När orden ställer sig i vägen för tron

När kyrkan försöker anpassa sig till alla för att inte tappa någon blir hon på kuppen irrelevant för de flesta. Och när kyrkan har sekulariserat världen kan världen trampa ner hennes ljus och salt. Om detta skriver Magnus Malm, Jonas Lundström och David Thurfjell från olika utgångspunkter.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Den svenska kristenheten famlar efter vägen. Många lämnar kyrkbänken men inte medlemskapet, andra lämnar tron, men inte kyrkbänken. Somliga blir cyniska och bryter upp till ateism eller hedonism. En del klamrar sig fast vid bekännelsen trots att tron tonat bort. Några stannar och håller ihop det som måste hållas ihop. En del tar fatt i megafoner och domderar om var skåpet ska stå. Inte så få söker sig till liturgi, reträtter och kommuniteter. Några få har, likt Lundström, modet att brottas med tron på liv och död. Många är förvirrade och försöker bara få ihop sina liv.

Mitt i alltihop finns en själarnas sköra gemenskap med värme, medkänsla, stilla ömsesidig hjälp, själavård, barnmöten och sångarglädje.

Hur blev det så här?

Kanske började det med språket. Thurfjell målar bilden av ett folk som tappat tillgången till ett användbart språk för tron. Sökaren saknar inte bara kunskap om Gud, lämnad utan språk för sin tro blir han hjälplös som en invandrare som inte förstår ett ord.

Kyrkans strategi har varit att finna alternativa termer, men i stället för att bli begriplig har hon eroderat själva ordens valör. Så har orden ändrat mening därhän att deras lödiga innehåll inte längre kan kommuniceras, menar Malm. Lundström skapar egna kreativa alternativ till det han kallar ”kristniska”: kristna blir messianer, dop blir bad, Bibeln blir Biblioteket och Anden är uthälld. Så har orden ställt sig i vägen för tron. När världen har definierat vad kristen tro är har den troende opponerat sig – och på kuppen tagit avstånd från tron ”bakvägen”.

Kyrkans välmenande försök att inkludera alla gör bara saken värre. Om en förtvivlad sökare blir lovad förlåtelse utan sinnesändring, frälsning utan lydnad och nåd utan kapitulation för den levande Guden stängs gudsmötets två möjliga utvägar: motstånd eller omvändelse. Kyrkan måste ställa människor inför omvändelsen och sedan respektera såväl ett ja som ett nej. Ty visst kommer Gud till oss på vårt eget språk, men inte på våra villkor. Allt enligt Malm, som också påtalar att kyrkans dåliga självkänsla leder till en flummig teologi. När inte kyrkan klarar av kritik formulerar hon evangeliet så vagt att det är omöjligt att göra intelligenta invändningar.

Thurfjell påpekar att de kristna trosutsagorna faktiskt måste framställas som sanna beskrivningar av verkligheten för att en meningsfull diskussion alls ska vara möjlig. Malm och Lundström stryker därtill under att de troende måste leva de sanningar de förkunnar.

”Sanningen sitter lika mycket i kroppen som i huvudet, i händerna som i hjärtat”, säger Malm och slår fast att den som teoretiskt hävdar en sanning, men inte lever den, i praktiken har lämnat sanningen. Han menar att generationer växer upp utan moralisk kompass eftersom inte kyrkan förmått finna någon god ersättning till det som kallades ”syndakatalogen”.

Lundström för sin del söker frenetiskt efter ett socialt sammanhang som efterliknar Jesus och är präglat av Andens frukt. Han säger sig behöva en grupp som verkligen utmanar systemet och samtidigt är förankrad i en gudsberättelse för att få tillbaka en gudstro.

Han driver tesen att kristet liv måste levas i en nära, nötande, växtbefrämjande vardagsgemenskap och ser överbyggnader som maktstrukturer som tar fokus från lärjungaskapets kroppslighet och individens ansvar. Han håller fram bland andra anabaptister och fribaptister som goda exempel. Malm ser kommuniteter och ordensliv som viktiga bålverk mot sekularisering av kyrkan. Och Thurfjell bekräftar att den ofta nedvärderade pietismen har påverkat hela samhället mer än vi förstått. Men i takt med att de fromma mönstren dränerats på liv och mänsklighet har de avskräckt mer än de attraherat.

Kyrkans sekularisering börjar i det ögonblick hon fokuserar på sina gränser, innanför eller utanför. När bibeltroheten ersätter gudsrelationen som kriterium för vem som är en kristen uppstår problem för såväl ateisten som pietisten. Sant liv handlar om riktning, inte om färdigpaketerad tro. Så länge kyrkan sträcker sig mot trons centrum och behåller pilgrimsperspektivet förmår hon vara ljus och salt. Vägen går genom lära och liv, bön och arbete, fromma praktiker och levande vittnesbörd. Likt cyklisten kan den troende, och kyrkan, bara hålla balansen när hon har riktning och fart. Gränsposteringar är statiska.

Thurfjell drar slutsatser av sin forskarmöda, inte utan ett visst vemod. Malm och Lundström har inte åsikter, de har övertygelser. Och de slåss för dem. Det är befriande.

Malms ledstjärna är att det onda bara kan besegras med det goda, inte med det rätta. Nog är det ett ord för såväl Lundström som oss andra att grubbla på?

En sak är säker: kyrkan behöver ögonöppnare och tvärsgångare som dessa i en tid som vår.

Famlar. Kyrkans strategi har varit att finna alternativa termer, men i stället för att bli begriplig har hon eroderat själva ordens valör, skriver Håkan Arenius.

Fakta:

Lästa böcker

”Det gudlösa folket – de postkristna svenskarna och religionen” av David Thurfjell. (Molin & Sorgenfrei Akademiska)

”Som om Gud inte finns – en bok om sekularisering” av Magnus Malm. (Artos)

”Jesus eller kyrkan – ett anabaptistiskt sökande efter kristen identitet” av Jonas Lundström. (Fatta taggtråd publikationer)

65712.jpg

Foto:
[x]
65713.jpg

Foto:
[x]
65714.jpg

Foto:
[x]
Annons
Annons
sleepy
Intro

Gör enkla bibelquizet: Om vila / arbete

I söndagens evangelietext möter vi systrarna Marta och Maria som har lite olika syn på arbete – men vilka bibelhistorier kan du om arbete och vila?

Resultat

Gör enkla bibelquizet: Om vila / arbete

Korrekta svar: av

Annons
Annons