Han tog väckelsen till  maktens rum

Den som ville komma i kontakt med Billy Graham behövde inte veta adressen. Det räckte att skriva namnet på ett kuvert, så såg det amerikanska postverket till att det levererades till hans högkvarter. Samma sak med brev som enbart pryddes av ett foto av honom, eller med det som helt enkelt adresserades till ”God’s man. Minnesota”.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Evangelisten Billy Grahams plats i det moderna USA, från genombrottet 1949 till pensionen 2005, illustreras bäst genom en kombination av anekdoter och statistik. Han fick, under dessa drygt femtio år, tiotusentals brev – per vecka. Genom sina väckelsekampanjer talade han direkt till över 200 miljoner människor; troligen fler än någon annan i historien. Han bad vid fyra installationer av amerikanska presidenter, och deltog i ceremonin vid ytterligare fyra. Han kände personligen elva presidenter (samtliga från Truman till George W. Bush), var vän med tio av dem (alla utom Truman) och nära vän till fyra (Johnson, Nixon, Reagan, George H. W. Bush).

Amerikansk religion, kultur och politik löper på ett oskiljaktigt sätt samman i Grahams person. Tre miljoner människor sade sig ha tagit emot Jesus på hans kampanjer. De responderade på ett budskap om att frälsningen var tillgänglig för den som fattade ett beslut att följa Jesus – helt i linje med den amerikanska tron på individens förmåga att forma sitt öde. Och Grahams religiösa inflytande var politisk hårdvaluta: Redan år 1952 skröt han om att han kunde leverera 16 miljoner evangelikala röster i presidentvalet.

 

Läs mer: Billy Graham – från bondpojke till världsevangelist

 

Men hur blev egentligen en medelbegåvad bondpojk från North Carolina det amerikanska 1900-talets mest berömda och inflytelserika religiösa ledare – möjligen tillsammans med pastor Martin Luther King Jr.

Graham växte upp i den reformerta traditionen, som presbyterian och renlärig fundamentalist. Ordet används inte här, som så ofta annars, nedsättande, utan helt enkelt som en partibeteckning för den riktning inom protestantismen som motsatte sig modernisering och betonade troheten mot ett antal teologiska ”fundament”. Det var i denna rörelse Graham utbildades, och läromässigt avvek han egentligen inte från denna utgångspunkt på något avgörande sätt.

Vad han ändrade handlade om stil, framtoning och betoningar – och det var just så han bidrog till att forma och förändra den amerikanska evangelikalismen. I början av 1900-talet hade den amerikanska protestantismen delats i en fundamentalistisk och en liberal gren. I mitten stod ett antal samfund och tvekade: Baptister, metodister och presbyterianer av olika schatteringar. De sympatiserade med fundamentalismens teologiska konservatism, men inte med deras stil, stridslystnad och upptagenhet med vad som uppfattades som dogmatiska detaljer.

 

Läs mer: Elisabeth Sandlund: Det betydde Billy Graham

 

I detta mittens rike formades från 1940-talet den moderna evangelikala rörelsen: Teologiskt och moraliskt konservativa, men sociologiskt liberala. Trogna bibelordet, men öppna för samtiden och bekväma i kulturen. Huvudsakligen medelklass. Rationella och viljestyrda, inte extatiska och känslosamma som exempelvis pingstvännerna.

Graham blev centrum i denna rörelse, ja han kom att personifiera den. Han var inte lokal pastor, utan resande evangelist. Han höll kampanjer i stora städer världen över – eller ”crusades” som de kallades, med en terminologi som vore otänkbar i dag. Graham kom på inbjudan, men svarade ja endast om en majoritet av stadens kyrkor stod bakom den. Det var en ekumenisk, gränsöverskridande hållning som retade hans gamla fundamentalistiska vänner.

 

Läs mer: Stanley Sjöberg: Billy Graham var en förebild för mig

 

Kampanjerna krävde lång och omsorgsfull planering. I de lokala kyrkorna tränades medlemmarna så att de kunde medverka på olika sätt: Bjuda med vänner och arbetskamrater, eller hjälpa till på andra sätt under mötena. Staden tapetserades med affischer. Kändisar, nationella och lokala, anlitades för att bistå med musik och personliga vittnesbörd.

Så anlände Graham. Ståtlig, vacker och med en djup, barytonstämma. Predikanten som spelade golf med presidenter, men vars söderdialekt avslöjade att han förblev en man av folket. Dessutom omvittnat ödmjuk, och aldrig fläckad av illasinnade rykten om sexuella eller finansiella skandaler.

Han hade prenumererat på de lokala tidningarna i ett halvår, och började ofta med några lokala referenser. En isbrytare eller två; ofta ett par skämt. Han knöt an till åhörarna, och förde dem sedan vidare till allvarligare ämnen: Nationens moraliska förfall, hotet från kommunismen, rädslan för kärnvapenkrig. Sedan hoppet: Guds personliga kärlek, möjligheten att säga ja till Jesus.

 

Läs mer: Billy Grahams pastor: Jag önskar att alla kunde höra honom be

 

Mötet slutade med en frälsningsinbjudan: ”Kom. Vi väntar. Bara kom.” Människor i det stora auditoriet reste sig upp och gick gångarna fram mot estraden. Där möttes de av personliga vägledare som tog dem till ett rum avsides där de bad, samtalade och fick fylla i ett kort som sedan lämnades vidare till en lokal församling.

En väckelse behövde man enligt Graham både be om och arbeta för. Därför använde han utan att be om ursäkt modernitetens alla resurser i väckelsens tjänst: Media, reklam, massorganisation och byråkrati. Graham var ingen kulturkrigare, utan sökte konsensus. Alla kyrkors medverkan i hans kampanjer, och ett förenklat men klart budskap som lämnade teologiska kontroversfrågor utanför. Han tog gärna draghjälp av sekulära talkshows, där han var en välkommen och uppskattad gäst. Angenäm och rolig, utan att någonsin ge intryck av något annat än att han stod för och själv försökte leva upp till varje millimeter av sitt budskap.

Grahams styrka, både som evangelist och som representant för den evangelikala rörelsen, var att han placerade rörelsen i kulturens centrum. Middagar med presidenter, gäst i tv-soffor, omslagspojke för Time och andra tidningar. Dessutom med relevanta predikningar som knöt an till de frågor och farhågor som var levande i samtiden.

 

Läs mer: Elon Svanell: Billy Graham var så som en kristen ska vara

 

Detta var något nytt. Under 1900-talets första decennier höll väckelsekristna och fundamentalister ett visst avstånd till nationen. Under första världskriget predikade man pacifism, och på 1930-talet var man skeptisk till president Roosevelts ”New deal”. Men andra världskriget ändrade detta: Nu slöt allt fler upp bakom nationen, och tolkade konflikten som en apokalyptisk strid mellan gott och ont. Kyrkohistorikern Matthew Sutton har beskrivit det som att den amerikanska evangelikalismen nu döptes i den amerikanska patriotismens vatten – och dopförrättare var Graham. Redan efter kriget ingick det i rörelsens självbild att man hade både ansvar och förmåga att forma nationen.

Ett antal presidentval senare är det uppenbart att följderna av detta dop inte är enbart positivt. Det gav makt och inflytande, men i dag har kampen om makten har dragit in rörelsen i ett kulturkrig som förmörkat dess omdöme. Billy Graham använde sitt inflytande till att stötta Martin Luther Kings kamp för svartas rättigheter, medan Grahams son Franklin hört till Donald Trumps främsta supportrar. Grahams styrka var förmågan att leda rörelsen från irrelevans till inflytande. Svagheten var att han inte gav dem redskap att hantera maktens frestelser.

Annons
Annons