Jacob Rudenstrand: Totalitär liberalism ett hot mot troende

Vad får liberaler att agera illiberalt?­ Varför har västerländska frihetliga rörelser börjat anta totalitära­ drag i syfte att marginalisera religiösa uttryck i offentligheten.Vad vi ser är det postmoderna­ projektet draget till sin spets, menar debattören Jacob Rudenstrand.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Det sägs att bra ironi blottlägger verkligheten. Nyligen publicerade den kristna satirsidan The Babylon Bee artikeln ”Kultur där all sanning är relativ oroas plötsligt av fejkade nyheter”, som är en sorts kommentar till USA-valet. Bland annat uttalar sig en påhittad person som ska representera grundhållningen att absolut sanning och moral inte existerar.

Däremot bekymras denne över mängden falska nyhetsartiklar på nätet.

Satirsajten skriver: ”Det känns inte rätt att de publicerar saker som uppenbart inte är sant’, tillägger en man, som även betonar sin fasta övertygelse att alla har rätt att själva definiera sin egen sanning. Den samtida sanningsrelativismen har till slut sågat av den gren man själv sitter på.

I höstas utnämnde den brittiska ordboken Oxford dictionaries ”Post-truth” (”Post-sanning”) till 2016 års internationella ord. Ordet användes första gången 1992 men ska enligt Oxford dictionaries ha ökat i användning med tvåtusen procent under förra året. Främst i samband med Brexit och USA-valet.

Post-truth definieras av ordboken som situationer då objektiva fakta betyder mindre för att skapa folklig opinion än anspelningar­ på känslor och personlig övertygelse.

Men som Joel Halldorf korrekt noterar (Dagen 3 mars) tycks regelbundna hänvisningar till fejkade nyheter och alternativa fakta lett till den oanade situationen att Donald Trump gett absoluta sanningsanspråk en renässans. Plötsligt är sanningen inte relativ!

Ironin fortsätter en smula; vi som argumenterat för mer apologetik i kristna kyrkor har inte sällan hört att vi lever i en postmodern tid där argument och objektiva fakta inte håller. Att bemöta intellektuella invändningar mot den kristna tron har setts som ett sidospår. Numera vill alla vara apologeter mot Post-truth.

Samtidigt fortsätter det offentliga samtalet kring värderingar, etik och livsåskådning i riktning mot Post-truth. Fakta får stå tillbaka för självförverkligande, identitetsmarkörer och gruppberättelser från populister till både vänster och höger.

Detta illustreras när SD i Region Västmanland reducerar en komplex diskussion om olika bakgrunder bland offentliganställda till en fråga om klädpolicy: ”... om jag som patient är ateist kan det kännas jättemärkligt att behöva söka vård hos någon som inte delar mina värderingar, eller en slöja eller något som visar att personen är kommunist”, kommenterade Maria Liljedahl (SD) kravet på att slippa se religiösa symboler och uttryck. Man frestas att föreslå isolerade amishliknande grupper med egna vårdinrättningar för dem som inte klarar av att möta oliktänkande.

I vissa sammanhang kan det formuleras som rasism eller klasshat. Kärt barn har många namn när människor görs till representanter för förmodade problematiska kollektiv.

 

Läs mer: SD vill förbjuda religiösa symboler för anställda i regioner

 

Att vi i dag därför ser ökande motsättningar mellan olika grupper är inte att förvånas över. I en läsvärd essä i New York Times beskriver den amerikanske professorn vid Columbia University, Mark Lilla, hur identitetspolitik, alltså betoningen på vissa grupper på bekostnad av andra, leder snarare till splittring än enhet. “Fixeringen vid mångfald i våra skolor och i media har producerat en generation liberaler och progressiva som är narcissistiskt omedvetna om förhållanden utanför sina egna definierade grupper, och likgiltiga inför arbetet att nå ut till amerikaner i alla livets områden”.

Här har det pluralistiska samhället en utmaning. När liberalismen gjort sig fri från restriktioner i form av politiska ingrepp och förtryck, infinner sig samma frestelse som för alla befrielserörelser. Frihetsprojektet vänder sig då mot upplevda restriktioner i samhället; värderingar, normer och attityder blir hinder i självförverkligandet.

I samband med ett seminarium hos tankesmedjan Timbro om den politiske tänkaren Isaiah Berlins syn på frihet och värdekonflikter blev detta tydligt. Statsvetaren Gina Gustavsson beskrev hur det som Berlin kallade den positiva friheten (närvaron av ett internt önskvärt tillstånd, t.ex. individuell autonomi) lätt kan perverteras när den upphöjs till politik.

”Så fort vi erkänner att folk kan vara ofria i relation till sig själva är det lockande att dra slutsatsen: ’Nu är du egentligen inte ditt sanna ’jag’… Därför bör vi gå in och befria dig för din egen skull och tvinga dig att göra annorlunda’”, förklarade Gustavsson.

Historikern Lars Trägårdhs begrepp ”statsindividualism”, som är kombinationen av en stark stat och radikal individualism, beskriver på ett träffande sätt ett tillstånd när individen befrias från nära gemenskaper.

 

Läs mer: Joel Halldorf: Orimligt att förbjuda religiösa symboler på arbetsplatser

 

Det är med denna överbetoning på den positiva friheten som liberalismen blir totalitär. Därav de senaste debatterna om slöjförbud, religiösa friskolor, samvetsfrihet. Tre aktuella exempel på denna ”befrielseambition” har skett:

1 När Liberalernas kvinnoförbunds kräver att alla religiösa friskolor stängs (SvD 17 mars). Motiveringen är att eleverna ska bli ”självständiga individer som kan bejaka sin valfrihet och sin förmåga att själva styra över sitt liv”. Samtliga religiösa friskolor förutsätts förhindra denna liberala upplysning.

2 När Alice Teodorescu i liberala Göteborgs-­Posten förespråkar ett ”sekulärt samhälle” (GP 15 mars) där ”religiösa symboler och religionsutövning hör till det privata - så bör det också förbli”. Premissen är att religiösa uttryck i offentligheten blockerar det öppna och fria samhället. Och inte en förutsättning för existensen av sann åsiktspluralism.

3 När Johannes Forssberg på liberala Expressens ledarsida (Expressen 5 mars) vill strypa statsbidraget till trossamfunden är motiveringen att skattebetalarna inte ska behöva finansiera det ”som går emot deras uppfattningar”. Notera att det handlar om finansieringen av religiösa uppfattningar som skattebetalarna ska befrias ifrån. Inget om att abortmotståndare ska slippa finansiera RFSU, pacifister det svenska försvaret, och moderater Vänsterns partibidrag via skattemedel. Inte heller presenterades en generös avdragsrätt som ett alternativ för statsbidrag.

Motiveringen i samtliga fall må vara ett friare samhälle, men särskilt liberalt blir det inte. Snarare totalitärt med en liberal elit som ska uppfostra de bakåtsträvande medborgarna.

Lausannerörelsens tredje stora teologiska grunddokument, Kapstadsöverenskommelsen, 2010, beskriver väl denna utmaning under rubriken Sanningen och pluralismens utmaning: ”Den postmoderna, relativistiska pluralismen … framhåller ’tolerans’ som högsta värde, men den kan anta förtryckande former i länder där sekularism eller aggressiv ateism behärskar det offentliga rummet.”

När Västerlandet monterar ned Gudstron, kyrkan, familjen och andra meningsskapande gemenskaper (därmed inte sagt att Gud, kyrkan eller familjen mår bäst av att vara sanktionerad och understödd av staten. Tvärtom!) ska vi därför inte förvånas när människor vänder sig till åt ett annat håll för att skapa mening; nationen, klanen, marknaden. Ting som fungerar bra som tjänare men som förtrycker när de blir våra herrar.

Det öppna och fria samhället mår bäst när alla livsåskådningar kan mötas och bidra på lika villkor.

Jacob Rudenstrand,
biträdande generalsekreterare Svenska evangeliska alliansen

Annons
Annons
Annons
Annons