Livsfrågorna slarvas bort i Göteborgs stadsteaters ”Utvandrarna”

Kristinas tvivel och troskamp tas inte till vara och frikyrkopastorn Danjels gudsuppenbarelse och kamp för de svaga flamsas sönder. Ingegerd Rönnberg är inte nöjd efter tre timmar på Göteborgs stadsteater utan att ha nått de existentiella bottnarna i föreställningen.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Göteborg. I ett par uppsättningar av ”Utvand­rarna” på senare tid har de svenska emigranterna bytts ut mot flyktingar som kommer till Sverige. Men på Göteborgs stadsteater litar regissör Pontus­ Stenshäll på att publiken kan länka dåtid med nutid. När ensemblen mot slutet berättar att 1,3 miljoner svenskar flydde från fattigdom och svält i osäkra båtar för att söka lyckan i ett nytt land isar det till i hjärtat.

Vi borde lära av historien. Det är ett av budskapen i denna ambitiösa men tyvärr föga lyckade iscensättning av Vilhelm Mobergs älskade romanklassiker. ”Utvandrarna” ingår i teaterns­ säsongstema ”svenskhet” och som konstnärlig chef har Pontus Stenshäll som målsättning att öka mångfalden i teater­huset. Det får genomslag i denna ensemble där merparten av skådespelarna har annan etnisk bakgrund. Alla talar dialekt – småländska. Regissören har på populärt manér dekonst­ruerat dramat men hållit fast vid Mobergs text. Att lyssna på Mobergs­ språk är en njutning. Orden är innerligt vackra och rymmer djup svärta.

Det är lätt att sympatisera med det strävsamt kämpande paret Kristinas och Karl Oskars svåra livssituation. Rollerna spelas väl och inkännande av Gizem Erdogan och Ashkan Ghods. I de få scener där de får agera mot varandra bränner föreställningen till.

Merparten av handlingen­ berättas­ i stafettform av ensemb­­len. Tanken är förstås inte fel, texten skildrar många förtvivlade människors öden och drömmar. Men det är som historien blir satt på snabb­spolning. Betydelsebärande roller, som frikyrkopredikanten Danjel och Ulrika i Väster­göhl,­ blir mest bifigurer, igenkänningstecken för publik som kan sin Moberg. Att placera skådespelare på rad vid mikrofonstativ börjar dessutom bli ett slitet grepp.

Stundtals interfolieras berättandet av sång. Traditionella svenska folksånger som ”Wi sålde­ våra hemman” eller ”Ut i vår hage” som följs av en fin scen då emigranterna far genom ett grönskande Sommarsverige mot främmande land. Sång och musik hade gärna fått genom­syra föreställningen mer.

Vänskapen mellan drängarna­ Robert och Arvid som vill fly från förtryck och slag och bli sina egna herrar i Amerika hastas över. De rara scenerna mellan Robert och Ulrikas dotter­ där de övar på ”ameri­kanskan” finns förstås med. Likt flera andra scener som känns igen från Jan Troells film och musikteatern ”Kristina från Duve­måla”.

Mest problematisk är skildringen av Danjel och hans längtan efter ett land där han fritt får utöva sin tro. Det felet får tillskrivas regin. Johan Gry är en skicklig skådespelare och gör sitt bästa för att styra upp situa­tionen. Han lyckas ge rollen värme och charm i ett närmast hopplöst utgångsläge.

Schematiskt och flamsigt speglas uppenbarelsen Danjel får och viljan att låta alla människor, även bespottade som kallas syndare och hora, ingå i församlingen och emotta nattvarden. Scenen där länsman och ett svartklätt prästerskap som gummimaskförsedda bovar vill stoppa Danjels gärning faller platt. För att inte tala om oblater likt ogräddade saffransbullar. Inte heller Kristinas starka gudstro, och tvivel när en i barna­skaran dör, tydliggörs.

Efter paus när utvandrarna är ute på Atlanten tätnar föreställningen och allvaret får mer plats. Mest berörande blir det när skådespelares ögon uppförstorade på projektionsduk blickar mot publiken. Replikerna om den farofyllda färden och de svåra förhållandena ombord blir nålstick mot vårt samvete.­ Så är det ju också för dagens flyktingar.

Videoprojektioner används flitigt och skådespelarna får hantera projektorn. Rekvisitan består av wellpapp som hänger likt tv-apparater i taket. Även statisterna är av papp med förskrämda ögon och stora gapande munnar. Det fungerar hyfsat i scenen då fartyget rister i stormen och färden riskerar bli en grav. ”Alla utvandrare kommer inte fram”, säger Kristina stilla.

I slutscenen vrider regissören snabbt på perspektivet. Drömlandet som stiger fram i fjärran är inte Amerika utan ett kyligt­ Sverige där egen vinning och välstånd verkar vara viktigast. Kristinas oro ”tänk om de som bor i det nya landet inte vill ha oss där?” hänger i luften.

Trots att föreställningen är runt tre timmar känns den väl kort för att det existentiella dramat inte kommer fram ordentligt. Berättartonen är splittrad och upptågen många som om det ännu var på repetitionsstadiet. Humorinslagen borde ha tonats ned och rent trams rensas bort.

Ingegerd Rönnberg

Utvandrarna

Scen: Göteborgs stadsteater.

Regi och dramatisering: Pontus Stenshäll.

I rollerna: Gizem Erdogan, Ashkan Ghods, Johan Gry, Kristina Issa med flera.

Bygger på: Vilhelm Mobergs bok med samma namn.

Annons
Annons
Annons
Annons