Malin Aronsson analyserar sin uppväxt i Kristungen

Hur gör man tron till sin egen när man är född frälst? Journalisten och Dagenmedarbetaren Malin Aronsson har tillverkat egna Jesus-pins, viskat böner i skidhjälmens vakuum och utstått hån på skolgården. Nu debuterar hon med ”Kristungen” – en bok om att växa upp, mitt i frikyrkan.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Torget i Strängnäs, 1985. Malin­ Aronsson, då Karlsson, är tio år gammal och tillsammans med delar av pingstförsamlingen sjunger hon Jesus-sånger i evangelisationssyfte. Det är härligt och skönt att tillhöra de utvaldas skara, tycker hon. Men så går ett gäng klasskompisar förbi och genast känns det inte lika kul längre. Diskret glider Malin in bakom tant Vanja i alt-stämman.

Scenen är typisk för Malin Aronssons uppväxtskildring ”Kristungen”. Med värme berättar hon om det trosvissa och lillgamla barn hon var; barnet som stoltserade med hemmagjord ”Jesus är livet”-knapp och sjöng stora ord om blodet som rann på Golgata. Men som samtidigt var rädd för att växa upp och gärna lekte med dockor när ingen såg. Barnet som inte vågade räcka upp handen i skolan fastän hon kunde svaret, men som i kyrkan sjöng solo så att församlingsmedlemmarnas ögon tårades. När barnet sedan blev tonåring hände något som Malin beskriver som en ”revolt inombords”.

– Jag ville inte längre bara vara den där kristna tjejen. Jag ville få vara mig själv och längtade efter space att känna efter vad jag stod för och vem jag var.

I dag är Malin Aronsson 42 år och utöver författare är hon journalist och redaktör på Dagen, kommunikatör och teologistudent. Vi ses över en lunch, inklämd mellan predikoförberedelser inför söndagsgudstjänsten i hemförsamlingen Centrumkyrkan i Sundbyberg och dottern Doris utvecklingssamtal på Adolf Fredriks musikklasser.

Malin sätter sig ner och hinner precis hugga in på linssoppan innan telefonen blinkar och hon ursäktar sig för att svara på ett sms. När vi sedan börjar prata om ”Kristungen”, som dagen innan haft releasefest, lutar hon sig fram. Orden är rappa, precis som i boken. Det humoristiska tilltalet känns också igen och jag blir inte förvånad när Malin berättar att hon gått en kurs i stand-up.

– Jag gjorde nog det för att bota min 40-års kris, för att testa något nytt. Under kursen märkte jag att jag hade en hel värld från min frikyrkouppväxt att skoja om. Folk skrattade och tyckte att det var spännande, men jag hann aldrig berätta om varför jag har blivit kvar i kyrkan, hur jag hittade det som är min tro, min Jesus.

Att skriva ”Kristungen” gav Malin Aronsson utrymmet att ge hela bilden; att både skildra det dråpliga och det underbara med att vara ”född frälst.” Dessutom hade hon länge burit en längtan om att formulera vad hon står för. Resultatet blev en bok om frikyrkan, men framför allt en bok om att växa upp, om att bli sin egen. Precis som i Malins krönikor i Dagen används vardagen som projektionsyta för något djupare. Humorn är framträdande, men det är också allvaret, vilket till och med förvånade författaren själv.

– I går när jag skulle välja ställe från boken att läsa på releasefesten kände jag bara ”det här är ju jätteallvarligt”, säger Malin med ett skratt. Insikten gjorde henne nervös. Vad skulle läsarna som ser hennes glada bilder på sociala medier tänka? Skulle de bli besvikna och tycka att boken är för allvarsam?

Oron var obefogad. Eftersom ”Kristungen” kom ut i augusti, hade många på releasefesten redan läst den. Människor från olika generationer berättade att de kände igen sig, och att boken fått dem att både skratta och gråta. För Malin har det också varit känslosamt att gå tillbaka i tiden.

– Jag kände hur jag blev låg när jag skrev om hur illa killarna i högstadiet tilläts bete sig mot mig och mina tjejkompisar, utan att de vuxna reagerade. Och ibland blev jag också förskräckt över saker som hände i kyrkan och tänkte: ”var det verkligen så där konstigt?” Som det oproportionerliga fokuset på tungotal till exempel.

IKristungen” väjer Malin Aronsson inte för det som varit svårt. Hon berättar om skammen över att inte leva upp till den fina kristna hon tyckte att hon var tvungen att vara. Och om rädslan för att Jesus inte skulle tycka att hon dög. I sånger och predikningar hade hon fått höra att man skulle vara glad över att lida för Jesus, men när barnen på skolgården kallade henne kristunge sprang hon gråtandes hela vägen hem.

Många uppväxtskildringar om frikyrkan stannar i det svåra, i såren och besvikelsen. Vill du vara en motvikt till det?

– Jag ville egentligen bara utgå från mig själv. De berättelser som brukar lyftas fram är antingen skrivna av de som är bittra och ledsna och har lämnat kyrkan, eller av de som med näbbar och klor ska försvara allt som är frikyrka. Men om man har en tro som är grundad i en själv vågar man öppna upp för ett annat typ av samtal.

Hur kommer det sig att du är kvar i kyrkan?

– Det är den där skidhjälmskänslan som jag skriver om i boken, Jesus kärleksfulla sus inom mig. Det är mitt sällskap som jag inte kan förneka. Jag gillar att ha kyrkan till hjälp för att utforska det jag har inom mig. Och om jag hade fått välja uppväxt helt fritt, hade jag ändå valt att växa upp i frikyrkan. Det var en rikedom att växa upp med människor som visade mig vem Jesus är.

I dag är Malin Aronsson trebarnsmamma och dessutom ledare i kyrkans barnverksamhet. Hon har funderat mycket på hur man går från barnatro till vuxentro.

– Ibland pratar man om så svåra frågor i kyrkan att de vuxna inte ens fattar, varför ska man då berätta det för barn? Jag tror att man ska ge barnen bibelberättelserna, men de stories som får oss vuxna att vackla, de kan man spara tills barnen lagt en grund. Jag hörde om en teologisk högskola där de studerat berättelsen om Abraham och Isak i ett helt år. Varför skulle jag ge den till mina barn?

Vad är det viktigaste att förmedla till barnen?

– Jag känner mig som en inspelning på repeat, men jag kommer hela tiden tillbaka till att barnen är älskade som de är, att de är Guds ögonstenar. De ska självklart stå för vilka de är och vad de gör på helgerna, men de behöver inte göra sig konstigare än vad de är. De behöver inte ha en ”Jesus är livet”-knapp på skolväskan.

Malin Aronsson

Ålder: 42 år.

Yrke: Journalist, kommunikatör och teologistudent.

Familj: Maken Niklas, barnen Doris, 14, Ture 11, Majken 8.

Bor: Stockholm.

Aktuell: Med boken ”Kristungen – konsten att göra en tro till sin egen” (Libris förlag).

Foto:
[x]
Annons
Annons
Annons
Annons