Så kan kyrkan möta unga som skadar sig

Var tredje elev i högstadiet har prövat att skada sig själv. Vad kan kyrkan göra i mötet med dessa ungdomar? Det är frågan som Thérèse Eriksson ställer sig i sin kommande bok ”Möt mig som jag är”.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

För att få svar på sin fråga har Thérèse Eriksson intervjuat 50 personer engagerade i olika kyrkor. En fjärdedel av de tillfrågade är anställda eller ideella ledare, resterande är ungdomar med självskadebeteende. Nio samfund är representerade i undersökningen. Svaret är övertygande. Kyrkan har en unik möjlighet, dels för att den är en öppen gemenskap, dels för att kyrkan erbjuder en tro och en diskussion om existentiella frågor bortom modebloggarnas utseendefixering och samhällets prestationspress. Att passa in i ett sammanhang och få gemenskap är något av det allra mest läkande för den som lider av livsångest och skamkänslor, som ofta ligger till grund för självskadebeteende.

Att självskadebeteende drabbar så många, att var tredje högstadieelev antas ha prövat att rispa, skära eller bränna sin hud, låter chockerande. Det är till och med fler som varit självdestruktiva än som tjuvrökt.

För tjugo år sedan då Thérèse Eriksson själv gick i skolan var det ingen som hade hört talas om självskadebeteende, i dag känner varje elev någon som skadar sig.

Vad ökningen beror på är svårt att säga, det handlar förstås om flera olika faktorer, och några som nämns är mobbning – i dag sker den inte bara i skolan utan förföljer ungdomarna dygnet runt via Facebook, sms och andra sociala medier – ungdomsarbetslöshet, utseendefixering och det individualiserade samhället.

Thérèse Eriksson är beteendevetare och har tidigare skrivit boken ”Slutstation rättspsyk – om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott” tillsammans med Sofia Åkerman. I fem år var Thérèse Eriksson själv drabbad av självskadebeteende. Mellan 18 och 23 år såg hon livet från dess mest destruktiva sida. Men där på botten fanns också vändpunkten. Då bestämde hon sig. Hon skulle inte bara överleva, hon skulle leva, ta vara på livets möjligheter. Hon läste upp sina betyg på Komvux och började studera psykologi.

Numera är hon inte särskilt intresserad av att prata för mycket om sina egna erfarenheter av psykisk ohälsa och självskadebeteende. Det är länge sedan nu och hennes fokus har flyttats. Hon har nyss fått ett stipendium från Författarförbundet för att kunna fortsätta sitt skrivande. Hon håller också föreläsningar främst om självskadebeteende och psykiatri.

Hennes senaste bok är tänkt som en guidebok till professionella och ideella ledare som möter ungdomar i kristna organisationer. Thérèse Eriksson tror att boken behövs, nästan alla av de intervjuade ungdomarna uppgav att de mött okunskap om sina svårigheter i kyrkan. Ändå var de nästan samfällt positiva till den hjälp och det bemötande de fått.

– Att få vara med fastän de mådde dåligt, att hitta samhörighet och gemenskap var betydelsefullt, det betonade nästan alla av de drygt 30 intervjuade ungdomarna, säger Thérèse.

Det talas ibland om att självskadebeteende smittar. Ska man prata om det eller tiga ihjäl det?

– Självskadebeteende smittar inte som en förkylning, men att alltför ingående prata om tillvägagångssätt och metoder kan påverka andra. Det är oftast viktigare hur man pratar om självskadebeteendet än att man pratar om det. Över huvud taget är det bättre att prata om de underliggande känslorna än att prata om skadorna i sig.

– Rikta inte uppmärksamhet mot ungdomarna enbart när de skadar sig, de behöver bli sedda och bekräftade även annars. Försök att prata om vanliga saker, deras intressen till exempel. Det är viktigt att en ungdom som skadar sig inte blir identifierad med sitt destruktiva beteende utan så mycket som möjligt får vara en vanlig ungdom bland andra.

Och det är just där kyrkan har sin unika möjlighet, menar Thérèse.

– Kyrkan ska inte behandla ungdomar, men den ska erbjuda en öppen, tillåtande gemenskap utan prestationskrav. Kyrkans unika budskap kan också vara meningsskapande.

Thérèse Eriksson beskriver sin egen tro som ett ankare, något att hålla sig i. När hon mådde som sämst var tron inte något mirakelmedel. Hon hade svårt att förstå varför hon mådde så dåligt, då hon egentligen hade det så bra. Å andra sidan var det tron som höll henne uppe, i korta stunder kunde hon njuta av musik, psalmer och sånger, som nådde in i henne utan att först filtreras genom depressionens gråhet.

På liknande sätt har flera av bokens intervjupersoner upplevt tron, det har inte gått att beställa något tillfrisknande genom handpåläggning och förbön, men Gud har funnits med och gett stryka och hopp i tillfrisknandet.

– En del av de tillfrågade har känt att offentliga förböner har spätt på deras skamkänslor när de inte har tillfrisknat trots bönerna. Några har också svarat att de haft svårt med sin Gudsbild. Om människan är skapad till Guds avbild och de själva har tyckte illa om sig själva har det varit svårt att få ihop en god och kärleksfull Gudsbild.

Om det är svårt att generellt svara på frågan varför ungdomar skadar sig, har Thérèse själv slutat fråga varför hon själv skadade sig.

– Den frågan har jag släppt för länge sedan. Jag fick inget svar och jag tror inte att jag skulle få något definitivt svar hur länge jag än funderade. Det blev så i mitt liv.

 

Annons
Annons
Annons
Annons