allvar måste de göra upp med sitt förflutna som vilken organisation som helst som begått övergrepp.

– Kanske krävs det något slags sanningskommission så att det som verkligen hänt kommer i ljuset. På så sätt skulle de som önskar försonas kanske kunna göra det, och de som vill ha ett erkännande få det.

Det har gått några år sedan Johan lämnade Livets ord. Många av dem som växte upp inom rörelsen har i dag lämnat den, säger Johan. Och för många av dem blev trosfrågor och relationen till både kyrkan och Gud komplicerad.

– Många som lämnade Livets ord hamnade i andlig förlamning. De blev paralyserade. Och det är detta som är det allvarligaste: att gudsbilden blev så förvrängd, andlighet något förgiftat. Det är så bottenlöst sorgligt. Och faktiskt motsatsen till det som föräldrar och ledare på Livets ord ville. Jag vill tro att de flesta menade väl – det blev bara så oerhört fel.

Johan säger att han inte lämnat sin tro. Men att den ser annorlunda ut i dag än när han var ung.

– Jag upplever mig själv som förvirrad när det gäller min tro. Men jag har nog accepterat att det kan få vara så. Begreppet tro innebär ju att inte vara helt säker, att man inte vet allting.

Fakta:

  • Arbetar som musiker och jobbar med informationsjournalistik.
  • Hans debutroman ”Det finns ingenting att vara rädd för” är ut­given på Natur & Kultur.
Annons
Annons