"Hur svarar man på en fråga när alla lyssnar?"

I sociala medier blir tempot lätt högt och tonen hård. Troheten till Kristus utmanar oss att se människan bakom tangenterna och söka det möte som leder till förståelse.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Vilket tålamod du har, hur orkar du? Under en intensiv period i början av 2010-talet hade jag återkommande skrivit och kommenterat inlägg på en av de största kristna bloggarna. Det var viktiga samtal, och tongångarna stundtals höga. Många gillade mina inlägg. Privat fick jag uppmuntrande meddelanden. Samtidigt kallades jag också ”Will-o-gren”, och det skrevs kommentarer om att jag ”bröt ner och fördärvade församlingar”, att jag fick människor att ”tappa tron”.

Hög och lågt. Engagemanget tog mycket energi. Efter ett tag behövde jag lägga den på andra saker. Men i perioder, då och då, har jag lockats tillbaka. Varför?

För mig är bloggar och andra sociala medier spännande forum med unika mötesplatser. Här hörs röster som kanske inte alltid kommer till tals. Viktiga samtal äger rum som inte alltid är möjliga någon annanstans. Kloka ord och skarpa analyser utmanar till eftertanke, och på en och samma blogg möts människor med radikalt olika syn på saker. Samtidigt är det ett format som sällan uppmuntrar till eftertänksamhet, nyans eller självbesinning. En sfär där det som skrivs bakom stängda dörrar basuneras ut för alla att höra.

Där det kvicka och slagkraftiga prioriteras före det lågmälda och tonsäkra. Där tiden det dröjer för någon att formulera ett svar tolkas stå i proportion till styrkan i argumenten. Vet man vad man talar om förväntas man svara omedelbart. Det blev tydligt för mig i januari i år.

Jag hade kommenterat på en blogg. Någon skrev ett svar, och min respons dröjde. Dels för att jag just då inte hade tillgång till dator, dels för att jag ville tänka innan jag skrev. Jag fick då känna trycket. Jag taggades i inlägg på Facebook, omnämndes på Twitter. Man ville mana fram ett svar, kräva av mig en positionering. Varför svarade jag inte? Varför dröjde det en halv dag? En dag? Två dagar? Willgren måste ha resignerat. Kastat in handduken. Ja, hur orkade jag?

Har det verkligen med ork och tålamod att göra? Eller är det kanske bättre att tala om fokus? Om frukt?

För vad är tanken att jag ska åstadkomma egentligen? Under det senaste året har jag på olika sätt påmints om någonting som är centralt för ett kristet lärjungaskap. Framgång mäts inte i effektivitet. Framgång mäts i trohet. Jag tänker mig därför att tålamod inte främst är att stå ut med ihärdiga, avvikande röster, även om det ligger mycket i det. Ett sådant synsätt speglar nämligen en övergripande berättelse som är debattens. Ordens krig. Att man är inne i samtalet för att vinna det. Gärna så effektivt som möjligt. Så vad menar jag då med att framgång mäts i trohet?

Jag tror att vi inte ska göra misstaget att tänka oss att internet är radikalt annorlunda mot resten av livet. Jag tror inte vi ska falla för frestelsen att dela upp livet så att nätet blir en avgränsad del. Jag försöker inte vara lärjunge, vara trogen Kristus på nätet. Jag försöker vara lärjunge och trogen Kristus. Jag vill inte tillåta nätet att bli en egen värld. Där orden jag skriver formuleras i mitt huvud och flyr ut genom fingrarna utan att passera hjärtat.

Jag tror detta är en ständig frestelse, inte minst i ljuset av formatet. Formatet döljer människan. Får oss att glömma att lyssna, se och känna efter. Får oss att tro att texter står för sig själva, att personen bakom är sekundär. Så när vi skriver svarar vi på det som står. Men här vill jag sträcka mig efter något mer, även om jag ofta misslyckas: ett möte. Är det möjligt?

Under den där intensiva perioden jag nämnde förut hände något. En av dem som kanske inte höll med om det jag skrev tog kontakt med mig på Facebook, och hens ord var oväntade: ”man lär sig mest av sina meningsmotståndare, även om jag inte direkt skulle vilja kalla dig en meningsMOTståndare. Visad kärlek/andens frukt är ju en bra mätare på att se om någon är en Jesu efterföljare och då känner jag ju igen dig som en sådan”.

Ett möte. Det var möjligt! Det händer inte ofta, men det går! Detta vill jag sträcka mig efter. Men hur? Jag har inga tydliga svar, men försöker låta mig vägledas av några faktorer. Två kan lyftas här.

Det första är att jag försöker undvika att dras in i tempot. Min erfarenhet är att om jag en stund senare läser om den kommentar jag tänkt svara på, inser jag ofta att jag missat något viktigt som gjort att jag riskerat att missuppfatta. Jag märker också att den instinktiva känslomässiga reaktionen skulle lett mig fel. Att tillåta sig lyssna mer än en gång, att tänka mer än en kort stund, ger bättre möjligheter till ett gott samtal. Ett högt tonläge är inte nödvändigtvis dåligt, men den första reaktionen är inte alltid den rätta.

För det andra försöker jag påminna mig om att även om samtalet till sin form är mellan två skribenter (som ofta inte känner varandra), så är det till sin funktion offentligt.

Detta är svårnavigerat. Hur svarar man på en fråga när alla lyssnar? Vi vet kanske hur det kan bli när man sitter runt ett bord och många konversationer pågår samtidigt.

Plötsligt tystnar alla samtal utom ett, och blickarna vänds mot det som fångat allas intresse. På samma sätt kan det vara med samtal i bloggvärlden. Om jag tror att jag bara pratar med den person jag skriver till så misstar jag mig. Jag måste skriva till alla som lyssnar, även dem som inte syns.

Ytterst tror jag att vi behöver öva oss i det goda samtalet. Samtalet där målet inte är att vinna över varandra utan att förstå varandra. Att lyssna även om vi inte förstår. Framgång mäts inte i gillningar, det avgörs inte av om man fått fler följare på Twitter. Det avgörs i om vi varit trogna Kristus. Om vi har klarat av att inte träda in i bloggosfären eller Facebook som vore det en plats med helt unika spelregler. Om vi har förmått lyssna, inte bara på det som sägs, utan också på orsaken till varför det sägs.

När jag nyligen blev kallad för ”dryg besserwisser” på Facebook gjorde jag det jag alltid borde göra, men ofta glömmer. Jag skickade personen ett privat meddelande. Frågade vad hen menade, i ett försök att påminna oss båda om att samtalet äger rum i den verkliga världen, att mötet är mellan människor av kött och blod. Kanske kan detta resultera i ett nytt möte?

David Willgren

David Willgren

Artikelförfattaren David Willgren är lärare och studieledare på Akademi för ledarskap och teologi, ALT.

Annons
Annons