Kristen tro visst förenlig med vetenskap

Anta att Paulus en dag får rätt: Jesus kommer tillbaka och alla döda uppstår. Vilket förhållningssätt bör en rationell samtidshistoriker som bevittnar detta scenario inta?

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Enligt Tobias Hägerland och Cecilia Wassén måste de söka en naturlig förklaring till allt som sker. Som historiker kan man inte ens överväga­ möjligheten att Gud har gripit in, oavsett vilken evidens som presenteras. Lammen har börjat leka med lejonen? Det måste bero på någon naturligt orsakad mutation.

Som författarna till ”Den okände Jesus” skriver: ”Eftersom vi aldrig fullständigt kan kartlägga alla historiska orsakssamband, ställs vi som historiker inte inför fenomen som är ’oförklarliga’ i strikt mening. En historiker kan till exempel alltid tänka ut olika naturliga förklaringar till att Jesu grav var tom.”

En tillräckligt kreativ historiker kan säker­ligen också tänka ut naturliga förklaringar till alla dödas uppståndelse. Men därmed inte sagt att han eller hon bör göra det. Som exemplet visar­, finns det en gräns där de naturliga förklaringarna blir så krystade, att det vore irrationellt att inte överväga andra förklaringar.

Problemet för Hägerland och Wassén är att de inte kan erkänna att det finns en sådan gräns, efter­som de då måste diskutera var den går. Hur pass svårförklarligt måste någonting vara för att motivera att en övernaturlig förklaring övervägs? Och var på denna skala hamnar de historiska omständigheter som anförs som evidens för Jesu uppståndelse?

Inom internationell bibelvetenskap finns det inte något förbud mot att diskutera sådana frågor. Många framstående exegeter gör det också, och vissa av dem bedömer uppståndelsen som historiskt plausibel. Inom andra vetenskapliga­ områden – såsom evolutionsbiologi – finns i dag ett intresse och en öppenhet för att diskutera teologiska tolkningar av forskningsresultat. I ett stort internationellt forskningsprojekt under ledning av Harvardbiologen Martin Nowak och Cambridgeteologen Sarah Coakley diskuterar man till exempel hur teologiska perspektiv kan belysa den evolutionära framväxten av samarbete. Man kan fråga sig varför hypotesen Gud skulle vara mindre relevant (eller rumsren) inom bibel­forskning än inom evolutionsbiologi.

Hägerland och Wassén har dock på förhand bestämt sig för att alla historiska skeenden har en inomvärldslig förklaring som är komplett, och att Gud därför alltid är irrelevant. Som skäl för sin hållning förlitar de sig på följande argument: ”Det är orimligt att vetenskaplig forskning ska söka övernaturliga förklaringar till historiska skeenden … Då skulle vi kunna anta att andra helare under antiken, som Apollonios av Tyana, också mirakulöst kunde bota sjuka och uppväcka döda”.

Detta resonemang tål inte en närmare granskning. De flesta forskare är öppna för möjlig­heten att utomjordiska civilisationer en dag kan nå jorden. Måste forskarna därmed ta alla ufo-­berättelser på allvar? Enligt Hägerlands och Wasséns logik blir detta konsekvensen. De hävdar ju att historiker som är öppna för möjlig­heten till mirakel måste ta alla mirakelhistorier på allvar. Turligt nog delar få naturvetare Hägerlands och Wasséns logik. Annars skulle vi få läsa böcker som klargör att utomjordingar under inga tänkbara förhållanden kan figurera i vetenskap­liga förklaringar. Inte ens om de svävar med rymdskepp över alla större städer.

Det kanske mest anmärkningsvärda med ”Den okände Jesus” är att författarna – utan att anföra­ argument – säger att traditionell kristen tro är oförenlig med en vetenskaplig världsbild. Evan­geliernas mirakelberättelser är ”uppenbart orimliga i ljuset av vad vi redan med säkerhet vet”, och ”vissa historier om Jesus, som att han gick på vattnet eller förvandlade vatten till vin, är ju omöjliga att få ihop med en vetenskaplig syn på världen”. Om detta vore sant, måste man alltså välja mellan att ha en vetenskaplig syn på världen och att tro på Jesu uppståndelse. Richard­ Dawkins och de så kallade nya ateisterna skulle säkert hålla med – liksom vissa bibliska fundamentalister – men de flesta samtida filosofer skulle tveka inför ett så starkt påstående.

Resonemangen i ”Den okände Jesus” för osökt tankarna till upplysningsfilosofen David Hume, som ironiskt beskrev kristen tro som ett ”pågående mirakel”. En person som både tror på Jesu uppståndelse och samtidigt omfattar en vetenskaplig världsbild lyckas mirakulöst få ihop två saker som egentligen är ”omöjliga att få ihop”, enligt både Hume och Hägerland/Wassén. Kanske­ är rent av någon av de både bibelforskarna – för att låna Humes ord – ”medveten om ett pågående mirakel i sin egen person”?

Det hade förstås varit fullständigt legitimt för Hägerland och Wassén att helt undvika frågan om miraklernas historicitet, och i stället lämna den till religionsfilosoferna (som ju livligt disku­terar den – på ett vetenskapligt sätt). Problemet är att författarna tar tydlig ställning – de säger­ att miraklerna inte är historiska – men utan att basera sin slutsats på en värdering av bevis och argument, som man gör i andra vetenskapliga sammanhang. I stället följer deras slutsats automatiskt ur en viss vetenskapsideologi. Denna ideologi betraktar naturen som ett slutet orsaks­sammanhang, och hävdar att det aldrig kan vara förnuftigt att tro på mirakel. I bakgrunden finns argument av Schleiermacher, Troeltsch och nämnde Hume. Dessa argument är inte dåliga – de är jättedåliga. Humes argument om mirakel har inte överlevt den granskning det utsatts för med hjälp av modern sannolikhetsteori, och det avfärdas bryskt av många analytiska filosofer i dag. Hume ville, liksom Hägerland och Wassén, slippa diskutera de bibliska miraklens trovärdig­het, och han påstod därför att hur starka bevis för ett mirakel man än har, så är bevisen som talar­ emot miraklet alltid starkare. Detta påstående är helt enkelt falskt, och ingen som kan sin sannolikhetslära accepterar det, men inom vissa delar av bibelvetenskapen utövar sådana tankegångar fortfarande ett starkt inflytande, tyvärr.

Man bör alltså inte förledas att tro att Hägerlands och Wasséns syn på vad som hände efter Jesu död är rationellt grundad. Liksom Hume skulle författarna till ”Den okände Jesus” ha förnekat uppståndelsens historicitet även om Gud själv hade vittnat om den med dånande röst från himlen varje dag vid lunchtid. För att vara riktigt vetenskaplig måste man nämligen, enligt den nämnda vetenskapsideologin, vara närmast övernaturligt dogmatisk.

Mats Wahlberg, 
docent och universitetslektor i systematisk teologi vid Umeå universitet.

Debatten i korthet

30 december 2016. Stefan Gustavsson recenserade boken ­”Den okände Jesus – berättelsen om en profet som misslyckades” av Cecilia Wassén­ och Tobias­ Hägerland.

18 januari 2017. Bokens författare svarar Gustavsson att hans kritik är gravt förenklad.

24 januari. NT-doktorn Göran Lennartsson ställer nya frågor till författarna.

25 januari. Stefan Gustavsson framhåller att sanningen går före metoden.

31 januari. Wassén och Hägerland ger sin slutreplik i bibelforskningsdebatten – ”vetenskapen fångar inte allt”.

Annons
Annons