Har filosofi, vetenskap och religion samma rot?

I nya avsnittet av ”Tro & Förnuft” diskuterar Christoffer Skogholt och Erik Åkerlund två böcker som talar om uppmärksamhet och dess betydelse för människans förhållningssätt till tillvaron: Joseph Piepers bok ”Leisure – the Basis of Culture” och litteraturvetaren Toril Mois bok ”Språk och uppmärksamhet”.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Lyssna på podden:

”Filosofin börjar med förundran” säger Aristoteles i sin bok Metafysiken. 1900-talsfilosofen Edmund Husserl förknippar filosofins födelse med uppkomsten av vad han kallar för den ”teoretiska inställningen” som är ett intresse för hur saker och ting är, inte för att man skall lösa ett praktiskt problem, utan för att man undrar hur det förhåller sig. Därför har filosofi och vetenskap samma rot för Husserl: de är båda ett uttryck för människans begär efter kunskap om tillvaron, för kunskapens egen skull.

För både Husserl och Aristoteles gäller att filosofisk verksamhet kräver att de praktiska göromålen inte är så överhängande att man inte kan ställa de mer grundläggande frågorna om tillvaron. Här finns förstås också en koppling till de religiösa frågorna som handlar om världens yttersta ursprung och mål. 

I sin bok Leisure – the Basis of Culture så driver Joseph Pieper tesen att denna inställning har blivit utrotningshotad i den moderna världen; genom att vi tenderar att göra allting till arbete så får vi ett instrumentellt förhållningssätt till tillvaron, all verksamhet blir nyttig för ett annat ändamål, men är inte i sig själv värdefull. Men vissa saker måste vara sådana att vi inte gör dem för att uppnå något annat, utan för att de i sig själva är meningsfulla och värdefulla. 

Begreppet ”leisure” som brukar översättas med fritid står mer för ett förhållningssätt än för en viss veckodag. Det som ”leisure” möjliggör är en form av vaksam uppmärksamhet som inte är instrumentell, denna uppmärksamhet kallar Pieper för ”intellectus” (som kan översättas med förståelse) i motsats till ”ratio” som är en mer granskande och beräknande uppmärksamhet.
Om jag i allt jag gör frågar vad nyttan är med det jag gör, så leder det till att min uppmärksamhet kännetecknas av ”ratio” och jag kan inte odla den öppenhet för tillvaron som kännetecknar ”intellectus”. Intellectus gör det möjligt att bli existentiellt berörd av något jag inte redan var medveten om, medan ratio innebär en mer selektiv uppmärksamhet där jag stänger ute det jag inte redan på förhand har definierat som intressant.
Detta kan exemplifieras med hur det känns att prata med en person som är närvarande och lyssnande, men receptiv och inte har en massa förutfattade meningar om hurdan jag är (intellectus) respektive någon som är intensivt uppmärksam, men med en kritisk blick och har en stark förförståelse om hurdan jag är och söker bekräftelse på att jag är sådan som personen redan bestämt sig för att jag är (ratio). 

Pieper menar att när vi går ut i världen med den uppmärksamhet som kännetecknas av ”ratio” så har vi redan ett mål med vår uppmärksamhet och det styr vår blick och vad vi ser. ”Intellectus” är en receptiv, men vaken, uppmärksamhet som kan bli förundrad och tilltalad av omvärlden, och av vännen. 

Toril Mois bok Språk och uppmärksamhet är en filosofisk essä om hur vår uppmärksamhet formar vår inställning till varandra och världen. En kärleksfull och rättfärdig blick, som Moi benämner det, är en form av uppmärksamhet som försöker gå bakom orden och förstå den andres tankegång, från vilket håll den andre kommer, utan att nödvändigtvis hålla med honom eller henne. På samma sätt innebär den rättfärdiga och kärleksfulla blicken att man kan vara kritisk och kärleksfull på samma gång: vilja den andre väl utan att vara okritisk. På vissa sätt framstår den ”kärleksfulla och rättfärdiga” blicken som en syntes av ratio och intellectus. 

Förutom det kvantifierbara vetandet inom naturvetenskaperna försvarar Moi ett etiskt och existentiellt vetande. Att få en existentiell insikt kräver en annan form av uppmärksamhet än den som kännetecknar det naturvetenskapliga arbetet. För Moi är en poäng att den kärleksfulla och rättfärdiga blicken försöker se klart – den romantiserar inte – samtidigt som den inte är fördömande. Moi anknyter till mystikern Simone Weil för vilken uppmärksamheten är en form av bön. 

Kopplingen mellan filosofi och religion är för Pieper att den kontemplativa blicken i slutändan förutsätter en vördnad för tillvaron vilket för Pieper implicerar att man betraktar världen som en skapelse, en gåva, och inte bara som ett neutralt material som jag kan använda på de sätt jag finner nyttiga. 

Annons
Annons
Annons
Annons