Tommie Sewón: Brutala ensamheten efter skilsmässan blev bok

När musikern och skribenten Tommie Sewón skilde sig för tio år sedan upplevde han en brutal ensamhet. Lägenheten stod tyst och tom. Och plötsligt såg han ensamhet överallt. I romanen ”Huskroppar” skriver han om människorna bakom fasaden.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Kultur

Förra julen la Tommie Sewón upp en bild på Instagram där han skrev att han firat julafton ensam. Hans tre barn var hos mamman i Gävle och själv låg han i soffan med feber.

– Vi har barnen varannan jul och i början var det svårt att hantera. Att vara ensam på julafton kändes först som att vara med i en tragisk film, men det blev ändå helt okej. Jag skulle egentligen ha volontärjobbat i kyrkan, men blev sjuk.

Det har tagit några år för Tommie att förlika sig med ensamheten.

Nu pratar han öppet om både skilsmässan som längtan efter att leva i tvåsamhet igen. Han ler snett och säger: ”Det här blir en deppig intervju.”

– När relationen i en tvåsamhet inte fungerar finns en väldig ensamhet. Jag och min exfru nådde inte varandra och ensamheten satte sig i kroppen. När vi skildes bodde jag kvar i vår lägenhet i Bredäng. Det kändes som rätt beslut, men då kom den faktiska ensamheten. Att ha barn och inte ha dem hos sig var en knepig kontrast.

Ensamhetskänslorna gav Tommie en ny blick på sina grannar; sjukpensionären som andra gick omvägar för att slippa träffa, mannen som erbjöd diverse tjänster i ett försök att skapa kontakt och den sorgsna kvinnan som kallade sig livskonstnär på Eniro. Grannarna blev karaktärer som levde vidare i Tommies fantasi.

– Vi bodde vägg i vägg, alla med sina hemligheter. Vi möttes då och då, men visste ingenting om varandra, vi såg bara fasaderna.

2009 började Tommie teckna porträtten av människorna i trappuppgången. Först tänkte han att de skulle bli noveller, men sedan hittade han en röd tråd som kunde sy ihop berättelserna med varandra. Nu har han gett ut boken på eget förlag och hoppas att den ska väcka hopp hos dem som läser.

– Det finns något djupt tröstande i att känna igen sig i varandras berättelser. Jag är inte ensam om att vara ensam, det är en slags gemenskap i det.

Just den känslan vill Tommie också förmedla i gruppen ”Anonyma Ensamma” som han driver i Sofia kyrka, där han också är anställd som musiker och skol- och ungdomspedagog.

– Det kommer inte så många på träffarna, det kanske ligger i sakens natur. Jag tror mycket på anknytningsteori, att om man tidigt blivit bortstött tenderar man att fly närhet hela livet. Fasan att bli bortstött är starkare än längtan efter gemenskap.

– Många av dem som kommer definierar sig själva som udda. Det finns en märklig motsättning i vår tid; folk vill vara speciella men ändå ska man kunna koderna för att passa in. Flera av dem som kommer till gruppen har gett upp och odlar i stället sin konstighet. Men när man lär känna dem försvinner den udda auran. Likheten blir större ju mer man delar sina livshistorier.

Att dela berättelser är grundidén med träffarna. Gruppen försöker också uppmuntra varandra till att ta kontakt med människor, om så bara att hälsa på kassörskan i matbutiken. Tommie hade en förhoppning att gruppmedlemmarna skulle ta egna initiativ till att ses, men så har det inte blivit.

– Har man börjat vara ensam kan det skapas en trygghet i det. Jag känner igen mig i det. Speciellt om jag känner mig skör, då vill jag inte vara till besvär. Där får man hjälpas åt. Tycker du att det är besvärligt att någon ringer dig? Nej, det tycker man ju inte. Eller väldigt sällan i alla fall, säger Tommie.

Tommies mobil ligger på ­cafébordet och han kommenterar att han inte tagit upp den under hela vårt samtal. Annars kollar han sina sociala medier ofta.

– När jag var nyskild var sociala medier en viss hjälp. Man hade sina små chattar och kontakter som gjorde att man inte behövde välja krogliv, events eller kyrkor för att desperat få kontakt.

– Men det är klart att sociala medier aldrig kommer ersätta mänsklig närhet och blickar, det tror jag alla förstår. Det är någon slags light version av umgänge. Jag kan bli lite öm inför folk som statusuppdaterar ”god morgon” och ”god natt” på Facebook. Jag känner också igen mig. Om jag är väldigt aktiv på sociala medier kanske det betyder att jag inte mår så bra.

I boken ”Huskroppar” hittar karaktärerna olika sätt att mildra ensamheten. I den avslutande delen som man kan gissa handlar om Tommie själv, frågar han: ”Hjälper det att vara känd av en Gud om man aldrig får känna hud?” Jag säger att jag tyckte väldigt mycket om den meningen.

– Vad märkligt, jag visste att du skulle säga just det stället. Och svaret på frågan är att jag nog undrar fortfarande. Självklart vill jag tro, och jag har också upplevt, att det finns en tröst i det andliga, i bön.

– Samtidigt kan jag inte förneka att närhet till en annan människa är gudomlig. Det går inte att ersätta en kram, tycker jag. Jag har svårt att säga till en som är ensam: ”Gå till Gud”, det känns som ett svek. Jag tror att de behöver känna Gud genom att jag kramar personen eller bara lyssnar.

– Jag kan till och med gå så långt att tänka att det som är Gud är det som händer mellan människor. Många skulle nog tycka att det är en svag bekännelse, säger Tommie nästan ursäktande, som att han väntar på att jag ska bekräfta det han nyss sagt.

Vi pratar vidare om ensamhet och Gud och Tommie funderar kring om ensamheten som alla människor upplever säger något om vårt behov av Gud.

– Även om vi har vänner och familj är vi djupast sätt ensamma. Någon gång i livet kommer man möta det och bli rädd, men det kan vara starten på något om man vågar stanna i den känslan.

För Tommie har det varit utmanande att inte fly sina känslor utan ta tag i dem. Att skriva ”Huskroppar” blev ett sätt att släppa självömkan.

– Skrivandet hjälpte mig att släppa navelskåderiet och flytta fokus till andra människor, att sluta tycka synd om mig själv. Att söka någon slags andlig gemenskap har också hjälpt. Där kan jag släppa fokus på jagandet efter bekräftelse.

Annons
Annons
Annons
Annons