Jerusalem vittnade i skuggan av Ultima Thule

Sölvesborg. Nyheten att Jerusalem skulle spela på Sverigedemokraternas sommarfestival väckte omedelbara reaktioner: En bekräftelse av partiets politik enligt vissa, ett fantastiskt tillfälle att evangelisera, enligt andra. Dagen åkte dit för att se hur kvällen blev.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Alldeles vid vattnet i utkanten av sommarvackra Sölvesborg är ett litet tivoliområde uppbyggt. Några barn snurrar på i en karusell, ett vuxet par stannar till vid vagnen som ropar ut ”Popcorn” i neon och en grabbtrio i medelåldern kastar bollar på tomburkar och lyckas vinna ett litet mjukisdjur.

Men dessa lördagskvällstimmar är förströelsen främst en annan. Det stora partytältet alldeles vid sidan om erbjuder en scen där artisterna avlöser varandra. John Wildcat & Vildkatterna avslutar sin spelstund med en rockabillyversion av den svenska nationalsången innan Sha-Boom, kända från det svenska 1980-talet, fyller nuet med sitt förr och skapar skränsång till ”R.O.C.K”, bandets egentligen enda hit.

De svarta t-shirtarna dominerar området. Trycken varierar, några hävdar medlemskap i en motorcykelklubb, många är fyllda av Ultima Thule-tryck.

Det omdiskuterade bandet som kallats för högerextrema nationalister men själva snarare beskriver sig som patriotiska vikingarockare med fosterlandskärlek är synbart populära på Sverigedemokraternas sommarfestival. Och så finns där ytterligare en t-shirt, med Jerusalem-tryck, som blir allt fler ju närmare bandets spelning kommer.

Partiledare Jimmie Åkesson kliver upp på scenen i konferencierens roll under applåder och busvisslingar. ”Nästa akt är ett av de band som varit bokat längst för den här festivalen, de har stått på sig trots att de fått en hel del smuts för att de ska spela här och det tycker jag är fantastiskt bra.” Applåderna och busvisslingarna fortsätter, Jerusalem äntrar scenen och de distade gitarrerna tar sig ur högtalarsystemet och fyller tältet. Låtarna avlöser varandra och händer klappar med, några dansar loss, det är uppenbart att musiken uppskattas.

Mellansnacket är i stort sett obefintligt till en början, bara några korta ord om att bandet är tacksamma över inbjudan sägs. Men sången talar desto mer. ”Jag tänker aldrig ge upp, även om det kostar mig allt” sjunger Ulf Christiansson med sedvanlig pondus och tillsammans med sonen Philip vid micken tar han sig an ”Pappa, vem har gjort” som kanske enklare och tydligare än någon annan svensk sång sätter fingret på människors frågor och Bibelns svar. Evangeliet i koncentrat.

Folk klappar med, inga glåpord hörs. Respektfullt lyssnande, om än något fylleskrål emellanåt. Alkoholhalten är i allmänhet på väg upp, den har stigit stadigt i takt med att solen gått ner, men förutom det fåtal som ordningsvakterna lett bort och omhändertagit så ligger den inom det hanterbara. Lite mer luftgitarr än vanligt, lite friare dans.

I utkanten av tältsalongen lyssnar några kompisar förstrött. Den ena av dem stönar över budskapet från scenen, den andre säger att det väl inte är så farligt.

Musiken tystnar och Ulf Christiansson vilar sångrösten en längre stund, men intensiteten följer med in i kvällens längsta mellansnack.

”Jag kan säga att en av huvudanledningarna till att vi tackade ja till att komma hit är att vi är så fruktansvärt trötta på detta hackande och all denna infekterade atmosfär i vårt land. Jag är fruktansvärt trött på det, trött på att vi inte kan prata med varandra, att vi inte kan säga något gott om varandra, vi ska alltid säga något elakt om varandra. Det är så långt man kan komma ifrån allt vad vi har kallat kristet i kyrkorna. Kyrkan i Sverige har inte gjort det den skulle göra utan har missat så mycket, så i dag sitter vi och bockar med i precis allt som sker. Och det kan jag säga dig, det kommer aldrig bli något gott av det.”

Spridda, få applåder.

”Den Jesus jag känner, han gick till folket, till människor och han var hatad och avskydd av fariséer, därför hängdes han på korset. Det är den mest radikala människa som trampat på denna jord och han förvandlade människor, och han förvandlade mig i mitt stora egoistiska paket där jag tyckte jag var bäst i världen och visste och kunde allt. Så en dag knackade han på dörren och sa ”do you wanna be a singer in my band?”. Du kan ju fatta vad jag sa. Vårt land behöver den Jesus som gick på den här jorden, som var verklig, han var for real, han körde inte med teater.”

Tystnad i publiken, det enda som hörs är Ulf Christiansson och syntmattan som ligger som bakgrund. Men så ökar applåderna och jublet i samband med att mellansnacket går in för landning:

”Vi spelar inte teater, vi står för det vi tror på. Och jag skiter i om folk tycker om det eller ej, för i längden så vinner du. Och det har vi gjort i alla dessa 40 år och vi kommer göra det året som kommer.”

Budskapet om att stå för det man tror på, även vid motvind, attraherar festivalens besökare.

Jerusalem sjunger vidare om att Jesus är uppstånden och spelar sedan, ganska traditionsenligt, ”Jag vill ge dig en blomma” som avslutning. Orden om blomman från Jesus, den blodröda som växte vid hans kors, sprids i tältet, likaså sista versens budskap om att ett liv utan Jesus inte är värt att leva. När sista tonen klingat ut kliver bandet av scenen ackompanjerade av relativt stillsamma applåder och enstaka ”en gång till”-rop.

En halvtimme senare kokar festivalområdet, publikens intensitet har mångdubblats. Ultima Thule har klivit upp på scenen, introducerade som ”världens bästa band”, och det vädjas till publiken om att ”röja uppåt, inte framåt” för att undvika klämskador mot kravallstaketet. De som tidigare befunnit sig på lite distans har nu sökt sig närmre. Låten ”Ragnarök” drar igång: ”Sargad mark nu hel och ren, åter liv på askens gren, i blodet där slaget stått, av Asars blod ett frö blir sått. Ragnarök, befriare och död, Ragnarök, Ultima Thule föd.”

Nu ekar allsången.

Nyhemsveckan
Torpkonferensen
Annons
Annons