Helga Henschens styrka var både humor och allvar

Många känner igen hennes klok-arga och roliga ”Rebella” från affischer och tidskrifter. Men få känner till bredden i folkkära Helga Henschens konstnärskap – eller att hon också var bekännande kristen. Nu ägnas hon en stor retrospektiv på Thielska galleriet i Stockholm.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

”Är du medmänniska eller motmänniska?” frågar en rundlätt tant på en av de många affischerna Helga Henschen skapade. Meningen skulle kunna stå som signum för hennes konstnärskap – ett konstnärskap med fokus på medmänsklighet och solidaritet med andra människor. Men också med djur och natur.

Helga Henschen har främst blivit känd för sina teckningar, som hon publicerade i bland annat Damernas Värld, Husmodern, Idun, Röster i radio och Vi. Genom figuren ”Rebella” kommenterade hon dags­aktuella frågor och kom med humoristiska vinklingar på ­stora problem.

Färre känner kanske till bredden i Henschens konstnärskap. På den nu aktuella utställningen – den första retrospektiven av Henschen som dog 2002 – presenteras hela hennes konstnärskap. Henschen var otroligt produktiv: hon ­målade, hon gjorde skulpturer, hon ­illustrerade böcker och hon finns representerad i flera ­offentliga miljöer, bland annat i Tensta tunnelbanestation.

Konsten fanns med tidigt i livet. Helga Henschen var barnbarn till konstsamlaren Ernst Thiel, och det är därmed förstås helt rätt att just Thielska galleriet gör denna stora utställning. Helga Henschen utbildade sig på Konstakademien i Stockholm och hon gick också på Maj Brings och Otte Skölds målarskolor.

Modernismens klara färger och förenklade former påverkade Henschens konst. Men hon intresserade sig också tidigt för svensk folkkonst och för folkliga myter och skapade en egen bildvärld fylld av mystiska prinsessor, kvinnor med fjädrar, frodiga gudinnor, musicerande lejon, herdar, hästar, fåglar och fjärilar.

På 1960-talet vittnade hon om sin kristna frälsning, och kristet färgade motiv fanns även redan tidigare. På utställningen ser jag finstämda ”Herdepojken” (1950-tal, olja). Herden är här placerad i mitten av målningen, och herdens armar omfamnar lammet samtidigt som de sträcks ut och omfamnar världen och betraktarna. Det är en bild som berör och som gestaltar det centrala i tron. Här finns också ”Den helige Franciskus” (1951, olja) och ”Gästabudet” (1950-tal, olja). Båda hämtar motiv från den kristna traditionen.

Senare i livet engagerade sig Helga Henschen i kampen för medmänsklig solidaritet. Hon tog strid för människorättsaktivisten Angela Davis och gjorde affischer för ”Kvinnokamp för fred” och för BRIS.

På utställningen presenteras­ en rad affischer och teckningar och den som var med på 1970-talet ler och minns de ­starka uttrycken och den stora­ förhoppningen om att kunna förändra samhället så att fred, solidaritet, rättvisa och omsorg om djur och natur skulle råda.

Henschens uttryck är dock aldrig det militanta uttryck som blir hårt och humorlöst. I stället låter hon sin ”Rebella” vara vardaglig och lite lagom kantstött. Hennes smårunda tanter anfaller med humorns vapen, och jag skrattar till flera gånger när jag går runt på utställningen.

Men Henschen var mer än en aktivist. Hennes skulpturer, ofta avskalade och dramatiskt uttrycksfulla, får de många besökarna på Thielska att stanna upp och reflektera. Här möter vi majestätiska lejon och meditativa skulpturer som ”Ruvande” (1950-tal), ”Fåglar” (utan årtal) eller ”Jag ser dig” (1980-tal).

Det slår mig att djuren – oavsett om de befinner sig på en duk eller är formade av keramik – nästan alltid ser rakt på betraktaren. Det är inte djur som är fångade i flykten, på väg bort, eller djur som är utfyllnad eller utsmyckning. Nej, Henschens djur är varelser av kött och blod, de har blickar som drabbar betraktaren. Titta till exempel på lejonet i ”Sovande barn”. Här sover ett litet barn nästan i famnen på ett lejon. Lejonet ser klarögt och vaksamt på omgivningen, medan barnet slumrar.

Jag läser i utställningskatalogen att Henschen återkommer till bilderna av barn som vilar hos djur och att det i hennes bildvärld handlar om att söka en inre bildvärld där fantasin ger trygghet.

Det är ett sätt att tolka bilderna. Själv tänker jag också på den kristna trons betoning av skapelsen som hel och att omsorgen om denna skapelse – och inte minst då djuren – märks i Henschens bildvärld. Även i skulpturen ”Djur och människa” står relationen mellan djur och människa i centrum. Här ser människa och tjur varandra djupt i ögonen. Skådandet är jämlikt, det sker i ögonhöjd, ingen är under eller över. Det är en bild som talar om en solidaritet inte bara mellan människor, utan också mellan människa och djur.

I ”Älgen och stjärnan” blickar en ståtlig älg rakt mot betraktaren. Bakom syns en stjärna som lyser. Mina tankar går direkt till de julkort som brukar dyka upp så här års med kameler och en stjärna i bakgrunden. Men varför inte en symbolisk Betlehemsstjärna med en nor­disk älg?

I Henschens värld är allt möjligt, tänker jag. I bilder som dessa finner jag det centrala i ett rikt konstnärskap: fantasin, solidariteten, humorn, omsorgen om djur och natur - och trons skapande kraft.

Väl­kända citat:

”Konsten är ett närmande till vår innersta kärna. Konsten är ett sätt att komma livet inpå livet. Att se något mer i det vi ser.”

(Helga Henschen: Vägen till Rebella, 1981)

”Att skapa, måla, dikta, forma i lera är en rit, en bön, en åkallan, en besvärjelse som jag inte kan leva utan.”

(Helga Henschen: Vägen till Rebella)

Helga Henschen blev 85 år. Hon avled 2002.

Annons
Annons
Annons
Annons