”Jag ser fram emot den dag då alla kristna kan fira nattvard tillsammans”

En ekumenisk karismatisk konferens blev vändpunkten i hans liv. I dag predikar den katolske prästen Raniero Cantalamessa för påven, samtidigt som han är en av den karismatiska rörelsen frontfigurer.
Förra veckan besökte han Sverige och mötte både katoliker och pingstvänner på slottet Bjärka-Säby. Joel Halldorf träffade honom för ett samtal om spiritualitet och kyrkans enhet.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur I egenskap av både karismatiker och katolik lockade påvens huspredikant Raniero Cantalamessa åhörare från olika hörn av det kyrkliga Sverige när han på inbjudan av tidskriften Pilgrim besökte Bjärka-Säby.Från Uppsala i norr kom pastorerna Ulf Ekman och Robert Ekh, medan syster Veronica tillsammans med några systrar letat sig upp från Rögle kloster i söder. Dessutom syntes åtskilliga prästkragar, liksom en och annan pingstpastor. Ett bevis för att den kyrkliga geografin förändrats tämligen drastiskt de senaste åren. Något som också bekräftades av att Cantalamessas återkommande och med mycket gillande citerade Martin Luther.Cantalamessa tillhör kapucinerorden, en gren av den mer bekanta Franciskanorden. Han verkade som professor i Milano tills han kom i kontakt med den karismatiska rörelsen. Då vaknade kallelsen att bli resande predikant, och att förkunna Guds rike. Lämpligt nog kom i samband med detta frågan från påve Johannes Paulus II om han kunde tänka sig att bli predikant i det påvliga hushållet.– När jag upplevde Jesu uppmaning till mig att gå ut och förkunna Guds rike räknade jag aldrig med att Vatikanen skulle bli den plats där jag skulle börja, kommenterade Cantalamessa när han berättade för åhörarna om sin väg in i den karismatiska rörelsen.Uppdraget som påvlig huspredikant innebär bland annat att han predikar för påven och hans stab regelbundet under adventstiden och fastan.Cantalamessa är en av den karismatiska rörelsens frontfigurer, och en förkämpe för kristen enhet. Under tolv år var han en del av den katolska delegation som för ekumeniska samtal med företrädare för pingströrelsen internationellt.– Jag försöker att aldrig tacka nej till inbjudningar till ekumeniska sammankomster, inledde Cantalamessa sitt föredrag.Därefter hänvisade han åhörarna till den bibeltext som skulle bli utgångspunkt för det inledande stu-diet: Apostlagärningarna 2 och redogörelsen för den första pingsten. Ett djupgående bibelstudium kring detta avsnitt följde, med kopplingar till såväl förbundet vid Sinai som Babels torn.Det hela mynnade ut i slutsatsen att Andens dop förvandlar oss, så att vi inte längre ser Gud som en motståndare som hindrar våra egna planer, utan som en allierad. Vi bekymrar oss då inte längre om oss själva och hur vårt eget namn ska bli stort, utan arbetar för Guds rikes utbredande.Efter en längre paus med aftonbön (vesper) och kvällsmat berättade Cantalamessa om sitt möte med – och inledande skepsis emot – den karismatiska förnyelsevåg som började i den katolska kyrkan i slutet av 1960-talet.Efter att ha förbjudit en församlingsmedlem att besöka en bönegrupp där man bad med lyfta händer och talade om underverk i Jesu namn, mötte han själv fenomenet i mitten av 1970-talet. Alltjämt tveksam reste han till USA för att delta i en ekumenisk, karismatisk konferens, en resa som kom att bli vändpunkten i hans kristna liv. Där upplevde han Andens förvandling, och nu omfamnade han förnyelsen. Men liksom många av hans katolska syskon utan någon tanke på att lämna sin moderkyrka.Under den avslutande frågestunden kom samtalet kom in in på kristen enhet och problemet med att katoliker, ortodoxa och protestanter inte kan fira nattvard gemensamt.– Personligen hoppas jag att detta ska förändras, svarade Cantalamessa. Men det är svårt att öppna nattvardsbordet omedelbart för alla, för somliga har en mycket begränsad syn på Kristus i nattvarden. Jag ser dock fram emot den dag då alla kristna som tror att Kristus är verkligt närvarande i nattvarden kan fira tillsammans.När jag mötte Cantalamessa dagen därpå vidareutvecklade han resonemanget.Hur skulle du beskriva skillnaden mellan en symbolisk nattvardssyn, som råder bland frikyrkorna, och den sakramentala syn som präglar de historiska kyrkorna?– Symboliskt är ju Kristus närvarande överallt, men denna symboliska närvaro är beroende av den troendes förmåga att uppfatta hans närvaro. Men när han är objektivt närvarande, som vi tror att han är i sakramenten, då innebär det att hans närvaro är verklig, utan att vara knuten till vår förmåga att uppfatta honom. Han är där oavsett om vi ser honom eller inte. Som i inkarnationen: det är knutet till Guds trofasthet, till att han har valt att vara ibland oss.Många pingstvänner ser en motsättning mellan ett karismatiskt och ett sakramentalt liv, men som både katolik och karismatiker verkar du se det annorlunda?– Ja, absolut. Jag tror att det karismatiska och det sakramentala livet är skapade för att hållas samman. Vi behöver försona dessa två element, och här är det en fråga om ett ömsesidigt utbyte mellan pingstvänner och katoliker. Vi har vuxit så mycket genom att acceptera Andens nådegåvor, och jag har också sett vissa pingstvänner berikas genom att de lärt sig att uppskatta sakramenten. Sakramenten är gåvor till hela kyrkan för den enskildes liv och helgelse, medan nådegåvorna ges till individen för att vara till välsignelse för kyrkan. Anden verkar alltså i två riktningar: från kyrkan till den enskilde i sakramenten, och från den enskilde tillbaka till kyrkan genom nådegåvorna.Hur hanterar ni i den katolska karismatiska rörelsen de tendenser till exklusivism och elitism som ofta följer med karismatiska rörelser?– I detta avseende har vi en stor hjälp av den institutionella dimensionen av kyrkan: biskoparna och kyrkans strukturer. Den karismatiska dimensionen är alltid villkorad av strukturerna. Det finns förvisso alltid de som försöker göra saker helt oberoende, men om biskopen då säger: ”Jag stöder inte detta,” så följer folket biskopen och karismatikern blir isolerad. Men faran finns.– Ibland dyker det upp människor som är övertygade om att de har någon nådegåva, men ovilliga att sätta denna i relation till de andra nådegåvorna i gemenskapen.Du talade om betydelsen av att forma en ekumenisk spiritualitet. Vad innebär det, och vilka drag skulle en sådan spiritualitet ha?– En gemensam spiritualitet är mer än något annat en gemensam läsning av Bibeln. Man kan ju läsa Bibeln endast med en historisk-kritisk metod. Men man kan också närma sig Bibeln genom den andliga läsningen. Och i kyrkan har den andliga läsningen alltid varit källan till det andliga livet.– Ibland har det förekommit överdrifter och kanske godtycklighet i tolkningarna, men det ligger en stor rikedom i att kunna dra fram Anden ur bokstaven. Det är samma dilemma som på Paulus tid, förhållandet mellan ande och bokstav. Bokstaven är viktig, men den är inte målet, utan en introduktion till det andliga. Men på universiteten har Bibeln reducerats till bara bokstav.– En gemensam, ekumenisk spiritualitet innebär alltså först och främst detta: en andlig läsning av Bibeln. Det betyder inte att all den vetenskapliga forskningen ska förkastas, men att vi ska gå bortom den. Det är genom den andliga läsningen som Bibeln blir levande.Vi kan visserligen börja hacka upp bibelordet och förklara och bedöma varje passage isolerat, skilt från helheten. Men till slut är ändå kärnfrågan: Tror du att Bibeln, så som vi har tillgång till den i dag och oavsett vilka historiska omständigheter som formade den, är Guds ord.
Annons
Annons
Annons
Annons