Hans-Erik vandrade bort sin sorg

Med en nött psalmbok i fickan med understrykningar i blått och rött vandrade pilgrimsprästen Hans-Erik Lindström mil efter mil tills sorgen klingade av. Delandet, som är en av pilgrimsvandrarens sju nyckelord, blev hans egen livboj efter en smärtsam skilsmässa för femton år sedan.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Hans-Erik Lindström är landets förste pilgrimspräst. Han var också med och byggde upp Pilgrimscentrum i Vadstena i slutet av 1990-talet. Vandrat har han alltid gjort. Som barn drömde han om att bli skogsvaktare eller sportjournalist. Men när kyrkklockorna kallade till gudstjänst i Dala-Järna kyrka en sommarsöndag vände Hans-Erik cykeln och styrde mot kyrkan i stället för hem till en kamrat som var den ursprungliga tanken. I kyrkan mötte Hans-Erik berättelsen om den barmhärtige samariern. Budskapet förenade hans pappas socialistiska solidaritetsarv med en egen djup andlig längtan som han inte ens visste att han hade.

Kyrkobesöket blev hans frälsningsupplevelse. Han kan, precis som tidigare var kutym i frikyrkan, ange exakt datum och tid för sin omvändelse. Det blev verkligen en helomvändning inte bara på cykeln, utan på hela livet. Han bestämde sig för att läsa teologi och bli präst. Där mötte han sin näste inspiratör, helgonet Franciskus av Assisi.

Som nybliven präst gav sig Hans-Erik ut på gatorna i Stockholm och vandrade. Han såg snart behovet av både alternativ jul och Ny gemenskap – en gemenskap som erbjöd både mat, husrum och mänsklig kontakt till dem som behövde det allra mest. Men efter några år såg han också hur kolleger med socialt engagemang slets ner och tröttades ut i sin längtan efter att hjälpa och stötta. Själv läkte han sig på det sätt han alltid gjort, genom långa vandringar både i skogen. Kontakten med naturen gav honom vila och ny kraft.

– Samhällsansvar måste sammanbindas med inre reflektion och fördjupning, säger han när vi ses i Stockholm strax efter att han senaste bok ”Pilgrimens sju nyckelord – Inspiration för din livsresa” kommit ut.

– Jag brukar säga att människans ID-handling består av två delar. Det inre livets fördjupning (I) parat med diakonalt ansvar (D). Den som ska möta människor på samhällets baksida behöver ett ständigt flöde av ny kraft och inre näring för att orka.

Att Hans-Erik skulle bli pilgrimvandrare är inte så märkligt med tanke på hans fascination för Franciskus av Assisi.

– Min första ordentliga och medvetna pilgrimsvandring gjorde jag 1985 som kaplan i den  Franciskanska pilgrimsrörelsen – en Europeisk rörelse som vandrar för fred och försoning.

– Det är bara i Norden som pilgrimsvandrandet gjort ett 500-årigt uppehåll, då Gustav Vasa förbjöd det efter reformationen. I övriga Europa har det pågått hela tiden. Det är inte märkligt att pilgrimsvandrandet på relativt kort tid blivit så populärt hos oss.

De sju nyckelord som Hans-Erik vaskat fram efter många vandringar, samtal och studier används i dag av den växande pilgrimsrörelsen i hela Norden:

Frihet

Enkelhet

Tystnad

Bekymmerslöshet

Långsamhet

Andlighet

Delande

Inte visste Hans-Erik då han var med och ledde den växande rörelsen att han själv snart skulle vara den som behövde gå sist, den som behövde andras hjälp och stöd och som framför allt behövde sitt eget recept för att orka fortsätta livsvandringen.

Under en extrem långvandring 2 300 kilometer – genom hela Sverige – fördelat på fyra månader, gjorde Hans-Erik sitt livs svåraste vandring, men också den vandring som han beskriver som den bästa.

– Jag fick helt omvärdera mig själv. Jag ansåg mig vara stark, trygg och säker. Men genom det ofrivilliga uppbrott som jag tvingades till genom skilsmässan gick allt i kvav. Golvet brast och jag föll. Förut hade andra kommit till mig. Nu fick jag söka hjälp hos andra.

Han berättar om psalmboken som blev hans tröst. Han streckade under med blått och rött.

– Psalmförfattarna vittnar ofta om svårigheter de gått igenom. Det gav mig tröst, jag var inte ensam.

Den långa vandringen tvingade honom att sätta den ena foten framför den andra. Delandet med medvandrarna var läkande, sorgen blev alltmer hanterbar vartefter mil lades till mil.

I dag är Hans-Erik pensionär. Han kan vandra och skriva hur mycket han vill. Han var noga med att lämna över ansvaret till andra då han gick i pension. Men än har han drömmar om framtiden.

– Jag drömmer om en kyrka som vågar gräva djupt i de andliga kraftkällorna och som samtidigt tar ett diakonalt ansvar.

Hans dröm, åtminstone den senare delen, känns tragiskt aktuell. På vandringen till vår mötes­plats passerar jag minst tio personer som sitter insvepta i filtar och bedjande säger: Hej, hej, tack så mycket trots att den tilltufsade pappersmuggen framför dem är i stort sett tom.

Hur förhåller du dig till tiggarna?

– Jag ser till att alltid ha tio, femmor och tjugor i fickan. Jag vill kunna möta deras blick, allt annat vore vedervärdigt. Jag ger också ett bidrag till romer i Rumänien som förmedlas till en av Svenska kyrkans samarbetspartner på plats. Mest av allt hoppas jag förstås på en politisk lösning där EU ska kunna påverka rumänska politiker att ta ansvar för alla sina invånare.

Innan jag lämnar kaféet där vi suttit, smusslar jag ner några femmor i fickan. Är det något som lämnat som en efterklang efter samtalet med Hans-Eriks så är det just det.

– Pilgrimsvandrandet är inte bara en vandring till sig själv utan också en solidaritetshandling, en vandring för de ofrivilliga vandrarna. Franciskus blev inte ihågkommen framförallt för sina ord, utan för sina handlingar.

Bästa vandringen:

Vandringen till 1000 årsminnet av Sveriges kristnande, en 2 300 kilometer lång vandring runt hela Sverige.

Annons
Annons
#MeToo
Annons
Annons