Så har tron sipprat fram i U2:s musik

I fredags släppte världens största rockband sitt fjortonde studioalbum och frågan är oundviklig: Hur kommer den kristna tron till uttryck denna gång? Att den finns där är givet, men sättet har skiftat genom åren. Carl-Henric Jaktlund tar pulsen på U2:s kristna historia och nutid.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Växte man upp på Irland under 1960- och 1970-talen, likt killarna som i början av sina tonår skulle bilda rockbandet U2, så gick det inte undvika att komma tydligt i kontakt med den kristna tron. Men tre av dem – trummisen Larry Mullen, gitarristen David Evans och frontmannen Paul Hewson (de två sistnämnda mer kända under artistnamnen The Edge och Bono) – valde tidigt att gå djupare än så. De engagerade sig i en bön- och bibelstudiegrupp som kallade sig Shalom.

– Det var ett gäng grabbar som intresserade sig för andliga ting, som försökte reda ut de stora frågorna, det var fantastiskt att ägna tid åt bibeltexterna och ta reda på mer kring trons system, kristendom, vad det verkligen innebar, berättar The Edge.

Deltagandet i den karismatiska rörelsen var nära att bli bandets slut, framförallt Bono var tveksam till om det skulle gå kombinera karriär med att leva ett hängivet kristet liv. I sitt processande tydliggjorde Bono sin villighet att ge upp det han älskade mest i världen – bandet – om det var så Gud ville ha det.

– Jag ville inte att något skulle komma mellan Gud och mig, musiken inkluderad, berättade Bono i backspegeln 2006.

1987 sa han så här, i irländska kristna tidningen Streams, som svar på The Edges påstående att Bono alltid haft ett tydligt syfte med U2.

– Nja, jag måste erkänna att egot spelade större roll i början. Jag menar, vi var bara 14 år. Efterhand såg jag en klarare roll för bandet. Det var svårt att säga vad det var då, men jag visste att Gud ville kommunicera med människor i den här moderna världen.

Något uttalat kristet band, i bemärkelsen missionerande, har de aldrig ansett sig vara. De har alltid skrivit om hela livets bredd vilket även inneburit mycket låtar om mänskliga relationer och om politiska ting och orättvisor. I allra högsta grad andliga frågor förstås, men inte klassiskt kännetecknande för dem som traditionellt brukat benämnas som ”kristna artister”. Men låtarna som tydligt berört deras tro har alltså funnits där och inte sällan hört till deras mest populära. Andra skivan ”October” kretsar näst helt kring teologiska perspektiv med ”Gloria” som centralpunkt, och under den perioden – har han senare berättat – önskade Bono få med sig känslan från tungotalet in i sitt låtskrivande. Därför hörde det till ovanligheterna att han på den tiden satte sig och skrev texter, han föredrog att bara gå in i studion och öppna munnen och släppa fram det som kom till honom vilket gjort att han ofta svarat ungefär ”vet inte säkert, jag har inte skrivit den ensam” på frågor om vad han menat med olika texter.

Låtar som ”Pride (In the name of love)”, ”Sunday bloody sunday” och ”40” – vars text i princip helt är hämtad från den 40:e psalmen om längtan att få en ny himmelsk sång lagd i sin mun – hör till de första skivornas absoluta guldklimpar och kommer alla tydligt ur tro och teologi.

Men sedan, vid det riktigt stora genombrottet 1987, började nya nyanser komma in som väckte frågetecken kring vart de var på väg. I jättehiten ”Still haven’t found what I’m looking for” läste många in ett gudsförnekande men det är nog rimligare att tänka, utifrån den sista versens tydliga bekännelse om tro på det kommande fullkomliga himmelriket och korset där Jesus besegrat synd och skam, att låten handlar om insikten att Gud och lärjungaskapet aldrig kommer bli fullständigt på denna jord.

Det skulle dock bli mörkare framöver, 1990-talets utgivningar präglades av en annan ton. Som allra spetsigast blev den på albumet ”Pop”, som i mångt handlar om en frånvarande Gud som inte visar sig, som inte sänder sina änglar, som verkar ha gjort sitt.

– Det är mycket argumenterande med Gud på den skivan, den borde ha hetat ”Skriker på Gud”. Men det handlar inte om att jag förlorat min tro, du kan inte argumentera med Gud om du inte tror att han finns, säger Bono som menar att det sättet att uttrycka sig – ärligt, uppriktigt – är en tradition från Bibelns psalmer som han håller högt.

Och ur den ärligheten och uppriktigheten kommer även de mer trosvissa sångerna och på 2000-talet var det åter just de som stod i centrum. Det var som att U2 vandrat igenom sin öken och mer obekymrat igen kunde måla tro med i princip enbart ljusa färger. Låtar som ”Magnificent”, ”Moment of surrender”, ”Grace” och ”Window in the skies” är just kristen tro kommunicerad till människor i den moderna världen, precis enligt den där ursprungliga tanken som Bono hade. För att inte tala om ”Yahweh”, en bön så innerlig och med så mycket bibelreferenser att det nästintill saknas motstycke.

Så hur är det nu, på det nya album som släpptes världen över i fredags? Mindre än vanligt, och samtidigt kanske mer än någonsin. Där det tidigare varit vanligt att en eller ett par låtar per album väldigt tydligt präglats av tro, med vokabulär som inte gått att förstå som annat än kristen, medan andra tagit annan riktning så innehåller nysläppta ”Songs of experience” mer av en helhet där tron sipprar fram genom allt. I kritiken mot Donald Trumps USA, som präglar flera låtar, är exempelvis den kristna klangbotten tydlig, inte minst genom ett parti av ”omvända salighetsprisningar” som tydliggör att denna världs tankesätt går på tvärs med Jesu original.

Men allra mest är albumet en uppmaning att ta tillvara tiden och kärleken, utifrån en nära döden-upplevelse som textförfattaren Bono haft och som tydligt fått honom tänka till kring prioriteringar och vad som är riktigt viktigt i livet. I det finns en rad beskrivningar, som i ”Lights of home”, av den större värld han är på väg till, men texterna känns denna gång mer skrivna som påminnelse till honom själv än för att övertyga andra. Kanske är det därför skivan avslutas med ett återvändande av gamla låtraden ”this is a song for someone” med nya tillägget ”someone like me”.

Först och främst riktar han sina funderingar utifrån evangeliet till sig själv, men det hindrar ju inte att de även ställs till andras förfogande och kan påverka.

Fotnot: Alla citat i texten är, om inte annat anges, hämtade från boken "U2 by U2" (Harper Collins).

Fakta: ”Songs of experience”

Releasedatum: 1 december 2017.

Deluxeversionen av albumet innehåller 17 nya sånger.

Första singeln heter ”You’re the best thing about me”.

Sångtexterna kan ses som personliga brev skrivna av bandets sångare och frontfigur Bono.

Skivan är producerad av Jacknife Lee och Ryan Tedder tillsammans med Steve Lillywhite och en rad andra personer.

Nya albumet ”Songs of experience” släpptes till försäljning den 1 december 2017.

Nya albumet ”Songs of experience” släpptes till försäljning den 1 december 2017.

Foto: Pressbild
[x]
Annons
Annons
Annons
Annons