Människans ansikte – fiende eller vän?

Den eskalerande kameraövervakningen har ­avhumaniserat kroppens kanske mänskligaste del, ansiktet. Det skriver Dominik Terstriep, jesuitpater och kyrkoherde i S:ta Eugenia katolska församling i Stockholm.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Inom ett par år bräknas 45 miljarder kameror finnas i bruk över hela världen. En mångdubbling jämfört med för bara några år sedan. Stater och företag vill läsa våra ansikten. Visst har en ny känsla av otrygghet och ett överhängande hot om terrordåd lett till en bred acceptans av dessa kameror. Här kan vi inte diskutera huruvida de många kamerorna i det offentliga rummet bidrar till att förhindra onda gärningar, men det har i alla fall blivit lättare att identifiera och gripa gärningsmän.

Kamerorna står dock inte bara i trygghetens tjänst. De smyger sig också alltmer in på andra områden. I livsmedelsbutiker filmas i vilket emotionellt tillstånd jag är när jag står framför hyllan. Biometriska metoder tillåter oss att betala med hjälp av en selfie.

På Facebook (ansiktsbok) kan ansikten identifieras med hjälp av självutvecklande algoritmer. Och FB-användarna bidrar flitigt till att dessa algoritmer blir mer träffsäkra, eftersom de matar maskinen med miljontals foton de tagit vid alla möjliga tillfällen. Inläggen ger så mycket data att man lätt kan kartlägga en användares liv, vanor, bekantskapskrets, preferenser, åsikter och så vidare. Till och med den sexuella läggningen lär man nu med hög träffsäkerhet kunna identifiera genom en programvara för ansiktsigenkänning.

Anpassningen av massor med data kan avgöra en människas framtid. Kan personen få jobbet eller misstänks hon ha en kriminell potential då hennes ansiktsproportioner varskor om att det kan ligga nära till hands?

Människans innersta är i fara. Är den offentliga kameraövervakningen en åtgärd mot angrepp på människans fysiska integritet, kan kameror också tolkas som ett angrepp på människans inre integritet. Ett foto räcker för att personen står där naken. Ansiktet, kroppens kanske mänskligaste del, blir en förrädare. Det reduceras till en schablon som levererar data, ja till en ödesmatris.

Det gränslösa utnyttjandet av data hänger inte bara ihop med ett ökat säkerhetsbehov utan också med vinst- och konsumtionsmaximering. Det främjas av företagens profitsträvan, människans egocentriska självoptimeringstänkande och exhibitionism. Hon tycks vara beredd att offra – om inte allt så dock – väldigt mycket på synlighetens altare. Vi deltar frivilligt i historiens förmodligen mest omfattande onådiga mätning av världen och oss själva. Kanhända befrämjar vi på så vis ofta frivilligt en avhumanisering av människan.

I det antika Grekland skilde man mycket noga mellan det privata och det offentliga. Det privata­ var familjens sfär, det offentliga politikens. Familjelivet ansågs vara det naturliga eftersom man där tillgodosåg de mänskliga behoven och livsförnödenheter. Just det skapade förutsättningen för det offentliga eller politiska livet som inte var underkastat nödvändighetens diktat. Hushållet hade en klar hierarki medan alla var jämlika i det offentliga. Filosofen Hannah Arendt (1906–1975) beskriver i ”Människans villkor” att den stränga antika uppdelningen under historiens­ gång har givit vika för det vi kallar samhälle.

Gränsen mellan det privata och det offentliga har suddats ut i och med att familjemodellen blev den förhärskande. Det hade och har långtgående följder, något som blivit särskilt tydligt i Sverige. Här har man sedan 1930-talet vinnlagt sig om folkhemmet – en tydlig anknytning till familjemodellen. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att ”själva hushållningen och alla angelägenheter som förr hörde till familjens privatsfär nu angår alla, alltså har blivit ’kollektiva’ angelägenheter” (Arendt). I dag är det i viss mån fortfarande staten som har grepp om väldigt mycket också på det privata området, men den makten krymper allt mer för att i stället hamna i internationella ekonomiska och internetbaserade nätverk.

Människan har blivit ”församhälleligad” (Arendt). När Hannah Arendt skrev om denna tendens på 1950-talet kunde hon knappast ana hur profetiska hennes ord skulle visa sig vara. Sociala medier förstärker i vår tid en tendens som påbjuder samhällsmedlemmarna att bete sig på ett visst sätt. Nödvändighetens tvång som i antiken förknippades med familjelivet, har blivit offentligt, och det blir allt svårare att dra sig ur det. Otaliga regler som en anonym datorbaserad byråkrati vakar över, driver igenom normeringen av människorna. Tänk bara på de anonyma svaren som myndigheterna skickar ut. Man får i allt mindre utsträckning tala med en levande människa; allt regleras ansiktslöst och röstlöst på den elektroniska vägen. Och inte bara det. Vi bidrar själva till att utöka ”församhälleligandet” genom att ställa våra personuppgifter och inte minst ansikten till förfogande för anonyma algoritmer och vinstdrivande företag.

Privat kommer från latinet och betyder ursprungligen att ”vara berövad”. Vad berövas vi när vi är privata? Först och främst att bli sedda. Det offentliga är det synligas sfär där vi är utsatta och utsätter oss för allas blickar. I det privata är vi skyddade från dem – än så länge. Här är också det intimas sfär som ansiktet är en väsentlig del av. Vem tillåter vi beröra vårt ansikte? Bara den som står oss väldigt nära; allt annat är otillbörligt, oförskämt eller till och med ett övergrepp. Läser vi i vårt eget eller andras ansikten kan vi upptäcka mycket av det som händer i det inre. Ansiktet har en dubbel karaktär. Å ena sidan är det intimt, å andra sidan är det också den synligaste kroppsdelen som utsätts som mest för andras blickar.

Gränserna mellan det privata och det offentliga suddas allt mer ut. Användandet av ansiktet är ett tydligt tecken på det. Men då det inte längre finns gränser finns inte heller mötesplatser. Då blir allt en amorf massa och förvanskas till oigenkännlighet. Då det privata blir det offentliga, då man nyttjar och instrumentaliserar det privata, ja det intima, då försvinner kanske också det mänskliga. Det intima har blivit hemlöst eftersom det begagnas och exponeras på offentlighetens torg.

Ditt ansikte söker jag – så ber vi i Psaltaren. Om man söker någons och i det här fallet Guds ansikte, vill man ha kontakt, ja nära kontakt, vill lära känna någon och vara med honom. Vi kristna tror att saligheten består just i att se Guds ansikte. Gud som ser på oss öppnar våra ansikten och för honom får vi öppna oss. Vi blir igenkända inte av kameror och algoritmer utan av det obegripliga och transcendenta ansikte som vi får låta oss överväldigas av. Guds ansikte övervakar inte för att avslöja eller utnyttja utan hans blick får oss att blomma upp. Hans ansikte lyser över oss.

Hur vore det att under sommaren låta sig belysas av Guds ansikte så som kvinnan på Nicolas de Staëls målning av solen? Att vända ansiktet uppåt, att dra sig undan det offentliga och medvetet beröva sig allas blickar för att endast utsätta sig för Guds blick som skådar vårt innersta och som får skåda det eftersom han gör det med kärlek. Varför inte gå i denna skola för att sedan möta andras ansikten med större respekt och också under resten av året återerövra en hemvist för det privata och intima – också för det egna ansiktet?

Dominik Terstriep

Annons
Annons