Inger Alestig: De auktoritära ledarna har återtagit tronen

Erdogan stärker sin ställning i Turkiet. Högerpopulistiska Front National går framåt i Frankrike, i Nederländerna finns Geert Wilders, i Storbritannien UKIP, i Ungern Viktor Orbán. I USA vann Donald Trump en jordskredsseger, i vårt grannland Ryssland härskar Putin – och här hemma är Sverigedemokraterna näst största parti.Inger Alestig analyserar auktoritetens återkomst i politiken.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Det sveper en våg av nationalism, populism, främlingsfientlighet och misstro mot globalisering och internationellt samarbete över världen. Istället premieras nationen och den starke ledaren – gärna en ledare med ett närmast antidemokratiskt och auktoritärt drag.

Vad är det som har hänt? Hur kunde optimismen vid Berlinmurens fall och den euforiska yran under den arabiska våren, tron på demokratins segertåg och en allt öppnare värld förbytas i protektionism, nationalism och tron på en auktoritär ledare?

Efter andra världskriget var världen i stort sett enad runt en enda tanke: Aldrig mer. Aldrig mer skulle vi låta oss lockas in i rörelser som pekade ut grupper av befolkningen som fiender. Aldrig mer skulle vi låta oss bedras av rasistiska tankegångar, av antisemitismens fula tryne, av en auktoritär ledare som lovar guld och gröna skogar men istället skapar kaos, våld, krig och ondska.

Ändå händer det som många av oss inte trodde var möjligt. En våg av nynationalism drar över världen, och i vågen av patriotism finns underliggande toner av misstänksamhet mot grupper av medborgare som nationalisterna menar inte riktigt hör hemma, bland annat eftersom man om dem tänker att de inte är solidariska med nationen i första hand. Dessa ideer sprids av auktoritära ledare i populistiska partier.

Tidigare i vår var jag och lyssnade på när historikern Benjamin Martin talade om sin nya bok, ”The Nazi-Fascist New Order for European Culture” (Harvard University Press, 2016). Han pratade bland annat om hur nazisterna genom kulturlivet försökte sprida sin version av nationalism, och på alla sätt motarbeta den internationalism som man ansåg att främst det judiska folket stod för.

Tanken om att vissa är solidariska med sin nation, medan man misstänkliggör andra grupper, som man anklagar för att vara osolidariska och inte hålla fäderneslandet högst av allt – det känner vi igen i vår egen tid. Märkligt nog, kan man tycka, hade nazisterna också en idé om internationellt utbyte. Men även den idén var präglad av tankarna om en nationell folksjäl. Olika folkslag i Europa skulle kunna ha utbyten med varandra, men aldrig ingå allianser – överstatlighet ansågs som något ont.

Och hör nu hur det låter när den franska presidentkandidaten Marine Le Pen (Front National) ska förklara sin hållning när det gäller nationalism och internationalism. I en avslöjande intervju i Svenska Dagbladet (9 mars 2017) skriver Teresa Küchler att Le Pen talar om att EU består av olika folk – ”peuples” – aldrig att det består av europeer. Le Pen ser EU som en förtryckande union, därför att folk med olika identitet inte kan leva ut sina skillnader.

På frågan om man kan vara fransman och muslim eller fransman och europé på samma gång, svarar hon:

”Man är först och främst fransman, och sedan har man en religion, kommer från en region eller har sitt ursprung i något annat land/…/ Om du känner dig som muslim före fransman, så har du inte förstått vad som är Frankrikes identitet.”

Igår var det judar, kommunister och intellektuella som stod för den av tyskarna förhatliga internationalismen. I dag är det kanske muslimer som pekas ut av nationalister som folkfiender, och imorgon kan det vara kristna (sätter inte de sin kristna identitet före den nationella? Vem vet?) eller återigen judar, eller romer, eller alla grupperna. Denna typ av nationalism där grupper ställs mot varandra är inte bara djupt förljugen, vill jag påstå, den är också mycket farlig.

Idéerna om vilka som hör hemma, och vilka som inte gör det, sprids alltid av en auktoritär ledare. Men varifrån kommer då tron på de starka ledarna? Varifrån kommer dessa strömningar?

Många debattörer pekar på den rädsla som väckts inför en globalisering som har gått fort. Grupper i befolkningen både i Europa och runtom i världen tror eller tycker att de missgynnas av den internationella konkurrensen. Och samtidigt som den globala fattigdomen har minskat, ökar klyftorna mellan de rikaste och de fattigaste.

Misstro mot traditionell politik, mot etablissemanget och en pessimism inför framtiden är också faktorer som jämnar marken för en auktoritär ledare. Europeer ser alltmer pessimistisk på sin framtid - endast en av två europeer är nöjd med hur demokratin fungerar i det egna landet, skriver författaren Philippe Legrain som skrivit böcker om globalisering och finanskrisen.

Och i Centraleuropa/Östeuropa finns besvikelsen över att livet efter sovjetimperiets fall inte blev vad man hade hoppats. Poeten Cecilia Hansson möter i den nyutkomna boken ”Hopplöst, men inte allvarligt” 18 konstnärer som talar om sitt konstnärskap och också om den rädsla och känsla av hopplöshet som skapat en högerpopulistisk våg.

Rakt in i dessa stämningar av rädsla och framtidspessimism kommer då en stark ledare som pekar med hela handen och lovar att med stängda gränser, lag och ordning och skapandet av en stark nation kan han eller hon återskapa det som verkar vara förlorat. En ledare som ”säger som det är.”

Jag tror att det också finns ett starkt drag av nostalgi i hyllandet av den starke ledaren, och av nationen. Men den idyll man längtar tillbaka till – den har aldrig funnits. ”Europas populism och USA:s Trumpism pumpas upp av samma längtan bakåt, till det vaga förr. Till ´guldåldern´”, skriver Ingela Lind i DN (18.11.2016).

Vilken roll spelar då kristna och kyrkan när det gäller synen på den starke ledaren och den nationalism som alltid verkar vara hans/hennes följeslagare?

Det finns – och har alltid funnits – två strömningar inom kyrkan. Å ena sidan finns jesusordet om att ge kejsaren det som tillhör kejsaren. Detta bibelord har använts för att betona att kyrkan inte ska vara samhällsomstörtande, utan stå utanför det dagspolitiska spelet. Ibland har bibelordet också använts för att legitimera att kyrkan ställer upp på makten, och till och med blir maktens förlängda arm.

Den andra strömningen är den som säger att kyrkan visserligen inte är varken partipolitisk eller samhällsomstörtande, men att hon kan och även skall utmana makten vid de tillfällen när människor far illa. Den strömningen är också ofta internationalistisk snarare än nationalistisk. Här citeras ofta Paulus ord om att i tron finns varken jude eller grek, varken man eller kvinna, varken slav eller fri. Vi är först och främst människor, troende människor, bröder och systrar i tron. Först i andra hand är vi medborgare i ett fysiskt land.

Båda dessa strömningar fanns representerade i nazitidens Tyskland. Den etablerade tyska kyrkan utmanade inte nazisterna. Men det gjorde en liten grupp runt prästen Dietrich Bonhoeffer. Han mördades senare av nazisterna, men hans exempel lever kvar i dag.

I svensk väckelserörelse finns också gott om exempel på att kristna vågade utmana makten. Och i ett Europa där starka ledare gärna vill se kyrkan som en bundsförvant finns nutida exempel på kristna som utmanar och tar strid för de värden som de menar kyrkan bör stå för.

I Nederländerna har de två teologerna Janneke Stegeman och Alain Verheij nyligen skrivit ett manifest som undertecknats av en lång rad teologer och kyrkoledare. De är oroade över hur vissa politiker under valet nyligen velat flirta med kristen kultur. De betonar att kyrkan aldrig kommer att bli partipolitisk och att kyrkan ”aldrig kommer att vara rädd för att kritisera regeringen”. ”De bästa profeterna levde långt från palatsen – och det var för allas bästa”, skriver de. Att vara kristen, betonar de, är en inbjudan – inte ett avståndstagande. Att exkludera grupper när du kallar dig en kristen – det är något som aldrig har funnits och aldrig ska finnas i en kristen tradition, skriver de.

Det holländska manifestet är värt att lägga på minnet. I ett hårdnande klimat när det gäller demokrati, öppenhet och tolerans, kommer det att bli allt viktigare att ta ställning, både i kulturlivet och inom politiken.

I sin bok ger Cecilia Hansson flera exempel på hur illa det gick en gång i tiden, när denna kamp förlorades. I Wien, under nazitiden, fanns en man som tyckte om att gå på teater. Han var också polis och deporterade judar på uppdrag av nazisterna. Peter Turrini berättar för Cecilia Hansson om att han läst denne polis dagbok. Så här skriver polisen:

”Inga teaterbesök på två dagar. Var tvungen att fängsla judar.”

Det är ett förfärande citat, ett citat som borde läsas av varje kulturarbetare världen över. Och av alla andra också.

Inger Alestig

reporter

Läs fler artiklar om Donald Trump

Alla tidigare artiklar
Annons
Annons
Dom mot sexåtalade fd kyrkochefen
Annons
Annons