Livsfrågorna ryms i ”Våra drömmars stad”

Med anledning av 100-årsminnet av Per Anders Fogelströms födelse sätter Kulturhuset Stadsteatern Stockholm för första gången upp hela stadserien. Dagens Ingegerd Rönnberg har sett pjäsen, som trots ett bitvis forcerat tempo lyckas förmedla viktiga livsfrågor om fattigdom, övergrepp, tro och hopp.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Att dramatisera den högt älskade romansviten om folkets historia borde passa en teater som vill vara alla stockholmares angelägenhet som hand i handske. Visst finns det också en hel del att glädjas åt i storsatsningen ” Våra drömmars stad”. Inte minst att människors förmåga att uthärda fattigdom och umbäranden genom en stark tro – på Gud och på en bättre värld – lyfts fram. Drabbande skildras också barnens utsatta situation och mäns övergrepp mot kvinnor. Dessutom överraskar föreställningen stilmässigt genom att ha mer drag av drömspelsartat och filmiskt berättande än socialrealistiskt drama. Ändå förmedlas essensen i böckerna – att det bara är fattiga människor som verkligen inser behovet av förändring i samhället.

Regissören Linus Tunström och scenografen Ulla Kassisus har skapat en fantasifull cirkel av livsöden som snurrar fort, fort. Som vill de betona hur kort en människas tid är på jorden och att våra avtryck obevekligt bleknar bort. Att även Stockholm, drömmarnas stad, som den rättrådige arbetaren och tidige invandraren Henning möter, är i ständig förvandling accentueras. ”För Hennings generation var Stockholm hela världen. I dag är den en stad i världen”. Den böljande spelstilen – speciellt i första akten närmar sig dansteaterns uttryck och ger de kollektiva scenerna kraft.

Beslutet att pressa in Fogelströms fem romaner i en enda pjäs är djärvt eller – om man så vill – dumdristigt. Speciellt som speltiden bara är tre timmar inklusive paus. Inte minst i upptakten känns ”Våra drömmars stad” satt på snabbspolning. Henning anländer till staden, gifter sig med sin Lotten och får sitt första barn på knappa tio minuter. I andra akten när historien går in i modernare tid bromsas handlingen upp och gör då också starkast intryck.

Ett aber med ”Våra drömmars stad” är att du för att få full behållning nog bör vara inläst på Fogelströms böcker och snabbt känna igen karaktärerna. Dock finns som hjälpreda familjebanden i teaterprogrammet. Något som krånglar till handlingen är att Linus Tunström arbetar med uppklippt kronologi och låter skådespelare hoppa in och ut i roller. Ibland känns det rejält rörigt. Bara Emelie, Henning och Lottens dotter, finns med hela tiden i berättelsen som ett tryggt ankare. Hon görs varmt, inkännande och ömsint av Vanna Rosenberg.

På grund av den komprimerade speltiden, eller för att de inte riktigt passar i den konstnärliga visionen, hastas några betydelsefulla teman i stadserien över. Det är synd att skildringar av arbetets stenhårda villkor och arbetsglädjen som gror trots allt och dilemmat i att vara en klassresenär får så lite utrymme. Vissa partier skramlar också tomt som Tummens revolutionära glöd och konstnärssjälen Olofs vånda.

Scenografins bas är ett stort knarrande livshjul och staden träder bara fram en gång som en siluett på en duk på scengolvet. Ibland tycks regissören känna behov att lätta upp dramat till exempel med ett långt slapstickartat nummer. Det faller dock pladask.

Som sig bör är det kollektivet som bär upp ”Våra drömmars stad” men några skådespelarinsatser är värda extra omnämnande. Leif André fångar som Erik exakt tonen och stilen hos en fackföreningsman som förmedlar en vision av ett solidariskt samhälle. Eva Stenson ger Beda trotsig styrka och undertryckt vrede när hon stämmer upp sången ”Jag har hört om en stad ovan molnen”. Det är en bön om att Gud må beskydda en flicka som män våldfört sig på och ensemblen sluter upp som kör. Gerhard Hoberstorfer visar fram både det obehagliga och såriga hos den försupne sotaren Johan, som för vidare en traumatisk uppväxt fylld av slag och hot mot sin son. Eva Rexed visar pricksäkert den moderna kvinnan Elisabet smarta och rättframma stil – där-ibland en krass syn på kärleken.

Härligt och lite sorgligt är det när romanernas huvudperson Emelie till slut unnar sig den nya kappa hon drömt om under år av slit. ”Nog borde människor kunna väva större drömmar än så?” är en fråga som kastas ut till publiken. Undertexten är ”men kanske är det sådana enkla förhoppningar någon du möter i vimlet har?”. För än finns det fattiga och utsatta människor i drömmarnas stad.

Ingegerd Rönnberg

Fakta: Våra drömmars stad

Manus: Baserat på Per Anders Fogelströms stadserie.

Scen: Kulturhuset Stadsteatern Stockholm.

Regi: Linus Tunström.

Scenografi/kostym: Ulla Kassius.

I rollerna: Vanna Rosenberg, Eva Rexed, Leif André, Eva Stenson, Gerhard Hoberstorfer med flera.

Dramatisering: Magnus Lindman och Pia Gradvall.

104440.jpg

Foto: Carl Bengtsson
[x]
Annons
Annons
Upprop mot utvisningar
Annons
Annons